Bakåtrörelser / Lätt som en plätt men rund som en hel jävla evighet [Lyssna! Uppläsare: Anna Sandwall] 4. Plättar är runda för att de är barn till pannkakorna. Pannkakorna är runda för att stekpannan har format dem. Stekpannan är rund för att optimalt fånga plattans värme. Plattan är rund för att optimalt värma upp kastrullen. Kastrullen är rund för att den är sprungen ur kärlet. Kärlet är runt för att drejningens teknik kräver det. Drejningen uppstod i Mesopotamien på 4000-talet före vår tideräkning. Man kan inte klandra plättarna. * Det är inte sant att skogen är tyst, tvärtom, den väsnas ju. Andra ljud onekligen – vinden, fåglarna, träden som prasslar och knarrar, säkert andra djur också, och vattnet – men lika illa som hemma. Helene följer mej visslandes i sina inte längre vita tygskor – att jag tog remsandalerna var väl knappast mer bright, jag menar barr mellan tårna och kvistar som river mot huden, men va fan, för en dag är det väl okej. Bra menar jag, inte okej, det är fridfullt här. Vad gör man inte för ettårsdagen? 3. Jag är problematisk. Inte i meningen komplex, avancerad. I meningen ett problematiskt barn. Meningen är problematisk. Ingen kallade mig ett problematiskt barn. Jag var ett komplext, avancerat barn. Jag har blivit ett problematiskt barn. Meningen är problematisk. Jag kan inte bli ett barn eftersom jag redan varit ett barn. Jag kan aldrig bli ett barn igen. Ändå yttras meningen. Jag har blivit ett problematiskt barn. Den problematiska meningen upprepas. Den problematiska meningen upprepas. Upprepningen gör den problematiska meningen mer trovärdig. Varje gång den problematiska meningen upprepas blir den svårare att bortse från. Jag är problematisk. I meningen ett problematiskt barn. Att jag var ett komplext, avancerat barn slutar långsamt att betyda. Meningen slutar att betyda. Meningen fylls med en annan mening. Meningen är en diagnos. Diagnosen måste vara ställd i efterhand. Diagnosen är ingen diagnos om den inte är ställd i efterhand. Diagnosen ställs av en läkare. Läkaren tar mig i hand. Läkarens händer är kalla men det spelar ingen roll. Läkarens händer har inget värde i sig. Hur kalla läkarens händer än är spelar det ingen roll. Min hand är inte barnets hand. Det spelar ingen roll att handen inte är barnets. En gång var handen barnets. Handen är så nära det går att komma. Min hand är fläckig. Själva fläckarna är problematiska. Inte i meningen komplexa, avancerade, som en stjärnkarta. Min hand är ingen stjärnkarta. Det finns inget att göra. Handen är min. Jag är problematisk. Stjärnkartor har inget med diagnoser att göra. Diagnoser söker det trovärdiga. Det trovärdiga är att jag var ett problematiskt barn. Jag kan inte längre veta att jag inte var ett problematiskt barn. Jag var ett problematiskt barn. Jag är ett problematiskt barn och läkaren tar mig med sin kalla hand och för mig till avdelningen. * Trattkantareller! Det allra, allra bästa, det godaste. Efter tre timmar, en handfull murklor och en fårticka på korgens botten var det fan på tiden. Nu blir det fest Helene! Där ser du att jag hade rätt. Du kan göra en gräddig svampsås till steken ikväll. Jag böjer mej ner på knä för att dom små vännerna ska uppenbara sig i mossan, haha, som tant Märta vid altaret – skillnaden är att hon offrar och jag får. Titta där är ännu fler. Och där. Fullt av dom. Stört mycket. Helene? 2. När du sitter fast i köksluckan med syltburken som en baseboll i famnen, rucka varsamt på arslet upp och ner och åt sidorna tills du lossnar och vänta snällt i köket tills morgonpersonalen kommer med nyckelknippan. Jag säger om det. När du sitter fast i köksluckan med syltburken som en baseboll i famnen, rucka varsamt på arslet upp och ner och åt sidorna tills du lossnar och vänta snällt i köket tills morgonpersonalen kommer med nyckelknippan. Det finns inget annat att göra. * Helene? Vad i – va fan inte nu igen – vi har inte tid med dina lekar nu. Hjälp till istället. Fattar du inte att det här är fetaste chansen. En rågad korg och fickorna fulla – värsta eldoradot. HELENE! Okej, jag räknar då. Ett, två, tre, fyra, tio, tjugo, tretti, fyrti, femti, sjutti, nitti, HUNDRA – NU KOMMER JAG! Jag ska nog hitta dej. Aha! Det där var minsann en knäckt kvist… Nähäpp, här var du inte heller. Du har gömt dej bra du. Vet du jag ger mej nu, du har vunnit. OCH FÅR JAG PRESENTERA VINNAREN HELENE!... Kom fram snälla du. Det är inte kul längre. 