De hvita nätterna...



så kom natten då ben och vingar tändes upp och brann i eter. Natten kom mycket underlig till oss med avslitna extremiteter: Armar och andra delar släpades runt i grusetCeremoniellt mörkt smutsröda slickepinnar täckta av kolstybb och levrat blod. Det var Varma vindar som blåste förbi oss i hastigt uppkomna tryckvågor, som varnande väderfenomen... Som om allt kom att upphöra Och ändå blev allt på nytt, Bergrundens mineral omvandlades under atmosfäriskt tryck till hårdaste diamant och dionit, glaset bröt sig lös ur fönsterramarna och försvann. Så kom NätternaRörde upp damm och stoft till höga höjder som hastigt spred sig till ett täckande molnbälte över oss. Vi kallade det en Explosion som återspeglades av solljus: denna odödliga Natt ofullgången, hänsynslöst uppfläkt till ett enskilt ögonblick: det slutliga samlingsminnet: den levda konstruktionens summa som innefattar allt ur det förgångna, samtliga erfarenheter och affekter, nu vända ut och in till ett nuvarande, värkande... Det var fullt möjligt – och jag överdriver inte, inte en sekund överdriver jag – vi kunde utan problem läsa tidningen flera nätter i rad mitt i natten som vore det dag i stadens parker, och lyssna nu på detta..: Man kunde till och med se sin egen skugga, ja, även över sotat glas och i den brända marken under oss/ Och från denna stund härskade för alltid Tyngd och Tröghet i våra kroppar. Tanklösa impulser fortplantades genom världens massiva osynlighet: enkelspårigt sinnelag förlängs till vardagens utsträckta Armar/symptom det varMånga av oss var allvarligt stympade somDockor spruckna av ett obegripligt monopol & det snöade som i gamla tider även inomhus. Så var det.  S å   ä r   d e t.  Många av oss förmådde inte tänka eller agera utanför organens sigillFlegmatiskt, drömmar av materia, utsöndringarEtt medvetande av INRESEKRETORISKA PRODUKTIONER. SPÖKLIKA OMTAGNINGAR: Och så kom de hvita nätterna... Vi tog emot den himmelska upprördheten med metafysisk skräck som suddade ut alla temperament till ett utdraget förhistoriskt skrik. Ett larm som aldrig ville dö ut och nycklar vreds runt i hålornalåste allt under marken för att inte komma upp...  utan någon ordning & och jag upplevde hela min tillvaro nedsänkt i ett biologiskt material av slemhinnor, svett, förruttnelseprodukter, urin och avföring; jag kunde plötsligt drabbas av smaksensationer som av exkrement, blodDet att slicka ruttnande sår     ...hänge sig åt orala excesser eller att dränkas i kloaksystem, kroppar i upplösning (Till sist vågade jag överhuvudtaget inte röra mig, i rädsla att försvinna). Men till slut inser man att man måste andas inåt, att passivt låta sig fyllas av StjärnstråkSvärmar av främmande material, is och frysta gaser, genom säckarna och till ett transportsystem... ”Kanske nådde aldrig livet bortom amöbastadiet” Det var min allra första tanke kanske var alltsammans bara en fackelglimt i ett annars släpande mörker och kanske var alla de händelser och ting som jag med himlaljuvlig kärlek ombesörjt efter bästa förmåga såsom Ordets nedsänkta verklighet i allt det levande eller det naturliga urvalets lagar bara en enkelriktad dragning mot den magnetiska döden & kanSalmiak bekläder med stoftfint änglapulver täckande sandhinnor över brottytorna och klubborna smälter inte så snabbt i solen: byxorna klibbar mot låren, t-shirtenEn myra kryper över den grusade körsbärskulan: Det var på den tiden när folk kunde bli oerhört gamla, flera hundra år, så kändes det som åtminstone, gamla som gatan och alltid hade de funnits däralltid hade de funnitsMan fick äta hur många kakor som helst om man bara hälsade på På den tiden när smaker kunde växa en över huvudet och in: som lukten av varm bilklädsel stickande mellan ögonenEn kväljande sommar av hockeypulver & vanilj, dofter som skavde mot huden. Det gällde att bara stå still frammana ett försvinnade ur det taktila vansinnetDet var på den tiden då framtiden sträcktes ut till ett veckoslut och det var allt som behövdes för man BEHÖVDE INTE MER: Nuförtiden behöver man ALLT –  förintat rum, till ill en bländande medialitet som i avsaknad av riktningar eller fysikaliska minnesspår inskränker framtiden till ett permanent nu. Man vaknar upp och det är fortsatt 2008, man kommer liksom ingenstans, varje natt är ett ingenting, Ingenting förutom en fortsättning på samma dag. & Stormarna som luckrade upp strukturerna, stadsdelarnas kurvor och passager (räknar tänderna med hjälp av tungan slickar mig i gommen fr   m och tillbaka Vinden viner, träden svajar, det regnar): År 2008: Man är enbart stängningar och öppningar öppningar nuförtiden, utan sammanhängande tidsföljder att fästa dagen vid: talet är sluddrigt dement, ingen fattar vad man säger eller vad man vill säga. Man lever inskränkt och hänvisad till retentionernas slaggprodukter, fjärrminnets infångade splitter av en dåtid...  Och Åter föll världen mot sin förhistoriska tystnad: Det finns ingen handling, bara detta Vita tillstånd. ndJag tittar ut g  enom fönstret, kan inte riktigt avgöra vilken tid på dygnet det är, morgon eller kväll, men jag önskarFramförallt vill jag tro att     att>Ä v e n   s o m   ö v e r g i v e n   ä r   j a g   o u m b ä r l i g<