”krossa bokstävlarna” ropade Ekelöf, men vad blir det i så fall kvar av dem?
Pulver? Grus? Sådant som man skall kasta ”i maskineriet”? Och i så fall vilket maskineri?
Folk har försökt följa uppmaningen och krossa vidare. Exempelvis femtio- och sextiotalets konkretister. Men det är svårt att krossa något som redan är krossat. Pulvret kan inte bli hur fint som helst. Inte utan att bli just bara fint. Inte utan att varje partikel blir utbytbar mot varje annan.
Öyvind Fahlström lanserade konkretismen 1953 med hjälp av Nalle Puh, och rörelsen blev, som så många rörelser, aldrig bättre än där, när den precis satts i rörelse. Den moderna fria versen hade fråntagit poesin dess form; vad Fahlström ville med sin konkretism var att återge den formen, men en ny form. Exakt vilken visste han inte:
Har de klarnat? – (Paus för svar.) – Till konkretismen, som  kan man kanske hitta på en alternativ etymologi: engelska ”concrete” = ”betong”. Det är väl det man måste göra med pulvret: få det att hålla samman för att kunna bygga nya maskinhus, värderingar, vägar. Sådana som leder till Rom eller vidare, framåt.
Och Ekelöf den förste:
”vi börjar om / krossa bokstävlarna makadam”
*
From dust to dust... pulvis es et in pulverem reverteris...
Vi börjar om.
I pulverform denaturerad prosa. Jag har ibland frågat mig om exakt hur sambandet ser ut mellan den otroliga mängd enormt energisk svensk prosa som skrevs i perioden 40-tal till 60-tal och den tidens mer liberala apotekspolitik…
Nå, hur det än är med den saken: Ekelöf var inte imponerad av de unga författarnas försök att krossa språket. Han hade ju själv krossat både förr och bättre.
Så dog han, och den bästa och inte minst traditionsmedvetna av 60-talets språkhärjare, Erik Beckman, framhöll i en nekrolog att ”trots hans envetna bemödanden att ’krossa bokstävlarna’ och göra sig poetiskt pånyttfödd var Ekelöf traditionalist” och att: ”Bokstaven, ordet, satsen, tanken” – dessa våra litteraturens minsta – ”var för Ekelöf en helighet, visserligen en helighet att skända och sedan bestämma på nytt igen, men ändå.”
Senare, på 80-talet, var det Beckman som inte alltid blev imponerad. Han skrev om grus och maskinerier i en recension från 1980, och det han skrev kunde tillämpas även på många andra författare än den som den råkar handla om:
Och nu? Hur är det nu?
Det litterära kärnkraftverket (fissionskraft) fortsätter att genera energi och avfall. Linje 3 vann som bekant den svenska litteraturomröstningen.
Avgjord är du kommen. Tillgjord skall du åter varda.
*
Nu. Nyligen. Kanske redan förra året: Jag skrev en strof, på knittelvers:
Men visste inte hur jag skulle fortsätta. Jag skrev ytterligare en mängd strofer, men inga lika bra. Så som denna dikt in progress (eller regress?) i dag (28 juni 2008) ser ut lyder strof nummer sex:
Jag stryker ut och lägger till. Flyttar om diktens beståndsdelar. Fortsätter, börjar om.
*
Shivas dans: förstörelsen som skapelse.
I ett märkligt atomexplosionsliknande avsnitt i Finnegans Wake använder James Joyce frasen ”the abnihilisation of the etym”. Dess första nyord, ”abnihilisation”, fångar på ett lysande sätt skapandet och destruktionen som två sidor av samma mynt. Det kombinerar å ena sidan engelskans ”annihilisation”, som betyder ”förintande”, och å andra sidan latinets ”ab nihilo”, som betyder ”ur intet”. Det sistnämnda är mest känt i frasen ”ab nihilo nihil”, det vill säga att ”intet skapas ur intet”. Men här alltså omvänt: något skapas ur intet.
Dess andra nyord, ”etym”, är förstås en kombination av ”atom” och ”etymologi”. Om atom (som på grekiska betyder ”odelbar”) är materiens minsta beståndsdel så är etymologins minsta beståndsdel morfemet, det minsta betydelsebärande ordledet. Vad Joyce gör i Finnegans Wake är att skriva litteratur på morfemnivå. Precis som Ekelöf gör när han uppfinner ordet ”bokstävlar”.
Vi vet dock idag så klart att atomer kan klyvas. Klyver man morfem så får man fonem (ljud) eller grafem (bokstäver). Den språkliga fysikens elementarpartiklar. De kan faktiskt inte krossas. I vart fall inte inom ramarna för vad som fortfarande är språk.
Det om vilket fortfarande ingen vet hur och från vad det uppstod.
*
Och något skulle kunna läggas till här. Och något skulle kunna tas bort ovan.
Något om fusionskraft som alternativ till fissionskraft. Något om grus och uranbrytning och radon i betongväggar. Något om smutsiga bomber och kärnvapen i egentlig mening. (Med flera metaforer, men inte är de väl något självändamål? En romantisk-modernistisk kritisk massa som av sig själv ohejdbart fortsätter att generera reaktioner? Där det fasansfullt ljusstarka bildledet till slut fullständigt utplånar sakledet?)
Något om kritiken som kylkammare.
Något om att när fysikern Murray Gell-Mann valde att gå till Finnegans Wake för att namnge protoners och neutroner mindre delar – ”Three quarks for Muster Mark!” – visste han vad han gjorde.
Något om universum betraktat som materia (= stoft, stoff, stuff, material, damm, pulver, grus, planeter, större grejer) betraktat som information.
Något slags banal tes: Att det behövs alltid både repellerande och attraherande krafter. I bokstävernas värld liksom bland andra elementarpartiklar. För att exempelvis liv skall uppstå.
Något slags slut och något annat slags början.
Något slags motto, något slags måtta.



Malte Persson | Född 1976, författare med mera. Utkommer snart med romanen Edelcrantz förbindelser.