Jag försäkrar att biblioteket är oändlig
Jorge Luis Borges och det maximala



Det här är en text om det maximala, men inte en text om Joyce, Proust, eller ens Dickens. Det hade kunnat vara en text om Ariostos Orlando Furioso, om romantiska förvecklingar, förtrollade trädgårdar och förstånd som måste hämtas ned från månen, men det är det inte. Det hade även kunnat vara en text om andlöshet och täta sött doftande Kandresuggestioner, eller om Tennysons adjektivexcesser och knarkhallucinationer, eller om Keats erotiska svimningar. Det är det dock inte heller; det är en text om Jorge Luis Borges. Tänker man att maxad litteratur är lika med långa meningar och den sorts syntaktiska missgärningar som man finner i exempelvis fornengelsk poesi (s.k kennings, elaborerade metaforer som får ’strid’ att bli ’storm av spjut’ och ’hav’ att bli ’plats för att rida på valar’), så kvalar Borges inte in. Inte heller om definitionen av maximal är svepande familjesaga à la Sigrid Undset eller George Eliot; det sidantal en uppspelt viktorian behöver för att beskriva tyget i hjältinnans klänning eller färgen på hennes panna är nog för att Borges skall hinna nedteckna universums historia. Men, nu tänker jag att det maximala är lika med det fantastiska, överjordiska, förunderliga, den pimpade verkligheten, det märkligaste du kan tänka dig. Det absurda, eller gränsen för din tanke – om du minns den där sortens nätter du hade som barn, då du vred dig i sömnlöshetens grepp och började tänka på universum och dess storlek och när var hur det tog slut, och när du frågade mamma och pappa nästa morgon vid frukostbordet så rörde de förstrött i kaffet och sade att nej, universum är oändligt, och det small till i ditt huvud. Borges verkar i den förundrans sfär. Hans maximalism är en fantasins, inte en språkets. Det är bara i novellen Tlön, Uqbar, Orbis Tertius som de språkliga egenheterna får rum; i det dubbelt fiktiva Tlön ”finns inget ord som motsvarar ordet »måne«, men det finns ett verb som på vårt språk skulle bli »måna« eller »månera«. »Månen steg upp över floden« heter »hlör u fang axaxaxas mlö« eller ordagrant: uppåt (upward) bortom ständigt-strömmande månade det.” Det hade lika gärna kunnat hämtas från Joyce, men språkliga lekar är nu inte Borges väg till det maximala. Han sätter tanken, målet, före språket, medlen. (“Det finns berömda dikter som består av ett enda ofantligt ord.”)

*

”När man kungjorde att Biblioteket omfattade alla böcker, var den första reaktionen en enastående lyckokänsla.” (Biblioteket i Babel)

-- för så är det ju, det är den första reaktionen. Så sjunger Stina Nordenstam i en outgiven låt: ”give me more of everything”. På TV: ”Nigella is gonna instruct you in how to MAXIMIZE YOUR PLEASURE” (inklippt bild: välformad brunett i figurnära cardigan slickar långsamt chokladsmet från en slev). I Bibeln frestas Jesus av Djävulen och erbjuds att bli kung över alla riken på jorden. Han står emot, men det gör däremot inte Cate Blanchetts onda doktor Spalko i Indiana Jones and the Crystal Skull; hon vill veta a-l-l-t-i-n-g och ber därför de hyperintelligenta utomjordingarna att upplysa henne. Det gör de, och hon blir galen. Tog man bort alienelementet hade historien (nästan) kunnat hämtas från Jorge Luis Borges, som ständigt utforskar alltet, oändligheten, och gränsen för den. Tanken på att det finns något större som alltid ligger utanför vår perceptionsförmåga kan antingen leda till blid förundran (matematikern Dan Rockmore säger ”We know that there is no largest natural number”, säger det som om han accepterat det) eller till en desperat önskan att stånga pannan blodig mot den där gränsen.  Marlowes Doctor Faustus har studerat alla mänskliga vetenskaper och förkastat dem eftersom han, trots att han behärskar all kunskap värd namnet, fortfarande är blott en man och ingen gud. Han söker odödlighet och försöker tränga igenom den barriär som skiljer honom från evigheten – men hans önskan att bli allsmäktig slutar förstås i undergång. Det är först när en grupp smådjävlar kommer för att släpa ned honom i helvetet som han inser vad det vill mena att ha en odödlig själ, dömd till en evighet av plågor. James Joyce vet bättre: ”Eternity! O, dread and dire word. Eternity! What mind of man can understand it?” Men i Joyce’s Finnegan’s Wake  fortsätter den sista meningen i den första, verket är cirkulärt: ”A way a lone a last a loved a long the / riverrun, past Eve and Adam's, from swerve of shore to bend of bay, brings us by a commodius vicus of recirculation back to Howth Castle and Environs.” (Borges har redan spått detta: ”Ett band, där sista sidan skulle vara identisk med den första, en bok som skulle kunna fortsätta i all oändlighet.” )  Läsaren hamnar så i en evighetsloop, en litterär loop, en tidsloop, ett slags den modernistiska romanens Groundhog Day. Borges återkommer till denna mardrömslika idé i Trädgården med gångar som förgrenar sig: ”Jag mindes också en natt, som inträffar mitt i Tusen och en natt, när drottning Scheherazade (på grund av ett magiskt förbiseende hos skrivaren) bokstavligen börjar berätta Sagan om Tusen och en natt, och riskerar att återkomma till den natt då hon berättar, och så vidare i all oändlighet.”

