© Camilla Lekebjer Johannes Heldén Om du fick träffa en fysiker från framtiden, säg från 3000 år framåt  i tiden, och fick ställa en, men bara en, fråga. Vilken fråga skulle du ställa? Och vilket svar tror du att du skulle få?" Ulf Danielsson Det var en väldigt bra fråga! Visst finns det mycket man kan vara nyfiken på, men det gäller att inte slösa bort frågan på sådant som det ändå finns  gott hopp om att få svar på inom en snar framtid. Om jag ville vara riktigt listig skulle jag nog fråga denne framtida fysiker: "Vad skulle jag bli mest överraskad över att få veta?" Givet de oväntade vändningar den vetenskapliga utvecklingen kan ta är det nog den säkraste frågan. Om jag skulle vara lite mer fast i min egen tid och de frågor som är viktiga just nu, skulle jag förmodligen fråga något typ: "Finns det fler dimensioner hos rumtiden än de vanliga tre rum och en tid?". (Här finns det i och för sig en möjlighet att få svar inom överskådlig framtid, men jag skulle nog av ren nyfikenhet ha svårt att låta bli.) Svaret tror jag skulle vara "ja". Alternativ som jag skulle överväga vore: "Är partikelfysikens lagar bestämda av logisk nödvändighet eller finns det ett inslag av slump och tillfällighet?" Svar: Det handlar till stor del om slump och historiska tillfälligheter! "Är vårt universum det enda?" Svar: Inte alls, det finns massor med andra som ser helt annorlunda ut! "Tog tiden sin början när vårt universum skapades?" Svar: Inte då, tiden har ingen början. Om jag fick ställa en lite mer diffus fråga skulle det vara: "Vad är medvetande?" Svar: Ingen aning, men jag skickar frågan vidare ytterligare 3000 år. Johannes Heldén Tror du att det har funnits, finns eller kommer att finnas andra  civilisationer i (vårt) universum,och isåfall, hur hög tror du sannolikheten är för att de liknar oss, att vi kan relatera till dem (att de är kolbaserade, etc)? Tror du att medvetandet är något exklusivt för oss, för människan på  den här planeten? Borde det inte vara så, att om tiden inte har någon början och inget  slut, så borde allt, alla möjligheter, inträffa någon gång. Om det inte är så, dvs. att en del saker inte kommer att ske, vad  innebär då det, vad säger det oss om universum?" Ulf Danielsson Jag tror att det finns, har funnits eller kommer att finnas, andra civilisationer. Det är mycket möjligt att flera av dem är kolbaserade, men i övrigt är de nog rätt olika oss. Tänk bara på hur varierat livet är här på jorden! Man talar ofta om problemet med de förmodat långa avstånden till dem i rummet. Men ett större problem kan nog vara avstånden i tiden. Om civilisationer inte överlever mer än några hundra eller något tusen år, är det möjligt att vi kanske är ensamma. De andra är då redan borta eller har inte uppstått än. Om civilisationer lever längre då är det inte omöjligt att det existerar flera samtidigt med oss. Men sannolikheten är då stor att de ligger långt före oss i utvecklingen (vad nu utveckling innebär). Något som talar för att civilisationer är kortlivade och att vi, just nu, är ensamma är att vi inte sett några tecken på andra. (Av detta kan man då dra slutsatsen att vi kommer att gå samma kortlivade öde till mötes...). Men det kan ju också bero på att de andra är så långt före oss att de inte är intresserade av att ge sig till känna för oss. Hur som helst, slutsatsen blir ändå att det inte är särskilt troligt att vi hittar någon att föra ett jämbördigt samtal med. Medvetandet tror jag inte alls är exklusivt för oss. Vi är inte ens ensamma på den här planeten. Medvetande är inte antingen eller. Jag är tex helt övertygad om att familjens hundarna är medvetna. Dvs, det finns ett meningsfullt svar på frågan: "hur är det att vara hund?". Däremot är det tveksamt om det finns ett meningsfullt svar på frågan: "hur är det att vara tulpan?". Din sista fråga är problematisk. Det kan mycket väl vara just så att praktiskt taget allt i någon mening (inom ramen för vad naturlagarna tillåter) inträffar i ett universum utsträckt i både tid och rum. Det känns faktiskt inte riktigt bra. Rentav lite meningslöst? Eller? Varför skriver du science fiction? Johannes Heldén Häromdagen snubblade jag över ett citat på internet, "Life is painful and disappointing. It is useless, therefore, to write