Fuskpäls [Lyssna! Uppläsare: Anna Sandwall] MUSEET är micrade rester, blixtrande kniv och gaffel som skär i guldtänder. Hon sa det så bra när hon sa att man ser någon som dansar, sjunger och genast tänker man sig ett landskap runtomkring personen, en lukt, en färg, en lista och ett märke. Auran i gelé runt manetens kärna, det som dansar är en liten gengångare, benrangel som styr stora volymer av tyll. Varelser slår ut från frö till blomma i hundra taktslag per minut, en vanlig poplåt. Kontorstid och solnedgång, we have a way of inventing the sun, using office supplies and mirrors. Sitter på fällstolar och stirrar frågan igenom skyddsglaset: vilken är berättelsen i naturen, vilken är arkitekturen? Fråga inte. Detta är vårt jobb. När alla kommer hem skitiga och trötta kommer vi hem skitiga och trötta. En nedsläckt monter. Det du skriver. Ett tänt system. Tänder andra lampor, tål inte vanlig ström, maneter leder ljus och trasas upp mot klippor. Det svåra är att vi är delar av varandra och är klippan, och är maneten, och är ljuset i det som slits itu och droppar fram. I montern är det mest komplicerade tricket att spela upp hur ljust och mörkt det kan bli där ute i skogen och parkerna. I drömmen undrar man vilken sida av montern man kan fånga det på. Det som ska fångas, vara djur och vara djupt kvar. Det är inget ord men ett rop, betyder Här Om man är ute eller innanför. Om vävnaden har flätat en nära eller om man bara syns i krönet av en skog, en öken, ett berg. Om man kräver en fond man inte har men flera ryggar är just den där fonden, en vägg som prasslar och alla ryggar når ett slut, lägger sig ner och viker undan.  Viker av till svalor och försvinner /…/ När montern simulerar natt kan vi spegla oss där världen kallas skog, pussla in oss i elementet. Nu uppstår värme där våra kroppar bryts ner, och kanske också ljus. Rådjur eller fulare djur kan lägga sig ned mot den värmen. Kroppar ligger i marken som batterier, maneter, är vi innanför dem. Men händer som inte bygger sig stora. Som är fjärilar vilka växer till fåglar. Metamorf när händerna pratar. Svalorna är ett språk och ett oförstånd. Man måste söka högt med ögon som riskerar att fastna i himlen, tappa händerna i jorden och låta dem ligga, vara moln och inte skallben. Filter som går sönder av ny kunskap och gamla berättelser. Att minnas: vad det var som skulle skildras och återges och vad som istället behöver uppsökas, nu, där. Platser att sitta på. Under bänkarna växte skräp och liljor. /…/ När är man jord som alla säger, vad fanns före kroppen eller pengarna eller jesus. Måste börja om med blommorna. För varje dag som går behövs fler lager smink för att du ska likna fotografierna, kinder som hamstrars. Framkallningsvätskan nådd och verkar baklänges, går tillbaks till vita ark i rödmörka rum. Rosiga kinder, starka parfymer att dölja dödslukten, stryker en hud av kronblad. Långsamt försvinner du på britsen och ersätts av blommor. Måste börja om med blommorna. Varje litet val av sång och smycken är att välja de sista orden man vill lämna dig med. Måste plugga symbolerna som det var dödens språk, att rött säger jag räknar dagarna tills vi ses igen. Några sista ord säger kistans trädslag, vilka träd gillade du att klättra i. Detta är meninglöst men viktigt. Ritualerna man kallar ta sig upp på morgonen, lägga sig på kvällen, blir omöjliga att förstå. En japansk thécermoni. Lyfter upp, vänder, sörplar på rotsystemet, anslutningarna. Vet att blomsterkransarna kommer förmultna i takt med dina organ. Frökapslarna kommer gå en annan väg. Är det pinsamt eller får de vara en metafor för din själ. I en annan bok än denna skriver jag From dust to star- dust i en skog klättrar blommorna uppför ett träd, så långsamt att man inte tror att du finns.  Finns inga tjocka glasögon för en så långsam bok. Naturen föder maneter och isflak att titta igenom, kanske räknas vissa avstånd som övernaturliga, om man ska ställa skärpan måste man ha otroliga teleobjektiv. När jag tar kort på din begravning vrider jag linserna vidare genom mitt eget bakhuvud. Döden är en ryckig brevvän, släpper in oss bit för bit över gränsen. KROPPEN är medicinen, en flygel av lackade naglar, brosk och elfenben, en plym som fläktar och svimmar av alla ångorna Är du avundsjuk på fågelkroppar eller robotar, vill du flyga eller vill du springa genom brinnande bilar. Ta sig dit ingen människokropp klarat sig förut. Tårna svartnar av kylan och försvinner till slut.  