Post Hur känns det att det inte blir en bok? Som: hur påverkas arbetsprocessen/minnet av den, när den inte blir till en sak, en färdig, publicerad sammanställning? Sara: Den känns mer levande, mer irriterande, mer svår att bemästra, mer långvarig känsla av ett pågående arbete som petar en i tanken. Boken gör att allt handlar om Boken, går inte att komma bort från en stress och prestige som uppstår och att man måste ha många strategier för att bemöta det, hantera det konstruktivt och uppriktigt. Nu blev ju processen själva målet, det som blev innan vi slutade jobba med den, det finns ett Efter men detta Efter är också fyllt av processen och lösa stycken ur den som seglar upp. Det som var svårt under arbetet tyckte jag bland annat var just att det skulle bli något, det skulle ges ut, vi hade bråttom och dessutom hann vi knappt ses för att skriva i samma rum, det blev segt att mailskriva hela tiden, inte ha diskussioner på plats. Den gången vi var två dar i ett lånat kök på Hisingen och skrev var så bra, texten fick mer energi, vi diskuterade mer direkt.      Det handlar ju också om sättet vi samarbetade på, som vi valde (mer eller mindre medvetet)- att du hade idéen först och sen bjöd in mig och jag sa ja och att vi skrev här och där och i varandras stycken och ihop, och förvaltade texten gemensamt. Det kan vara mycket bra, detta att den andra redigerar en medan man jobbar, det är inbyggt i arbetet, men inte på samma vis som när man skriver ensam och redigerar sig själv hela tiden med självkritik och inte blir så produktiv som jag tvingades blis nu.      Ett annat möjligt arbetssätt är att jobba så, men mer direkt mot varandras röster, en mer uttalad diskussion som pågår i texten, nu valde vi att försöka foga ihop våra röster, smälta samman motsättningar och flöden, se allt som bådas material. Även om visa delar rent praktiskt var väldigt mycket av en persons ord, hade ju den andras närvaro betydelse också för dessa ord, för deras slutgiltiga form och syfte. Det blir en annan sak att döda gemensamma darlings än egna, en utökad diskussion.      Det som var komiskt/jobbigt ibland var att ju mer klara vi skulle bli, så ville jag skära bort massa, speciellt på vissa ställen, och du ville att vi skulle lägga till saker, skriva mer. Det är en dynamik som är fantastisk i vissa stunder och ohållbar i längden? Viktor: När den ändå inte blir en bok vill jag kalla allting runt den för boken. Då vill jag att lektörsutlåtanden, darlings, tusen mejl ska få vara en del av boken. För nu har den ju inga pärmar, inga redaktörer. Det känns fritt och skönt att skita i att klippa sig för all framtid. Bara låta texten vara som den är. Hur är det att misslyckas ihop/kollektivt jämfört med att göra det i ett ensamt projekt? Sara:  Det var både svårare och lättare att se vad som var bra i projektet. Framförallt handlade det ju om att- ju mer färdig vi tyckte att texten var- argumentera för olika stycken på ett sätt jag sällan gör med mig själv, inte lika högljutt och långvarigt med mig själv i alla fall som när vi nu försökte bestämma ihop     Mot slutet- svårt. Att göra de definitiva valen. Vad som skulle skäras bort, vad som skulle byggas ut, vad som skulle försvinna. Vad som var jättefint men inte alls passade. Vad som skulle krävt mer tid och arbete för att förankras. Vi skriver ju båda, som jag ser det, ofta pretentiöst, som i: stora sammanhang i små rader, utkastade tankar, många spår, flera av dem som skulle kräva hundra sidor till ibland, vissa resonemang vill man göra mycket av, det funkar ju också, som en sorts miniatyrer av en större bild. Och ibland blir det mycket inåtvänt eller som en kommunikation/icke-kommunikation oss emellan, utanför andra läsares intresse.     Ibland när det gick trögt kändes det rätt hopplöst, för vissa partier som vi var oense om ställde alla saker på sin spets- skulle vi kompromissa bort dem helt och skära tills inget var kvar eller skulle vi låta det spreta/göra det mer spretigt?  Vi hade olika uppfattningar om vad som spretade, vilka teman vi ville utveckla, osv. Vissa saker gick inte att komma runt att det var ett problem. Det var skönt att Audun och den hemlige redaktören pekade på svaga punkter men när de väl gjorde det var energin för utnyttjad för att komma tillbaka till med ny kraft. Det handlade ju också om att vi hade lagt mycket tid på något utan att få några pengar alls under två år. Till slut blir det outhärdligt att fortsätta om texten inte funkar.     Något av det bästa och mest givande var att hela tiden reagera på vad den andra gjort, vare sig det var något jag gillade och ville fortsätta på eller något jag inte fattade och försökte skriva mig in i för att fatta. En del saker jag ville ha med gillade ju inte du och tvärtom. Jag vill ha kvar en sån metod; att reagera så lika mycket när jag skriver själv, ställa mig lite mer utanför texten och fråga saker om vad jag håller på med.       