new, realistic novels." jag tror att det är ur Houellebecqs bok om HP Lovecraft, men är inte säker. Jag instämmer inte till fullo i citatet, men... det ideala vore att se omvärlden med förundran hela tiden. Ett slags ofiltrerad förundran inför allt runt omkring en. Jag är inte där, och kommer väl aldrig att vara det heller. I SF så är förundran själva nyckeln. Visioner, sense of wonder. Ibland kan science fiction (och även annan, bra, litteratur) vrida tillbaks blicken mot den s.k verkligheten, och i sin tur ge den ett sken av förundran: Om Gud finns, så skriver han SF, och han är jävligt bra. Och, för mig, så är det på ngt sätt inbyggt i SF att det hela tiden är fiktion, mer än i någon annan genre: Det här är inte på riktigt, det sker inte nu, det sker i framtiden. Det tycker jag ger hela begreppet en sorgsen klang. Bokens början och slut blir tydligare, och (rent subjektivt för mig) så blir det att alla dessa berättelser om framtiden, avlägsna världar, fantastisk teknik på gränsen till magi, handlar om alltings slut, om döden kort och gott. Svårt att sätta fingret på varför jag tycker det – kanske är det så enkelt att jag inser att jag aldrig kommer att få chansen att veta om det kommer att hända, vad som kommer att hända. Jag kommer aldrig få se "C-beams glitter in the dark near the Tannhäuser gate" för att citera Roy Batty i Blade Runner. När jag var liten slukade jag fantasy och SF, och älskade det. När jag blev äldre och inte längre bara läste utan att reflektera över det, så tappade jag det självklara i läsandet. När jag senare har kunnat återvända till den här självklarheten, i alla fall lite grann, så är det med en lätt bismak, en dubbelhet. Jag skriver SF för att komma tillbaks till den totala känslan av att vara uppslukad, jag kämpar för att själv uppnå en personlig sense of wonder, på samma sätt som jag gjorde när jag var liten och läste det, med skillnaden att jag nu skriver det och inte läser det. Ulf Danielsson Jag har också läst en hel del science fiction, och håller med dig om det där med de "glittrande C-strålarna". Det är just den känslan som jag också letar efter. Och faktiskt rätt ofta hittar inte i litteraturen utan i min egen forskning. Men för att science fiction litteraturen skall vara intressant och meningsfull måste den för mig vara i någon mening realistisk. Det måste finnas ett inslag av "science" som är någorlunda trovärdigt. Eller åtminstone så pass trovärdigt att man när man uppslukas av boken är villig att låta det passera. Trovärdigheten sitter inte nödvändigtvis i tekniska detaljer, utan snarare i känslan. I de "glittrande C-strålarna." Om detta saknas läser jag hellre en bok som bara är "fiction". Hur är det för dig? Är det viktigt för dig att läsa på om fysik och naturvetenskap? Inspireras du av upptäckter du läser om? Har du något exempel? Johannes Heldén Det är ju fantastiskt, tycker jag, att du kan ha den känslan i din forskning, i ditt eget jobb. Det måste vara det bästa betyget på ett jobb. Du förekom mig faktiskt, en fråga jag tänkt ställa var just om du kunde bli förundrad inför din forskning, inför vetenskapen. Det är viktigt för mig att läsa på om fysik och naturvetenskap, men jag gör det - tyvärr- mest när jag redan jobbar med ett projekt och gör resarch. Annars fungerar det ofta så att jag snappar upp något från tv, en bok eller något någon säger, och så tänker jag: aha, så kan det vara, eller så kanske det är. Och så undersöker jag det närmre. Vad gäller konkreta exempel... det är lite svårt att komma på något på rak arm. Förut var jag inspirerad av Peter Nilsons författarskap, även hans science fiction böcker (som jag tycker är väldigt bra, och står sig fint i konkurrens även med etablerade utländska sf-författares   böcker). Annars så har jag varit intresserad av och läst på om nanoteknik, singularitet mm, men inte blivit inspirerad av något speciellt, möjligtvis förutom annan SF och kanske Discovery Channel.... Tack så mycket för svaren på mina frågor, mycket intressant, och trevligt. Johannes Heldén | Född 1978. Konstnär, författare, musiker. Ulf Danielsson | Professor i teoretisk fysik och populärvetenskaplig författare. Forskningen fokuserar på strängteori och kosmologi. Aktuell med boken "Den bästa av världar".