1. Ljuset fyller scenen med all önskvärd tydlighet. Först finns där huden bestående av två svällande kullar, sedan finns där kanylen och läkarens händer. Och Publiken de tittar på. Den första handen tar ett fast tag om kanylen. Arbetet ska just ta sin början. Hur tjock kanylen i denna stund än må upplevas utmärker den sig genom sin utomordentliga smalhet. Ingen kan säga emot det; inte huden med sina små små svettpärlor, inte läkarens hand om den skulle skälva. Men läkarens händer tillåts inte skälva. Skälver händerna måste läkaren vänta ut skälvningen, svårare än så är det inte. Läkaren väntar ut skälvningen och under tiden utkristalliseras skillnaderna. Skillnaderna blir till kristaller, fasta och obestridliga i sina positioner. Fasta kroppar de skiljer sig från vätskor och gaser därigenom att deras atomer, joner, molekyler och allt sådant har sina bestämda platser i förhållande till varandra. Kanylens smalhet bredvid hudens plastiskhet; kanylens monokroma blekhet och hudens helt motsatta blekhet med färgskiftningar från rosa till blålila. De är väsensskilda men samlade under samma ljus. Och ljuset det strålar över scenen och ljuset det fortsätter att stråla över scenen… Arbetet börjar nu, alldeles säkert. I det avgörande ögonblicket stramar huden mot köttet i en seg anspänning innan den återtar sitt slappa viloläge när kanylen med hjälp av hudens tillbakagång hastigare än menat tränger in i de mjukare delarna. En kort paus av förundran: någonting dött inuti någonting levande, någonting dött i det levande. Det är läkarens hand som legaliserar handlingen och gör den mänsklig, jag drar mig inte för sådana ord – den förbinder det döda med det levande igen. Huden – kanylen – handen. Publiken har stora ögon. En kort paus, säger jag, men arbetet måste gå snabbt nu. Arbetet har ju redan börjat. Ett undertryck drar in det omgivande innanmätet i kanylen så att huden blir påsig. Huden påsar sig och kanylen måste vidare in i köttet för att huden ska bli jämnt påsig och då med andra ord inte påsig alls utan bara mindre i spännyta. Läkarens andra hand omfamnar huden på den sida där kanylens spets nosar mot de övre hudlagren för att manuellt avgöra när det är dags att dra kanylen bakåt igen och styra kursen sex grader västerut, hela tiden sex grader västerut. Kanske tänker publiken på en milkshake. Det är helt i sin ordning att tänka på en milkshake. En milkshake som blir till: den successiva ansamlingen av skummande vitrosarött fett i en behållare. Eller en milkshake som går åt: det bekanta sörplet när sugröret vill ha det där allra sista i pappmuggens botten. Vad är egentligen godare än en milkshake… * Det är inte kul längre. I en kvart har jag ropat på henne. Kanske gick hon tillbaka till bilen men ärligt talat vet jag inte längre åt vilket håll den ligger. Mot sjön, men vart är sjön? Ånej, det där var ett skott som hördes, det kan inte vara nåt annat än ett skott. Fitta, fitta, fitta. En flock fåglar skränar och flyger iväg över mej. Jag sjunker ner på marken ur stånd att göra nåt mer. Å kära gode Gud! Låt Helene komma tillbaka. Och Helene kommer tillbaka, hon uppenbarar sej mellan stammarna med armarna runt en blodsölig döende svan och hon ler. Ja, nu blir det fest, säjer hon mej. 0. En kropp som tränger in i vattnets kropp blir aldrig förlåten. En kropp som tränger in i vattnets kropp blir aldrig förlåten. Kroppen i förhållande till vattnets kropp är obetydlig men för vattnet spelar det ingen roll. Kroppen är inte stor nog för att en synbar höjning av vattnets yta ska uppstå och ingen som blickar ut över vattnet skulle gissa att därunder gömdes en kropp. Ingen som blickar ut skulle gissa. Ändå förlåter inte vattnets kropp kroppen. I det ögonblick då kroppen skär igenom vattnets kropp lättar kroppen. Att tro att vattnets kropp tar emot och välkomnar kroppen är fel, tvärtom är det motståndet som manifesteras eftersom kroppen förvägras sin reella vikt. Kanske tänker man på en handske men handskar har inget med saken att göra. Handsken må vara figursydd med aldrig så noga uppmätta mått. Handsken är fortfarande likgiltig inför handen, handsken vill inte bli hand. Vattnets kropp söker fortast möjligt utjämna skillnaden mellan sin egen svalka och kroppens värme – allt för att kroppen ska bli ett med vattnets kropp. Allt för eliminerandet. En kropp på sjuttioåtta kilo iförd kostym med en omgivande vattentemperatur på sex grader blir för var timme som går igenomsnitt en grad svalare. Det innebär att vattnet efter ett och ett halvt dygn definitivt erövrat kroppens värme. Den andra fasen tar vid men strategin är den samma: Att sprida ut tills för lite återstår för att kunna benämnas som enhet. Under den första veckan bleknar huden, senare får den en brunaktig nyans. Händer och fötter skrynklar samman. Under den andra veckan utvecklas en späckliknande massa som lägger sig som ett tunt lager i hårbottnen. Huden förtjockas och svullnar gradvis och efter fem veckor når uppsvälldheten sin kulmen. Kostymens knappar stramar av gasfylld buk. Efter två månader ömsar överhuden som drar med sig hår och naglar. Man tänker kanske på en handske men handskar har inget med saken att göra. Figursydd eller inte. Handsken är fortfarande likgiltig inför handen, handsken har ingen vilja att lämna sin hand. Överhuden ger vika för läderhuden. Den är köttig och svampaktig. Månaderna framöver avmagras kroppen i takt med att stanken av förruttnelse tilltar. När ett halvår gått är huvudet och fötterna reducerade till skelett medan ett blågråvitt slam täcker den övriga kroppen. Förruttnelsestanken är extrem. Ytterligare ett halvår senare är skelettet det enda kvarvarande. Det ligger på bottnen. Det fortsätter att ligga på bottnen. Anna Sandwall | Redaktionsmedlem.  Är i sina bästa år (21).