Och det är något med gränsen för ens eget förstånd som gör samarbetet viktigt och att det når andra punkter än ett ensammare arbete. Ett gemensamt förstånd är mycket intressant och mycket svårt, utmanande att upprätta. Försök till en gemensam logik, en gemensam referensram som flyttar fram den egna bit för bit, att ha sin egen logik parallellt med den andras och den gemensamma liksom, många lager som arbetar. Viktor: Känns tryggare att misslyckas tillsammans. Men om någon av oss skulle vilja fortsätta, sälja in den till andra förlag och skriva om, då skulle det bli svårt. Jag skulle vilja förskjuta boken om du jobbade vidare på den ensam. Jag skulle vilja ta bort mitt namn. Men det kvittar, för den känns urvuxen sina kläder och lever sitt eget liv. Jag är redo att ge bort alla dikter, alla smeknamn som fuskpäls, sojakorv, platsblomma, dildo, protes, brasvideo, till vem som helst. Man blir ödmjuk, allt mitt är ditt. Det kvittar nu. Vi har släppt boken i alla fall. Jag vill se releasefester då man står och river sönder boken i tusen bitar, till pulver. Sara: Jag kommer inte fortsätta, jag är trött. Men ta med vissa bitar, som att rädda de mest motståndskraftiga sakerna ur ett fallfärdigt hus. Eller ännu mer; ta med en teknik man lärt något av.     Och: ja, man blir mer ödmjuk, men ändå. Kanske förväxlar man det med trötthet ibland. Ger efter för att man inte orkar argumentera längre. För att det blir svårt/segt att avgöra vad som är projektets bästa och inte ens eget. Äh, jag känner mig inte så ödmjuk nu när vår text ska publiceras, för att vara ärlig, snarare fåfäng. Det är detta dubbla att något som refuseras är lite skyddat av denna stämpel: ”detta material dög inte, så det man inte bedömas som annat ”klart” material” och ändå är det ju något vi sa var mer eller mindre klart? Det blir tyligt att den här texten kanske skulle behövt försvinna helt, skäras ner till det där bonsaiträdet, om den skulle blivit ”klar” och om vi båda skulle varit helt nöjda.     Ett projekt som havererar blir ju en sorts psykoanalys över ens skrivprocess eller nåt, varför gjorde vi inte så här, osv. Texten förvandlad till en läxa, en gravsten över sig själv, ha ha. Viktor: Dina svar låter helt sanna för mig också. Det är modigt att inte ansa fuskpälsen snäll eller ens bra. Modigt att låta det stå på gravstenen ”…det är graverande att ett manus som så stark tematiserar uppmärksamheten, själv har så svårt att hålla läsarens intresse vid liv. Jag måste plåga mig igenom långa partier.     Mitt intryck är att författarna i alltför hög grad litat till intuitiva arbetssätt. Men resultatet ter sig allt för ofta tillfälligt och okoncentrerat. Varför slutar texterna där de slutar? Varför är de inte tre gånger så långa eller en tiondel så korta? Det finns ingen inneboende ordning eller princip som svarar på de frågorna.     Det är inte omöjligt att denna känsla beror av det kollektiva skrivsättet. Det slags intuitiva, parataktiska, skrivsätt manuset gör bruk av – och som Viktor Johansson för övrigt lyckades bra med i sin debutsamling – tenderar ju att peka hän mot en organiserande subjektivitet. Läsare finner intresse i att läsa bildräckorna som uttryck för ett medvetande. Den surrealistiska tradition de två skriver i förhållande till är ju också otänkbar utan sin koppling till psykoanalysen, den fria associationen, automatisk skrift, etc. Man skulle kunna tänka sig att subjektiviteten skulle kunna bytas ut mot dialog. Det kunde vara intressant att se hur bildskapandet flätades in i varandra, men det kräver förståss att man särar på författarna och skiljer ut vem som skrivit vad. Som det nu är tycker jag att det bara saknar substans. Man blir osäker över vad som skall läsas.”      Signalera att vår text inte är någon rättshaverist, den ligger och duger, den ligger och suger. Och då vi skrev i realtid i köket, då vi skickade helt inspirerande textsnuttar, då vi satt på tåg och peppade varandra. Jag hade inte velat byta bort det mot fritid. Sara: Modigt, delvis, beror på vilket ämne man hanterar i sin text, vissa kanske funkar att lämna, låta flyta ut, andra känner jag alltid mer ansvar för att avsluta, det är dem som är svårast att skriva, som är mest av en prövning för en själv, dem måste man fördjupa sig i eller stryka. Annars säger de inte tillräckligt om ens ärende, vad man vill med att skriva dem och då känns det bara idiotiskt.     Men ja, något är vackert med omdömet ” Det finns ingen inneboende ordning eller princip”, det låter bra, det kan vara mycket bra, en text som är på väg att hitta en fantastisk princip men drar ut på att finna den. Behöver dock inte innebära något bra, men det finns potential, om man styr den rätt.