*

( all things to all men: )
Borges skall inte läsas som skönlitterär författare, Borges skall läsas som encyklopedist.
Borges skall inte läsas som encyklopedist, Borges skall läsas som poet.
Borges skall inte läsas som poet, Borges skall läsas som agitator.
Borges skall inte läsas som agitator, Borges skall läsas som filosof.
Borges skall inte läsas som filosof, Borges skall läsas som religiös urkund.
Borges skall inte läsas som religiös urkund, Borges skall läsas som ingenjör.
Borges skall inte läsas, Borges skall ritas.

Borges? Det är väl han som ritar kartor? Nej, jag tänker på han som skriver recensioner. Eller arkitekten? Ja, och reseguidesförfattaren. Fysikern! Domptören? Översteprästen? Stilbildaren? Litteraturhistorikern, bibliotekarien, spåmannen… Jag, för min del, röstar för profeten, exegeten, heretikern och allegorikern. (Och vi får inte glömma mystikern.) Borges, han som tog vid där Diderot slutade en julidag 1784. Borges, den blinde maestron i den sparsamt möblerade lägenheten i Buenos Aires, kanske mest känd som sitt alias Borges författaren. Han som, efter att ha funnit en Zahir i form av ett smutsigt centavomynt, blev och förblev galen. Borges, eller skall vi kanske säga Johannes Dahlmann?

”Han älskade idéer,” skriver Octavio Paz, ”det var en motsägelsefull kärlek, anfrätt av pluraliteten: bakom idéerna kunde han inte finna Idén (vare sig den heter Gud, Intighet eller Urprincip) utan bara ytterligare en avgrundslik pluralitet, den som fanns i honom själv. Han sökte Idén och fann realiteten Borges som sönderföll i successiva uppenbarelser. Borges var alltid den andre Borges speglad i en annan Borges och så vidare i all oändlighet.” Nyckelordet är ’oändlighet’; det är Borgestemat nummer ett, det som återkommer i nästan allt han skrev. (Barnasinnade och/eller anglofila minns episoden i Harry Potter and the Deathly Hallows, när Harry, Ron, och Hermione bryter sig in i ett bankvalv i trollkarlsbanken Gringotts för att finna en gyllene bägare som skall hjälpa dem i kampen mot Voldemort, rödögd evil overlord med nazistiska världsförbättraraspirationer. Problemet är att valvet är fullt av gyllene bägare och annat krafs som, om man vidrör dem, genast förökar sig – en artefakt blir två som blir tre som blir sex som blir tolv tills man helt enkelt krossas under tyngden.)

Det finns en Borges för varje läsare, i själva verket ett oändligt antal Borges, det är därför Borges kan skriva ”Borges and I”, och ”o destiny of Borges”, och ”It’s Borges, the other one, that things happen to.” Det vore naturligtvis ett stort misstag att anta att den Borges som berättar om upptäckten av Orbis Tertiuskonspirationen är samme Borges som en gång fann en Aleph under en trappa i Buenos Aires, och att dessa två i sin tur skulle ha något att göra med Borges som långsamt blir galen av ett centavomynt. Som det står skrivet i Funes med det goda minnet: ”kanske vet vi alla i vårt inre att vi är odödliga och att förr eller senare kommer varje människa att göra allt och veta allt.”

*

”Biblioteket är fullständigt … dess hyllor innehåller alla tänkbara kombinatiner av de några och tjugo ortografiska symbolerna … det vill säga, allt som är möjligt att uttrycka: på alla språk.”

