Gudsmonologerna [Lyssna! Uppläsare: Jonas Örtemark] varde den hamrade himlens band spikar av ljus i världens kött sammanbindande sammanbindande synrandens linje markerad av ord himmel   himmel   himmel   himmel   himmel   himmel   himmel   himmel FYLLD MED VÄLSIGNELSE OCH UPPROR jag sänkte min lag i världens bröst   GUDSMONOLOG 1 Ingångar till det levande genom tankens stråkvägar: Man rundar hörnet till ett nytt mysterium och andningen organsviktar, upphör kanske för en kort sekund. Medvetandet brådstörtat, liksom riktat mot ett minus. Eller genomgångar om man så vill, öppnade passager till långa vintertider som torkar ut och kristallerar miljön. Fingrarna straka, prebiotiskt spretande över marmorsprucket bröst, och djupt där under, ett hårdfruset inkråm, hjärtedelar. Kan det verkligen vara såhär för evigt, jag undrar? Enbart alltid Jag inom handens rundskrivelse. Vad är att veta utanför denna cirkel..? Ligger fortsatt helt orörlig på sängen, dopad av reminiscenserna från en hadisk tid: friktionernas smälta metaller, eldplymer som slickar mantelns tak och kastas upp ur medvetandets förkastningssprickor. Programmet kräver nu sin omstart. Det är dags att göra om och göra rätt. Sannerligen. Jag är orsakernas orsak. Jag fördelar samtliga grundrörelserna i varats morfologi, reglerar blodströmmar, deras flöden och hastigheter. Jag utmäter existensens hierarkier som styr den sociala verklighetens ljus-brytningar; ur min kropp utvecklas ideologiernas substanser och febriga symptom. Disciplinerna börjar allra längst in i små, små saker där hastighet spinner upp ett skum av nya samarbeten, ständigt som resultat av fraktioneringar och förtätningar: ett änglagrus blandat med serafiskt spott, ett himmelsfröjdiskt komposit för anlag som styr allt från idrottsliga färdigheter till hårfärg, inte minst den subjektiva erfarenheten. Allt detta ur hjärtatsdirektionalitet Omtagning: ingångar till det levande med tankens kraft. Det rör och skakar på sig där inne. Kraftigt svepande rörelser i det allra innersta av grundvarat härrör från köttets kolonisation. Det svämmar över av små kroppar, vimlande överföringskroppar. Det är den första timmen, återupprepad intill berusning – man blir lätt yr av allt som hopar sig i stora massor. Jag slevar runt med redskap i dyrbar glans av glas och diamant, opererar med ett kraftspelljus som obehindrat skär genom stål och sten, som vare sig kan böjas eller kapas, som inte viker sig för något material jag känner, nej inte något, även om det saktas ner ibland till nästan noll där omedelbar omvandling till is i så fall hotar… Det produceras fler och fler kroppar, delar, fixeringar av aspekter. Änglaskaror sänker sig ner och gör Rena Varat regelfästat i våra system. Och minnet sänks innanför randen av en ny dag. Det händer i benet och det händer i rot och emalj; strimmor av strålar fäktar världen, genomtränger taket och går in, belyser väggar och golv utan någon förvarning, även de hårda delarna som porslin, hornämnen…Vaknade ur elementär jord. Pressande froströrelser drev stenblock genom jordlagren, upp i åkrarna och vittrade landsvägar till oljegrus. Det gryende livet broderade sina tjälsprickor, som labyrinter, eller operationssnitt kanske…Vaknade med hemoglobin i munnen, förvirrad minst sagt, sökte ögonens krypande massrörelser mot ett blivande allseende som skulle kunna tolka himlens radikala bilder: fartränder – eller kanske tömmar var det? – som spår av en svunnen gårdags händelser, historiens dröjande vingavtryck och inetsade fallstrimmor. Något hade hänt, liksom avdunstat och ur tidenjag vaknade styrd och jag somnade styrd nedsänkt i oss: en samordnad berättelse om lag och ordning, ordlös över-levnad, evighet. Något hade hänt, växt sig friskt och starkt till en slutande ogenomtränglighet. Med sovstumma rörelser satte jag mig uppSätter mig upp i sängen och antecknar allt omkring: material, lukter och vilda djur. Oupplösligt invävd i Namnlös erfarenhet av något utanför. Detta går inte att ordna, inte en chans. Namn och skogstecken. Måneffekter. Kortslutnings-effekter. Sinnenas totala sammansmältning till ett och samma. Allting expanderar ganska hastigt nu. Det är inte så lätt att sträcka sig ut ur perceptorerna, även om man vill och verkligen skulle behöva. Det är fortsatt den första timmen och sinnet är inte ens halvvägs ur mörkret. Fortfarande är jag begränsad till min undersöka-bita i-skramla med-värld, och jag har hårda föremål i munnen. Till slut måste man reagera, kanske med ett gapskratt…Maximal täthet i fantombarken. Man börjar välsignad med att inte förstå vad ett bord är. Det måste vara så. Utan någon dualitet den första timmen. Det måste vara så. Sedan börjar döendet. GUDSMONOLOG 2 Jag vet vad ni tänker. Man skapar en värld och dess undergång, man sträcker sig ut mot nästa, och vid tidens slut finns bara rester kvar av oordnad energi bortom det gudomliga. Som vanligt. Men ännu finns det saker kvar att göra, allt har sin tid som det heter. Gamla fenomen skall