MM signalement: hon bär en internationell resväska i sin hand & hon är en sådan karaktär som kommer att lämna sina barn ensamma i öknen överhuvudtaget är hon en sådan som ger sig av - - - en mor befinner sig på motorvägen, hon skriver: Jag kan inte stanna i ett hus som tillhör en främling. Jag vill inte se barnen. Jag har ingen aning om vad det kommer att bli av mig. Här är nyckel och vigselring. Jag har ändå aldrig hittat i det här huset. Jag vet inte var någonting förvaras. Jag går vilse mellan rummen. Jag reser imorgon och jag kommer inte tillbaka. Jag kommer att tänka på dig och barnen och huset ofta. Skriv inte till mig. Jag vill inte ha brev från främlingar. - - - privat samtal upptaget på kassettband (långt senare): MM: ”kära Doktor ni har verkligen gett mig allt.” XX: ”det gläder mig.” MM: ”orgasmerna, insikterna, ett eget rum, det kunde Virginia Woolf aldrig ge mig.” XX: ”varför är ni alltid klädd i svart när ni kommer hit?” MM: ”därför att jag har sorg, därför att jag sörjer mitt liv.” XX: ”men det klär er inte alls, ni ser benig och dum ut, frigid” MM: ”mina barn tyckte att jag var vacker i svart, de sade att jag liknade en melankolisk fågel.” XX: ”ni har aldrig talat om några barn.” MM: ”vad är egentligen en mor utan sina barn?” - - - modern moders anteckning (MM): alla mödrar hatar sina döttrar för att de kommer att överleva dem och överglänsa dem och för deras skönhet, vi borde alltså se till att hålla våra kroppar åtskilda, mödrars och döttrars och ibland även sönernas, att lova sin mor på hennes dödsbädd att ge upp sex om hon överlever är ett exempel på en osund sammanblandning av sex, symbolik, smärta, sentimentalitet, systerskap min diagnos skulle kunna lyda: det förflutna är smärtsamt eftersom jag fortfarande är fäst vid det och vidare: jag födde ett barn som verkligen förvånade mig, förutom att han var pojke var han blond, levnadsglad och äregirig och vidare: jag förstör allt jag rör vid eftersom jag är våldsam, jag förstör till exempel minnet av mitt barn - - - (massförstörelsevapen) (spindel) (medealaboratorium) - - - Virgina Woolf är i floden med stenar i sin klänning. Ingen idé att fråga henne om moderskärleken. Hon har ändå gått under jorden nu, är inte längre en del av den inflytelserika Bloomsburygruppen. Skrivmaskinen (turkos, spiralisk) sjunker genom mörkret med henne och stenarna. Alla fåglar sjunger inte. Om hon talade skulle hon bara säga sitt vanliga (inte alls av intresse för denna utredning): kära studentskor,
kära Leonard, Freud, Keynes, Kingsley, Bloomsbury, vi lever helt
utan framtid, vi står med näsan mot en stängd
vägg, en kvinna måste ha pengar och ett eget rum, en pulpet
och en blyertspenna på sin grav och vi kan inte ha något
hopp om att säga sanningen om ett ämne när det är
mycket omtvistat (det är alla frågor som har med kön
att göra) bara dikten kan rymma sanningen, hur som helst mina
vänner, tårpilarna gråter med håret utslaget
över axlarna, floden återspeglar vad den behagar och senare
även mina ögon, och när träden, dessa brinnande
skogar, sluter sig omkring min före detta gestalt är det som
om jag aldrig hade varit där, jaget är hursomhelst bara
benämningen på en person som inte har någon
verklighet, ni kan kalla mig Mary Beton, Mary Seton, Mary Carmichael-
- - - & hon skriver vidare (det är i öknen fortfarande, palmers frånvaro, under himlen av stål och bomull): när de försvann fortsatte jag att fotografera landskapet där mina barn hade lekt tidigare, kanske trodde jag att de skulle dyka upp en dag i bilden - - - ur domstolens protokoll (ang. människobarn & människomodern): modern MM har vid upprepade tillfällen lämnat sina barn ensamma i huset vid havet Malibu. Barnen har påträffats av fadern när han tagit sig in med nyckel i huset. MM har sedan anlänt till huset flera timmar senare till synes oanfrätt av sin frånvaro. Detta i ett tillstånd av eufori, ljus, glömska. Vid återseendet har hon uppträtt som om hon inte har förväntat sig att återse barnen igen. Scener, gråt, dramatik, en alltför stor/överdriven/självlysande upprymdhet som enligt fadern har skrämt barnen istället för att lindra deras gråt. modern MM har vidare kört berusad med barnen omkringklättrandes i baksätet. När MM har stannat till vid bensinstationerna för att tanka har hon hörts tala och sjunga osammanhängande, en sönderfallande mekanisk sång som har upplevts som stötande av passerande och som inte kan anses passande för en uppgift som hennes; nämligen den att vara mor till två små pojkar (så länge ni hör mig sjunga är ni trygga, mamma sjunger högre och högre ju längre bort hon ger sig iväg och om hon försvinner helt ska ni bara koncentrera er på sanden och den här lilla palmen och så länge det är ljus så länge allt är upplyst så länge ni ser den lilla palmen är jag inte