Det maximala – ALLT – kan inte kommuniceras ”realistiskt”; då hamnar man i samma situation som kartritaren i On Exactitude in Science: ”… In that Empire, the Art of Cartography attained such Perfection that the map of a single Province occupied the entirety of a City”. Att skriva blir överflödigt, en uppgift för en Sisyfos med penna istället för sten. Eller så blir man handikappad som Funes i Funes med det goda minnet, han minns allting han sett och kanske litet han inte sett: ”Han kunde rekonstruera alla drömmar och alla halvdrömmar. Två eller tre gånger hade han rekonstruerat en hel dag. Varje rekonstruktion hade krävt en hel dag”. Funes är oförmögen att generalisera, och därmed, enligt Borges, att tänka. Han ligger i sängen på sin ranch, reducerad till ett slags bisarrt mänskligt uppslagsverk, mer maskin än något annat.                 Om man hittar en Aleph, en punkt som innehåller eller är ett slags nexus för samtliga punkter i universum, och tittar in i den, så kan man se A-L-L-T på en gång och ur alla vinklar, vid valfri tidpunkt och i underläge, i grevens tid och om natten; man kan se otrogna grannar, tibetanska munkar, Gnesta station, Rockefeller Center, min bästa oxfordianska bakgata, en rysk prostituerad utanför operahuset i Sydney, the Ghost of Christmas Past, bibliotek och mentalsjukhus och pantrar (;”druvklasar, snö, tobak, malmådror, vattenånga”). Och det är bara början, så… Vartåt skall man titta? Borges berättare, som finner en under en trappa, erkänner så: ”Nu kommer jag till min berättelses obeskrivliga kärna. Här börjar min vanmakt som författare. … Hur skall man till andra kunna förmedla den gränslöse Aleph, som mitt klenmodiga minne knappast kan omfatta?” Och senare: ”Något skall jag trots allt få med.” På sant Shelleymanér visar sig visionen vara oändligt större än vad författarkärlet förmår kommunicera/förmedla. (Shelley: ”the most glorious poetry that has ever been communicated to the world is probably a feeble shadow of the original conception of the poet.”) Eftersom ingen kan skriva allt på en gång, eller allt någon gång, eftersom man ändå måste få med något, blir det Alephupptäckarens uppgift att välja ut och sortera, att prioritera. Den ultimata valfriheten är en snara, en boja, en black om foten; det vet småbarnen i leksaksaffären, det är därför de gråter. (”Gör vad du vill” var inskriptionen på den medaljong Bastian fick när han för första gången kom till Fantasien i Michael Endes Den oändliga historien. Han fick till uppgift att drömma fram en ny värld och greps naturligtvis av storhetsvansinne; han försökte upprätta något slags fascistdiktatur där i sagodjungeln, han sällade sig till beslöjade sierskor och mekaniska soldater och stack ett svärd i sin bäste vän.)

*

”Jag föreställde mig en labyrinternas labyrint, en slingrande, växande labyrint, som skulle omfatta det förflutna och framtiden och även himlakropparna skulle på något sätt rymmas där.”

Borges aspirerar aldrig på mindre än todo, tout, tümü, det oändliga, evigheten, ∞, infinity squared, Hilberts hotell, pidecimalerna unto kingdom come, men han gör det så sparsmakat att man nästan kan missa det och få för sig att man egentligen har att göra med en stram minimalist. ”Borges skriver väl bara referaten,” som en vän till mig sade häromsistens. Nej, det gör han inte, naturligtvis inte referaten – Borges är ju hjärnan bakom, the mastermind, han ritar kartorna och gör upp planer på världsherravälde. Han profeterar. Kanske tog han novellen så långt den kunde komma på ett fantasins plan, en fantasins extremitet, samtidigt som han undersökte hur mycket man kunde skala av innan litteraturen upphörde att vara litteratur och blev utkast eller råskiss eller tidningsurklipp. Borges noveller har karaktären av ondskefulla masterplans, blundar man kan man se författaren med pekpinne i handen, poserande framför en stor svart tavla på vilken Lotteriet i Babylon antagit formen av en minutiös kritdammig karta, en strategisk plan för att knuffa monarker och religiösa ledare och amerikanska presidenter av tronen. Det är vi som läsare som är lärjungarna och fotfolket. Det är vi som lever texten och ansvarar för dess promiskuösa multiplicerande, poststrukturalist style. Texten som blivande, en oändlig räcka kontinuiteter, möjligheter, förgreningar i tid och rum, tankefröer och skelett att klä i kött och poetisk, narratologisk, ideologisk, fantastisk, eskatologisk, heretisk, religiös, exegetisk, allegorisk, metaforisk dräkt. Läsningarna – som skönlitteratur, uppslagsverk, fakta, sakprosa, poesi, som manifest, science fiction, framtidsvision, profetia, artikel, sammanfattning, råskiss, utkast, bekännelse, manuskript, dröm eller hallucination, tar inte slut. Han är en tröst för alla de poeter som har allt att säga men inte medlen att göra det enligt gängse normer, för dem som inte kan skriva epik, inte skriva den tredje Odyssén. Borges är ett skyddshelgon för oss som hellre citerade T.S. Eliot och Ezra Pound än James Joyce i våra slutexaminationer på universitetet.                           

