| Barnsällskapet Ett stormigt snöoväder driver in i staden från höger. Från vänster driver barnen. I raka led cyklar de och den bästa cyklisten är också den första. Enligt Goethes färglära har de arrangerat sin parad. Med hjälp av noggrann schematisering av sina inre och yttre egenskaper har barnen kommit fram till vilket färgfält som är deras naturliga färgfält. Alla de längtansfullt skådande barnen cyklar till exempel i det violetta fältet. De allvarligt betraktande barnen cyklar i det blå färgfältet; en finess som nu förloras i pudersnö. Inget barn bär cykelhjälm för cykelhjälmar är fula. Att låta bli att bära hjälm är dessutom att göra upp med överheten. Och att göra upp med överheten är, så att säga, det primära syftet med barnens verksamhet. För att få vara med måste man i gemytligt familjära situationer kunna uppvisa ett hjärta av stål. Alla barn har snö i munnen och is i ögonbrynen. Snö finns också på hustaken, istappar finns. På stadens gator syns frusna djur och nakna träd. Barnen glider fram i långa led som svänger mjukt. Ett nonchalant ansiktsuttryck är avgörande. Oinvigda barn som eventuellt betraktar paraden från sina sovrumsfönster bör känna sig hotade. Det är viktigt att hålla på sina principer, ropar den självutnämnda ledaren, och principen är att Allt Stort Och Intelligent Är I Minoritet. Eftertänksam tystnad drabbar barnaskaran. Carpe diem, skriker en flicka i det violetta färgfältet och får sitt bakhjul uppskuret. Hon ramlar omkull och slår huvudet i marken. Hjulet ligger i slamsor och någon cyklar över hennes vänstra hand. Ur hennes längtansfullt skådande barnakropp rinner sakta barnablod. Snö finns på hustaken och snö faller på flickans kropp. Blod är en mycket egen saft, ropar den självutnämnda ledaren. Under kraftfull stämsång och taktfast trampande lämnar barnen sedan staden. Snöovädret är inget snöoväder längre. Johanne Lykke Holm | Är tjugo år och tycker om Wu-Tang Clan och Djuna Barnes. |