långt tillbaka, den ljusa himlen är mitt löfte och övergår den i rosa eller aprikos som den blev någon gång så betyder det bara att jag är i närheten och att den vackra färgen representerar min kärlek till er…) modern MM har fallit i djup sömn dagtid och låtit barnen leka ensamma i trädgården, de har lämnats ensamma i huset och på stranden och vid minst två tillfällen har hon lämnat barnen i armarna på främlingar. Vid det ena tillfället har hon simmat i timmar medan barnen väntade med en badvakt på stranden. Vid det andra tillfället har barnet lämnats i en hotellvestibul medan hon har träffat en främmande man i ett av rummen. MM:s barn har alltså vid upprepade tillfällen utsatts för fara som hotat deras liv och trygghet. Alkolholpåverkan under bilfärder och annars. (jag lämnade er för att jag var tvungen att ge mig av vet ni, ni vet ju allting om allting, ni var i era sängar och efter att ha vaktat er sömn i hundra nätter gav jag mig av den etthundraförsta och om jag lät er leka i baksätet så är det för att ni grät förtvivlat när jag spände fast er, minns ni hur jag kastade ut era bilstolar på Sunset Boulevard, minns ni att jag alltid var på er sida, att vi var olydiga tillsammans, vi var barn, om ni kommer tillbaka… om ni kommer tillbaka… ska vi vara barn igen, men inte olydiga igen, bara tillsammans, bara barn... om ni kommer tillbaka… kom tillbaka…) modern MM har visat en pågående likgiltighet för sina barn, två söner, ett och två år gamla. Inte heller kan någon av de förklaringar hon lämnat till domstolen och representanterna för delstaten anses vara tillräckliga för att legitimera hennes beteende. Dessa karakteriseras av att de är världsfrånvända och självupptagna och talar därmed snarare till hennes nackdel än till hennes fördel. (jag ger mig av för att bli en bättre mor, jag kör några mil med suffletten öppen och låter molnen röra vid mitt huvud och när jag är tillbaka är allting annorlunda, vi går och badar tillsammans, vi gör den där sockerkaksmixen som vi har pratat om så länge, jag dansar för er i köket, jag sjunger och gör mig till…) modern MM kommer med största sannolikhet att fortsätta att utsätta sina pojkar för fara. Ytterligare exempel på hennes försumlighet: hon har ramlat med barnen i offentliga trappor, hon har låtit barnen sova under bordet på restauranger, hon har älskat med främmande män i deras åsyn, hon har klätt dem uppseendeväckande, hon har överhuvudtaget uppträtt märkligt. På en direkt fråga förnekar hon att hon längtar efter att dö. modern MM kan vid en sammantagen bedömning inte anses vara lämplig att ta hand om sina barn, moderskärlek är inte ett skäl nog i sig själv. - - - hon skriver från öknen: jag kände igen allt det hon skrev om; barnen, sömnen, rummet, televisionen, döden - - - Victoria Lucas svarar inte
heller i sitt kök, men hennes ugn är troligen full med rosor.
Ett svar så gott som något 1963. Rosor 1959.
Förtvivlade rosor 1961. Ihopsydda rosor 1962. Barnsliga,
kärlekstörstande rosor 1963. Hon är upptagen med barnen
och en doftande citronmarängpaj. Det är den sista tiden
tillsammans innan hon försvinner. Köket är en gul kupa
av ljus i vilken allt kommer att konserveras. Moderns eller
pseudonymens askblonda hår, femtiotalsklänningen,
melankolin, fönstrets gnistrande flödande öppning.
Utanför badar trädgården i vinterljus. Pojken
står på en stol vid diskbänken och rör i en
kastrull med vatten. Den lilla hänger på sin mors höft.
Modern vispar och vispar. Panikfågeln står ensam på
skrivmaskinen i rummet intill---
och resväskans ”sanna” natur (& kvinnans) eller vad den skulle kunna innehålla vid avskedet: en fiskbenskorsett med elastiska band en höfthållare ett gammaldags klänningsliv i bomull med blått livstycke (med rosetter) en röd underkjol (bomull) en mörkröd klänning (med gammaldags spets och beiga knappar) en kamébrosch (rosa och vit) (oläsligt) en gammaldags ring (guld med diamanter) en kaninpälsmuff en grön spetsscarf (ull) en lång brun yllekappa med pälskrage ett randigt bomullsförkläde (beige och rött) ett par svarta knähöga stövlar en gammaldags vit bomullsunderkjol en blå och flamingofärgad linneklänning med spets och manschetter (urringad) (oläsligt) en yllekjol (med knappar i korsryggen) en beige skräddarsydd jacka (ylle) en svart yllehalsduk med fransar vita handskar (jag använde dem när jag och barnen lekte i trädgården) en brun tom handväska (mother and child no exit no exit) flera par strumpbyxor (bomull, nylon, ylle, blackout) en utgång i valfritt material (till exempel ett kylskåp, eller en ugn) Sara Stridsberg | Skriver just nu på en ny Medea för Ingela Olsson och Dramaten, samt på en ny roman med arbetsnamnet sub rosa. Tidigare publicerat: Drömfakulteten och Happy Sally (Albert Bonniers Förlag). Skriver i en cementfabrik i Stockholm. |