(Kanske kan man hysa misstanken att det är något lurt med språkrikedom – döljer inte de språkliga excesserna en tomhet, är de inte till för att lappa ihop något? Den tunna plexiglaskivan över ravinen, nagellacket som skall hålla ihop den växande maskan i nylonstrumporna. Att universum skulle vara som språket, förtätat och intertextuellt och förståeligt. Att det skulle vara möjligt att repa upp alltihop, eller följa den röda Ariadnetråden till labyrintens centrum. Att alla allusioner och citat slutligen härleds till samma källa i Biblioteket.)

*

”…Bibliotekets och tidens ursprung…”

Det här är maximalism som fantasirikedom; egna länder, kartor, kosmologier och religioner. Det bor en Borges i alla hyfsat intelligenta barn som någon gång suttit böjda över handritade kartor föreställande avlägsna, fantastiska länder med egen tideräkning, historia, flora och fauna, med egna språk och lokala dialekter, egna Akilles och Sokrates och Beowulf. Men där barnets lek får sitt naturliga slut – antingen när en förälder ropar att potatismoset är klart eller när barnet uppnår den ålder då Guitar Hero och GTA ersätter mer analoga nöjen – väljer Borges att fortsätta. Hans fantasivärldar är inte resultatet av infantila lekar utan, som i Tlön, Uqbar, Orbis Tertius, frukten av vuxna människors arbete i ett hemligt sällskap, Orbis Tertius, bestående av ”astronomer, biologer, ingenjörer, metafysiker, poeter, kemister, algebraiker, moralister, målare, geometriker…”. De nöjer sig inte med handjagade skisser av Landet Ingenstans topografi, utan låter trycka upp uppslagsverk; de leker inte med kottar och pinnar utan tillverkar tlöniska objekt.  Det är leken uppförstorad 300, nej 300_º gånger; det är som att lajva kärnvapenkrig. Den nya världen stannar inte på papperet utan spränger sig ut ur texten och bilden, och tar över den verkliga världen. ”Till en början antogs att Tlön var rent kaos, en fantasins ansvarslösa utsvävning; i dag vet vi att det är ett kosmos och att de innersta lagar som styr det har formulerats”. Genom fantasin blir människan närmast en Gud; det sker även i De runda ruinerna där en magiker mycket långsamt och noggrant drömmer fram en ung pojke som till slut får mänsklig, fysisk gestalt. Novellen slutar med att magikern inser att han själv är resultatet av just en sådan dröm. Vi är tillbaka i Borges mardrömslika oändlighet där varje spegling är en spegling av en spegling. Borges rör sig mot det absoluta, så som Octavio Paz skriver: ”Hans kärlek till idéernas värld var driven till sitt yttersta och det var alltid de absoluta idéerna som fascinerade honom mest, fast han till slut inte längre trodde på några.” Även språket måste dras till sin gräns. I Funes med det goda minnet säger berättaren att ”Locke efterlyste (och avvisade) på 1600-talet ett omöjligt språk där varje enskild sak, varje sten, varje fågel och varje gren skulle ha ett eget namn. Funes planerade en gång ett liknande språk, men han förkastade det eftersom han tyckte att det blev alltför generellt eller tvetydigt.”       

I Trädgården med gångar som föregrenar sig tjänar labyrinten som metafor för oändligheten, och även för språket. Förgreningarna i Alberts trädgård finner sin motsvarighet i Borges språk, som inte alltid vill precisera sig utan istället hålla dörren öppen för möjligheten, den andra vägen, för de tänkbara öden som skulle kunna utgå från en och samma punkt. Borges väljer så att rada upp alternativen så att de för läsaren kan bli startskott till idel nya läsningar. När berättaren stiger in i Funes ranch i Funes med det goda minnet hör han huvudpersonen recitera ”ett tal, en bön eller en besvärjelse”. Beroende på vilket alternativ man väljer kan Funes historia komma att framstå som en raljerande maktuppvisning (jag minns allt, jag är odödlig, jag är kulmen av människan), en gudomligt inspirerad vision eller en patologisk hallucination, den sorts feberdröm som gör lakanen våta av svett.                        

