Phèdre, Akt II, Scen 5, versraderna 634–662
Et Phèdre au Labyrinthe avec vous descendue,
Se serait avec vous retrouvée, ou perdue



Det är tragiskt: att fullborda den form som hämmar alla handlingar genom att driva dess gränser till det yttersta; att förstärka ramen då man spräcker den.

Jean Racine skriver aldrig något skådespel efter Fedra. Franskklassicismens tragiska drama har fulländats. Tragedin är total. Efter omtagningar från Euripides via Seneca och framåt genom seklerna har Racine slutligen låtit gudarna lämna scenen. Men trots att människorna är ensamma, utlämnade åt varandras närvaro, lever gudarna kvar i deras gener som rötter och ursprung till handlingar och tal. Nuets ögonblick är laddat, lastat av århundraden, för att inte säga evigheter av gudars och förfäders illdåd. Förhöjningen av den grekiska tragedin, Racines Fedra, är det mest tragiska av skådespel, av texter. Och i hjärtat av dramat, i den andra aktens femte scen möter tragedins huvudpersoner varandra. Under en 29 versrader lång monolog förmedlas den mest olycksbådande av kärleksförklaringar då Fedra vänder sig till Hippolytos.

Man säger om den tragiska hjälten eller hjältinnan att det är någon som inte är helt skyldig – men heller inte helt oskyldig. Den tragiske bidrar till katastrofens förlopp – men kan ändå inte ensam lastas för den enorma olycka som ackumuleras. Vi har inte att göra med ett offer, en martyr eller en idol. Inte någon som syndar. Inte ett helgon – inte en kristen figur.

Man säger om den andra akten av Fedra att den utgör ett undantag från själva tragedin. Här är det ännu möjligt för de tragiska hjältarna att styra om sina öden. Det är inte för sent. Man menar till och med att en återvändo fortfarande är tänkbar efter drottningens kärleksförklaring till sin styvson. Akt två är en enklav i tragedin varifrån det vore möjligt att lämna tragedin. Under akt två är kungen, Teseus, Fedras man och Hippolytos far, död – eller, han antas vara död. Den första aktens dödsbud kastar med full kraft dramats invånare mot varandra i den andra. Patriarkens död upphäver förbuden. De tragiska hjältarna hämtar andan. En paus, en sista suck. De som måste tala med varandra gör det i den andra akten. Den klassiska epokens förakt för den privata bekännelsen utmanas och ger genren än mer kraft. Ett sista utrymme för mänskliga misstag … Akt två är tragisk först i efterhand.

Fedra är ett politiskt drama. Passionerna tyglas, formas och kanske även formuleras i politikens ramar och givna begränsningar. I akt två etableras det politiskas immanens. I centrum av akten befinner sig Hippolytos, kungens son. Texten rör sig runt prinsen vars namn än gång likställdes med hjältinnans (tragedins ursprungliga titel från 1677 var Phèdre et Hippolyte – då Racine ett decennium senare sammanställer sina kompletta verk berövas dock prinsen denna status).

Fedra vänder sig till sin styvson. Med hela sin kraft och deliriska klarhet förklarar hon honom sin kärlek, sitt hänsynslösa begär. Härdad av alexandrinen sprider sig, klyver sig monologen – beskrivningar av den frånvarande kungen förhöjer prinsens närvaro, den egna systern blir till drottningen själv. Texten strilar och förgrenas och angriper sitt mål från flera håll. I ett övre register våldför sig talet på såväl begärets objekt som på den klassiska epokens ogillande av den personliga bekännelsen. Utan att överträda anständighetens yttre former bildar texten en passionens densitet. Genom en serie förskjutningar från personliga pronomen till objektspronomen förvandlas akten till objekt, till kropp. Incesten materialiseras, som skönhet, litteratur – ideal. Fedra tänjer det kroppslösa språket till sin yttersta gräns i begäret efter sin styvson.

Men drottningens begär ska aldrig tillfredsställas. Hippolytos älskar Aricia, den besegrade kungasläktens enda överlevande. Även detta är en förbjuden kärlek. Men om Fedras begär till Hippolytos är av tragiska proportioner – en passion som hotar språkens fundament – är hans kärlek till Aricia bara förbjuden.

I monologens avslutning fullbordas ironin. Fedra talar om att träda in i labyrinten med sin älskade – för att förloras där eller inte? Hur ska detta uppfattas? De sista raderna bildar en språkets labyrint. Drottningen namnger sig själv, talar om sig själv i tredje person. Hon har lämnat sitt ”jag” och samtidigt förlorat sig i ett fullkomligt klart språk. Alldeles nära att överträda den klassiska epokens gräns. Monologens avslutning utgör inte en uppmaning till Hippolytos att svara. Men han svarar, förbryllat, chockskadat. Hon replikerar och samtidigt som hon hävdar att allt är ett missförstånd röjs alla tvivel. Kraften är dubbel. Det är inte fråga om ett samtal. Fedra känner labyrintens irrgångar. Hennes tal utgör en nödvändighet uttalad med fängelset som språk. Hon fullbordar det tragiska i denna sista möjlighet att fly det tragiska. Fedras angrepp på formen förstärker formen, förhöjer den och ger den kraft att läsas på seklers avstånd.



Martin Högström | Är poet och har bl.a. skrivit böckerna Transfutura (OEI editör, 2005) och Kommande industrilandskap (OEI editör, 2007).