I absolut mörker finns fasetter, speglar till andra världar. På monitorn börjar slingan regna, skogen du joggar mot glappar och flimrar. Något stört med hur du hukar dig. Det finns ett speciellt sätt att springa i regn, omöjligt att mima på gymmet. Ljudet är snabbare än bilden, långsammare än ljuset. Ekot som inte kan höra sig själv, bildeko i en bilradio. Det snöar och brinner i en datasimulering av dina pianofingrar, kirurghänder. Du är för känslig, tonen skär i bålen tyst som tinnitus. Du har tjejhänder de formar ditt liv. Vad är mannaminne eller mjuka fabriker? Horisontlösa kroppar skär fönster, rötter. Vi är möjliga. Robotar liknar människokroppar, stora fordon, rötter eller kvicksilver. Den tysta skogspojken ritade sitt självporträtt som en klunga punkter. Man forskade länge kring vad det betydde, förutsatte att metaforen fanns också i det vilda. Snö rakt in i ögat. Snö som ett dögammalt damm blivit diamant. Min svartvita iris, mina två små ögon. Titta inte, lyssna när lungorna kippar efter swimmingpool, plastrosor, ett svart hål, sugande spökröster från nedgrävda kassettband. I ett rum med slutna väggar. Kontoren, konsthallen, tvättstugans varma vita lager av kroppslager. Kanske är väsningarna oförstörbara. Gnisslandet från nerver droppar fram som dikter i ansiktet. Snabba regn, t-shirts så svarta att de slukar ljus. Kommer till maskeraden abstrakt som våld eller makt, kasta facklan genom vindrutan, Gräver i glömda klädhögar efter tom ficka, andetag som inte andas friskt utan antikvariat och lägereldar. En liten fågel verkade inte ens registrera mina pupiller, väjde inte. Du frågade om det var simulationer eller orgasmer. Man får känslan av att befinna sig långt, långt. Man sa att hon blev konstnär för att hon åkte bil hela barndomen på olika vägar och det naturliga var att se vägarna och städerna och folket genom ett fönster, en ram När var du naken efter att ha varit påbyltad hela tonåren, såg du annorlunda ut under läppar, ögonfransar.      I ett övergivet tunnelbanetåg visade någon dig morgonen genom dina lår. Fortsätter klippa sönder plaggen. Saxar. Ägde vi någonsin våra kroppar. Över en torrlagd skidbacke faller löv från träflisorna i fingret. Rörelsen att spåra ut över stora backar, sedan ångra vägen och ta sig upp i snön för att täcka de mjuka vita spåren. Skjortor. Man blir orolig och börjar vrida tungan inåt, sliter tungroten ur strupen till en slips, du är man du kan inte prata. Du är vit du kan inte se dig du kan sluta använda ordet Ljus nu.   /…/ HAMNEN är borta, en last, en platta om att fly sina ambitioner, ambient Vad är allt gjort av. Kol, atomer och ännu närmare nanoböcker. På celluloidfilm är det yttersta glänsande lagret gjort av gelatin, grisar. Hur vi får in djur i vår vardag. Allt är så jävla sjukt och konstigt lipar jag under bion när du berättar det. Saltet i mina tårar kan komma från onda saltodlingar, brytas i gruvor av blinda arbetare. Det är sant jag måste ju inta salt för att kunna gråta det. Säg något om här som inte får mig att tänka på krigshär, berätta om en pärlhamn där grisar bökar. We have a map of the piano, rätt ackord slår an portaler djupare in i resonansbottnen, uppgrävda gropar i marken presterar en genklang om hemväg. Perforerad karta, ljuder av den trasiga sången. Far iväg. En utklippt klippa som trotsar vågorna, platsen står som metafor för alla andra platser. Vi kan inte gissa oss till ett minne, ett tecken på vad som hänt: Hur kom rosen till kusten från kusten? Vi måste fråga. Vem vad hur rasade det på vägen? Bildens importerade förtryck. Du uttalar symboler som cymbaler, hamn som hand. Du hör fel för att byta platser innan språket stelnar, lämna din stol för ett annat golv, en annan verkstad. Fly hamnen innan morgonen kommer innan någon hinner se vem du liknar /…/ Det kan vara att allt är fuskpäls, sojakorv, dildos, platsblommor, proteser, brasvideo, rosen som stand-in för rosen. Det framställda går hand i hand med det som råkar vara. Ibland är bägge händerna av guld och hälften av tänderna av silver, ibland är inget utbytt eller förlorat men det känns så i alla fall. Som att mutationen är oundviklig, endast möjlig att skaka hand med, byta lösnaglar med. Slicka fram ett barn ur sin älsklings underliv. Aldrig smälta samman där du belönas för det. Metaforen är lydig/lycklig när man ber den vara lydig/lycklig. Metaforen är ingen annan under sin täckmantel så länge täckmanteln är på. Vi är på maskerad. Metaforen imiterar sig själv- en stuntman som fejkar att hon tål flammorna som slickar armarna, den svarta kappan skyddar huden.  Bränd hud betyder bränd hud. Bandage och bomull är konsekvensen, nästa dia måste inte täcka över föregående. Om lager kan vara parallella. Tunna madrasser utspridda över golven för flera kroppar snarare än en hög av madrasser för en kropp och därmed en sorts centrum, svajigt vertikalt. Kan det fungera också åt andra hållet: du är på promenad och en pälskappa ligger slängd i skogen. Men när du går nära märker du att pälsen är ett levande djur, springer inte iväg. Den vill titta på dig eller inte, du vill prata med den eller gå, du vill undersöka och låta dig bli undersökt. I trädtopparna, på havsbotten, i ett vitt rum med vita väggar och vita föremål, på en gata utan tystnad eller i ett litet kapell, i ett sakralt brus eller i en skitig bild. Du tror att du kan hitta saker. Kan det fungera: på en lapp i mataffären i december efterlyser en familj en annan familj att byta jul med, eftersom sonen har börjat förstå att allt är en imitation: Om vi kommer till er som tomtar på julafton och delar ut paket så kan ni komma till oss. Vår son känner igen oss. Sara Hallström | Publicerade senaste Rötter smälter (Norstedts förlag) Viktor Johansson | Redaktionsmedlem. Utkommer i höst med romanen Eterneller (Modernista)