En lysande tragedi
Jag sitter på tunnelbanan i Paris, på väg till universitetet. Det är morgon och fullsatt i vagnen. Jag är omgiven av välklädda fransyskor som lägger sista handen vid sminkningen och studenter med stressad uppsyn som bläddrar i sina papper. En man kliver på och ställer sig mitt i gången. Han är kring fyrtio, har skitiga kläder och ett vackert ansikte. Det är tydligt vad som kommer att hända nu. ”Madames et messieurs”, börjar han. ”Ursäkta att jag tar upp er värdefulla tid. Ni förstår, jag hemlös och fattig, och har inte ätit på hela dagen. Om ni kan ge mig ett litet bidrag skulle jag vara er evigt tacksam. En slant till ett härbärge, en restaurangbiljett, en anställning, vad som helst…” Han tar fram en kaffekopp i papp ur ryggsäcken och börjar gå genom gången. När han passerar mig ler jag urskuldande, jag vet att plånboken är tom, det är ingen idé att sträcka sig efter den. Skramlet i koppen uteblir, ingen annan gör heller några ansatser. Sen händer något oväntat. Mannen går tillbaka till sig ursprungliga position och fortsätter att prata. Lugnt och sansat säger han: ”Jag tror inte riktigt att ni förstår vad jag menar. Jag svälter alltså och vet inte vad jag ska ta mig till. Det är ert ansvar att ta hand om mig. Tycker ni kanske att jag ska dö? Fattar ni inte riktigt vad medmänsklighet innebär?” Fortfarande rör ingen i vagnen en min och vid nästa hållplats kliver mannen av. Så tänker jag mig en modern bild för tragedi. Scenen är den urbanaste tänkbara. Den olycksdrabbade huvudpersonen sjunger ut sin sorg och kören tittar ut genom fönstret och tiger.
Gud närvarade vid denna förnedring.
Ensamheten är en syrsas envisa nattsång. Du måste lyssna på rätt frekvens. Hör du den nu?
Ljudet är vackert, men djuret fult. Är du rädd för poesin? Gör den dig svag i hjärnan och ögonen och ledbanden? Är du mycket trött?
Stoppa in belysningen av oss i dig. Värm dig på en ynka glödlampa.
Dra upp benen långt ovanför hakan, håll huvudet under ytan av tid.
Det blir minusgrader igen. Natten hånar. Tågen bara fortsätter gå. Ingenting stannar.
En liten unge springer och gråter på gården.
Hör du detta? Hur gråten breder ut sig som gladpack över norrbottens sjöar, spaghettivattnet som silas genom sållen, radioreportrarnas skvalande etermunnar. Allt sipprande: hur sömnen inte alls vill infinna sig, men att natten bara fortsätter strömma och strömma och strömma. Strömma som ett osinligt klart brus utanpå allt som är inkapslat, förvarat - och ännu inte glömt. Du måste sova nu. Hör du alla ögonfransars slag mot lakanen? Jag vill inte skriva detta klart. Tystnaden är ett dött streck.
Ett lysande namn | Är ett kollektiv bestående av Athena Farrokhzad, Sigrid Nurbo, Anna Sandwall och Viktor Johansson.