För barn som inte kan svälja så bra finns pulver som gör vattnet tjockare. Det ses som lättare att svälja något lite tjockare än helt otjockt.

Att pulvrisera är att zippa ner. Men också: en uniformklädd allhatande man i argt ansikte som törstar ut våra systrar och bröder och sedan mal mjöl av dem för att senare tillsammans med vätska kunna tjocka upp till en kroppsformad deg, ja just det, hur mycket själ finns kvar där?

Och hur klarar sig lyriken? Månget storartat pulver har jag mött, från klipulver [1] och bakpulver [2] , till potatismospulver, medicinpulver, emaljpulver, polispulver och vällingpulver, men här finns på mitt golv för första gången en pulvriserad text, Joars [3] egenpulvrisering av sin Fåglar i förorten.

Min mor kommer in i rummet och säger att hon hatar poesi, hon vänder innan hon nått mig halvvägs och när jag hör vad hon säger är hon borta igen. Jag häller vatten på pulvret och visst blir det tjockare men mest är det jag som blir tunnare; det är mitt vatten. Väggen böjer sig. Jag har lagt mig ner på texten som har tjockat sig och Joar står överraskande bredvid mig, helt näck. Jag böjer mig framåt nu, säger han och gör det. Jag kryper in och gör mig hemmastadd. Ser mig omkring. Här finns massor av sjukt fågelkvitter. Sjukt därför att det är oskarpt i kanterna. Jag försöker zippa upp det igen, försöker känna Joars ursprungstext i kvittergeggan, tuggar och tuggar och tuggar.

Men till sist släpper jag. Jag halkar ur Joar, ut på golvet igen, flämtar, och får för mig att när det gäller textpulver är det nog bäst att se pulvret som det är och njuta av själva substansen i sig. Och just när det gäller Joars pulver går det bra, det är vackert liksom, bra gjort, berömmer jag honom, och han ler lite stolt. Jag och Joar hoppar upp på den uppfräschande känslan av vackra onomatopoetiska ord i tryck, och flyger iväg.