Det som blir kvar letas igenom Den torra parkeringsplatsen. Vid och undangömd. Jag tror att det som blir kvar är det som låter. Det går mycket fort (tjuv - kärlek, människa - materia, friktion – reduktion), hur däcken blir släta. Ska ingenstans. Jag har skrutit för mycket om utsikten. De blöta krusningarna på älven och att man ser hur ljuset skiftar bakom molnen. Jag gick genom parkerna och förbannade att saker spridits ut med flit. Jag skröt om Genet, julklapp. Jag berättade gång på gång om vad du sa. Regnet och armarna. Min tatuerade pirat som gjorde dig galen. Du säger: Om man kunde dra bort allt runt omkring nu. Ta sig in till kärnan som en blixt.  Allt jag skriver handlar om dig. Som när rötter smälter. Tar sig in torrt. Brosket dunkar. Lilla smula. Rör sig i färg, klumpar, på mattor, i vattnet, bubblor. ”Ett överanvänt minne.” Ämne. Strösslet är ånga. Livet är kort. Återstoden är det hårda arbetet. Det som sprakar är en elektrisk romans. Fördela bytet över en lång tid. Smeta ut det så att det torkar. Kör genom asfalt. Allt är en hemlig gång i natten, lockande som andra personers skattkistor. Utsökta. ”Vilja stjäla (…) tillbaka.” Kristofer Folkhammar | Är poet och skribent bosatt i Göteborg. Förutom Ida Linde citerar han gärna Sara Villius och Sara Hallström.