Skissblocket: Material till fyra ingångar PRISMA Du läser den vita staden i olika miljöer, sammanhang och vid olika tidpunkter på dygnet. Du använder texten som en prisma genom vilket omvärlden filtreras. Språket är alltid fyrdimensionellt och när ”klot av sorg far fram under jorden” projiceras på ditt tunnelbaneskenande ansikte filtreras du genom dikten mot den välklädde turkiske man som sitter mitt emot dig. Hans haklinjer är så raka att du aldrig identifierat dig med en fotboll så mycket som just då. Ja/Nej språket är en räls. Ja/Nej språket är en tunnelbanevagn. Ja/Nej språket är ett klockslag. Ja/Nej språket är en projektorduk. Ja/Nej språket är en projektor. Ja/Nej språket är ett saltkar. Ja/Nej språket är ett badkar. Ja/Nej språket är en finstämd vals i ett sommaridylliskt kvällsljummet backwoodslandskap med brunbrända ben och äggskalvita klänningsspetsar. ROSWELL ”marken pulserar av rymdljud och längtan” Sextio år och ett tiotal konferenser senare och det har fortfarande inte klargjorts vad som kraschade i öknen utanför Roswell, New Mexico, i början av juli 1947. Men det spelar ingen större roll. Vi vill bara att du läser det här. Lyssna. Det enda du behöver minnas från incidenten är skildringarna av UFO/väderballongens rester utspridda i sanden. Spillror i ökensanden i spiraliska mönster. I flera veckor efter att militären varit där och försökt städa bort spåren kunde man finna mängder av silverglänsande oidentifierat material. Ja, om du var envis nog att leta noga, vill säga. Men spillrorna i sig spelar heller ingen större roll. Vi vill bara att du plockar med dig orden ”spillror i ökensanden”. Eller – om du har en annan läggning – ”silverglänsande oidentifierat material.” MATERIAL TILL ETT ANAGRAM Du sorterar ut bokstäverna från meningen för att bättre kunna klara omsorteringen. Du måste göra dig blind för ursprungsmeningen. Den nya ordningen ligger latent i den föråldrade. Det är alltid så. Du tar vara på ett fåtal ord. Du tänker på det silverglänsande oidentifierade materialet i Roswell-UFO:t. Det sades om materialet att det kunde vikas ihop som aluminiumfolie och sedan rätas ut igen till en helt slät yta. Du upplever detta som något naturvidrigt. Vi vill att du funderar på vilka analogier som här är möjliga att göra till läsandet. ”det finns inga system o mönster bara små spår av ljud vi lämnar efter oss hängande i luften” ASKA Alla omkring dig är alltjämt levande material för framtida arkeologiska fynd. Men det är inte det vi måste tala om. Vi måste tala om den tidpunkt när känslan av en pågående och infiltrerande in memoriam uppstod. Kort sagt – när blev vår upplevelse av världen posthuman och postum, i ordens mest banala bemärkelser? Det är ju så numera att varje handling, varje utsaga, kan åtnjuta suffixet ”det har förmodligen hänt” medan de ännu pågår. Du vet att det här är en dikt om öknen. Det är en dikt om öknen eftersom den aldrig nämner öknen. ”vi är fält under askan” Du färdas med nattåget och du tycker att de små upplysta samhällena i skogspartierna utmed båda sidorna av spåret påminner om det glödande virkets sista andetag i en döende brasa. Daniel Westerlund | Bor i Axelsberg. Besök www.eolit.se |