Jag tänker mig en berättelse som är mycket, som är mer, som fortsätter. En som inte tar slut, som slingrar vidare i all evinnerlighet, och därför följaktligen måste handla om allt. Någon gång. I någon skepnad, i alla skepnader. Den tar formen av episk dikt, novell, roman, dröm. Den är en besvärjelse inristad på en pelare. Den är en sång. Den är en tonserie nedklottrad på baksidan av en gudstjänstordning. ”Åt några av de kommande tiderna (inte åt alla) lämnar jag min trädgård med gångar som förgrenar sig.” – Den passar inte alltid, den väntar, men den överlever. Orden bidar sin tid. Orden återanvänds, språket kan aldrig vara privat. De bokstäver Borges använde hade dessförinnan tjänat Joyces Ulysses, och skulle därefter bygga nya labyrinter i Mark Z. Danielewskis House of Leaves; var en gång ett hemligt namn, blev sedermera namnet på en tunnelbanestation i Londons utkant. Ts’ui Pêns labyrint visar sig vara Tiden och det är förstås den ultimata labyrinten eftersom den är utan slut (och skulle den råka ta slut beror det enbart på universums förstörelse, vilket även medför slutet för litteratur, kvanta och essäer om varför de spelar roll). I Borges universum kommer allt att hända, det är bara en fråga om när; bokstäverna har gjort sina vändor och rusar nu med full kraft mot varandra liksom i en enorm partikelaccelerator.

*

När Borges skrev The Zahir  var det inte en fantasi utan en profetia: den som läst Borges kan inte glömma. (Det handlar inte om att inte kunna glömma på grund av Borges litteraturhistoriska tyngd. Det är inte intressant att här tala om det stilbildande, om att vara först ut, om att vara kulmen av en ditintills bortglömd men i hemlighet eskalerande tradition, det där bryr jag mig inte om, arv och Harold Blooms starka och svaga poeter, jag struntar i Borges nationalitet, för min del kunde han lika gärna ha varit engelsman, kines, polynes, dansk, utomjording som argentinare, det handlar inte om litteraturhistoria och sådant som får plats mellan pärmarna i The Cambridge Companion to the Latin American Novel, det handlar inte om att Borges på något vis bildade skola –) – det är enklare än så, och svårare, mindre, men större. Vi kan inte glömma eftersom den här författarens makt inte handlar om välformulerade meningar, utan om något annat. Egentligen kan han sälla sig till trollkarlarna, Merlin och Archimago, Houdini och Dumbledore. Borgesanden svävar över alla bibliotek och alla mynt som byter händer, över alla labyrinter – även de som byggdes långt innan Jorge Luis såg dagens ljus, alla tigrar, randiga, osynliga och genomskinliga. Och det att drömmarna förändras när man skriver om Borges, från att ha varit triviala variationer på gamla skolflicksförälskelser och slumpartade möten i Konsumkön blir de till arenor, projektionsdukar, tjurrusningar, befolkade av ”osynliga tigrar och torn av blod”, cirkulära, upplysta. God litteratur vill få oss att glömma världen omkring oss. Den strävar efter det tillstånd i vilket vi finner ’verkligheten’ fullständigt ointressant och ger efter för fantasin.  Den extrema konsekvensen av detta är det som sker i slutet av Tlön, Uqbar, Orbis Tertius, där läsarna blir så uppslukade av fantasin att ”handböcker, antologier, sammanfattningar, ordagranna återgivningar, godkända nytryck och piratupplagor av Människans Största Verk översvämmade jorden och fortsätter att översvämma den till bristningsgränsen. Nästan genast gav verkligheten vika på mer än ett sätt. Sanningen är att den längtade efter att ge vika.”  Och: ”Umgänget och förtrogenhet med Tlön har fått denna värld att falla sönder.” Borges är litterär psykos och jag tar tacksamt emot diagnosen. Det fina i kråksången är den lätthet och självklarhet med vilken han drar slöjan från våra föreställningar och visar på världens rätta natur; det är inte så mycket fiktion som tidningsnotis eller uppslagsverksartikel och när det fantastiska bryter in i vardagen är man förberedd och nickar lojt och inser att man egentligen alltid vetat. Det är folkupplysning, och det är så det absoluta skall vara, ett kollektivt minne à la Jung. Kanske närmar det sig till och med religion: Borges trodde inte på Gud men umgicks ständigt med religiösa idéer i sina verk, och han har på ett sätt utarbetat en egen livsfilosofi eller världsordning. Hade han haft litet mer av L. Ron Hubbard i sig hade han förmodligen kunnat starta en rörelse. Gud (eller Allah, eller Krishna) vet att han är den sorts författare som drar till sig fanatiker. (Jag ser framför mig hur vi skulle sitta i ring och intonera Axaxas mlö axaxas mlö axaxas mlö, placera ut framtänkta Tlönobjekt på strategiska platser, bygga hexagonala hyllor till våra böcker, recitera Dante och studera judisk talmystik, dra lott om vem som skulle offras i labyrinten den här natten.) 

*

”Jag försäkrar att biblioteket är oändligt.” 

Mitt universitetsbibliotek är runt, men tyvärr innebär det inte att det är oändligt (jag finner att jag, om jag beslutar mig för att gå så långt jag kan i en riktning, alltid återvänder till samma anonymt gråa utgåva av Derrida on the threshold of sense, John Llewelyn 1986). Det är inte heller en labyrint, även om jag gått vilse i trapphusen ett par gånger och vid något tillfälle även förirrat mig ned i en underjordisk gång där små bokvagnar barrikaderade öppningen och omöjliggjorde fortsatta utforskningar. Men om det var Borges som skrivit Oxford hade det aldrig varit tal om att gå ut eller in i biblioteket; allt hade varit bibliotek och biblioteket hade varit allt och den som vågat påstå annat hade stenats till döds med Boswells samlade verk. (Eller så hade alltihop varit en dröm, det är också tänkbart, kanske till och med att föredra.)

När jag var liten föreföll Sollentunas kommunbibliotek nästintill oändligt, delvis på grund av att det fanns så många hyllor jag inte kunde nå upp till och så många böcker jag inte kunde läsa (alla utan bilder). Nu tycker jag att det är underligt att Borges aldrig skrev om barn, för det är i mångt och mycket deras sinnestillstånd han delar. Som barn drömmer vi om evighet, tar den kanske till och med för given: sommarlovet utan slut, odödligheten (min lillebror skrattade förtjust då han som fyraåring fick höra att alla människor en gång skall dö; han hade aldrig tidigare hört något så absurt), spädbarnets försäkran om den ständiga föräldranärvaron och ständigt utgivande kärleken. Också avsaknaden av intellektuella spärrar – det finns ingen skillnad mellan möjligt och omöjligt, membranet är i så fall väldigt tunt. Den här världen och den där världen ligger sida vid sida, vibrerande med tunna kolibrivingar, och nu och nu och då kolliderar de. Det är inte konstigt, Brian Greene säger att det till och med är logiskt, och Stephen Hawking håller med. Min bok om kvantmekanik har sagt mig att varje gång jag ställs inför ett val så delas universum. Allting sker, någonstans.

*

Jag ville skriva om allt, men jag skrev den här texten och undlät därmed att skriva den andra och den tredje och den biljonte. Jag tröstar mig dock med vetskapen om att miljontals figurer som mer eller mindre påminner om mig i just denna stund producerar ett oändligt antal liknande eller oliknande texter. I en av dem är Borges trollkarlen Segrob, i en annan rör vi oss i två dimensioner och i en tredje finns inget språk, varför texten måste uppföras som performance på stora LCD-skärmar utplacerade i en ökänd huvudstad någonstans i Norden. Det enda vi säkert kan veta är att de alla existerar och att jag någonstans, i någon tidsålder, sade sanningen.

1. Man kan gå vidare i Biblioteket och läsa några av de titlar som nämns i texten. Engelska Borgescitat kommer från Borges: Collected Fictions, övers. Andrew Hurley. Andra, selektiva lästips: för sann maximalism, Orlando Furioso av Lodovico Ariosto; för en kurs i primtalens oändlighet, Stalking the Riemann Hypothesis av Dan Rockmore; för ett hus som inte vill ta slut, House of Leaves av Mark Z Danielewski; för en bok som man kanske aldrig blir klar med, A Brief History of Time av Stephen Hawking.



Josefin Holmström | Född 1986. Litteraturstudent och astronom. Samlar på fritiden skilsmässoplattor och pluggar pidecimaler.