omvandlas till nya och modernare tider skall komma att ersätta den vi har nu. Mångmiljonstäder skall tändas och släckas och floderna döpas efter strömmar av indexikala händelser, som hastigheter i det materiella, dess riktningar och rena angivelser i världen. Ingenting är ännu avskilt eller i sig självt organiserat. Ännu svävar dammråttor, små stjärntöcken mellan golvets plankor: plankvärldar i grått. Man kan tänka sig tapetmönster, falluckor, flugor som surrar avlägset. En himmel med jaktflygplan i ett spaltrum. Allt ingår i den kontinuerliga kampen mellan lag och fall, inom en mycket liten tolerans mellan underordning och övermättnad… Det är fortfarande tidigt på dagen och gårdagens rester, som glimmer och debriser, klistras till långa kedjor proteiner, och jag vet att ur det mikroskopiskt tillfälliga skall vilja och ändamålsenlighet utfällas, fast först i något större skala och först långt senare när andra tider verkar inom randen för denna gryningstimma. Emotioner skall då väckas och ge många typer av effekter, rörelser: rörelser utanför objekt, sinnliga egenskaper i objekt, ren rörelse, överföringar av egendom, objekt indragna i rörelse, frisättningar, matsmältning, rörelser i homeostasmaskinen, de endokrina regleringarna för styrning av livet och de elektriska och mikroskopiska förändringarna. Fysikens lagar kommer tillåta temperaturen att sjunka och sedan stiga sedan sjunka etc. på ett regelbundet sätt inom vissa ramar. Och livet kommer med undvikandet av objekt, ökning eller minskning av aktiviteter, sockermekanismer, ägandets abstraktioner, realiteter utanför kunskapens domän, ideologiska verklighetsrörelser. Vi kommer att se lagens inträde i rummet, dess grundläggande reflexer, materiens primrörelser i det lilla och det stora: i amygdala, pulsökningar och svettningar, makrologiska vågkrafter, förändringar av kustlinjer, eller de väldiga kontinentrörelserna där jordskorpans plattor öppnar upp nya hav… GUDSMONOLOG 3 GOTT ATT TÄNKA SÅ: Bejaka det värdelösa utan någon transbelöning. Laddning kring det låga och serafiskt ringa: glåpord, Hästtagel: Hur ålen föds ur tunna, hårda linjer under vattnet Vassruggar Och Det graverar. Man måste älska Invaliderna. rörelsers slarvmotoriska ryckmoves bittermandel och pumpande grooves. Stigande gradvisa övergångar från det ena till det andra mot en himmelsk klarhet: en högre nivå där detajerna skärps: och Det som inte leder någonstans: jag skall berätta för er om VIRRPANNORNA & LOOSERFITTORNA & PROGRAM-LEDARNAS HYSTERISKA PANIKGESTER explikationer: hela serier av innehållslösa intimiteter påträngningar i vilket infantila skenrörelser och skeninformativt dödskallesaturnaliskt sudd och subakvatorialmedvetandet överflyglar en hel mänsklighet som omedelbart dränks i sin egen uppjagade spektakelhysteri. Jag kommer att sänka mig till fänadens likar, och på alla fyra skall jag krypa, råma, till ära av all skit och blod som sprängfyller allas kroppar till rämnadens triumf över det hela och rena, det goda och förnuftiga. Jag kommer att sänka mig till fänadens likar, och på alla fyra skall jag krypa, råma, till ära av all skit och blod som sprängfyller…Det blir tyst. Gott att tänka så: Fragmentariska minnen av emergens och ande. Gälspringor. Ett förflutet ur medvetandets bukspott, likt trådlika utkast att binda världens saker med för att göra alltet helt igen. Att erövra barnets utsträckta total. Jag ryms i spetsen av en kulspets. Äter mig igenom hela djurriket, 200 eiffeltorn. Jag är mycket fascinerad av hjul, avlopp och hål, månen, siffror och resor. Älskar upprepning. Älskar. Varje gång jag tänder ljuset vet jag vad som ska hända. Alldeles vid Medelhavet… EPILOG Min Tid mäts i Sorg och Saknad. Ständigt befäster jag mig i manisk vistelse kring det Förlorade. En vetskap om världen i en avlägsen befintlighet, hur den slutligen kommer att klappa ihop till ett tankestreck, en slukande svärta. Till människans erinran skänkte jag därför Nöd och Nödvändighet, ändligheten som en påminnelse om begränsning, intighet. Och det skall strömma genom er: mikroabsenser ur en himmelsstormande ocean, långt från det vardagliga milda sinnets drömmerier. Vissa dagar skall allt stå still, och det skall verka strömlöst i erat inre: …så makulerad av daterad fysik, gamla nerver, övergivna motorvägar. Memorabilia. Himlens metonymi genom ögats marginaler. Elektrokemiska representationer av ”det omöjliga”. Peak experiences. Maximizing subjekt & indexFörnimmelser av vulkanutbrott, försvinnanden (genom ras och vattentransporter) med mera. Jag faller i mitt huvud, jag vill inte leva längre, inte se något, inte höra något, inte känna något…jag är mätt på livet, jag har fått nog, jag vill inte leva längre, jag känner avsmak för livet, allt är meningslöst, jag känner mig värdelös, jag är rädd i denna värld, jag vill gömma mig i ett hörn, jag gråter förstås över mig självUtan rena idéer motorStörd abnorm av granitens samtidiga inslag. Kopplas. koppla in s. a. s. omedelbarligen på medvetenhet hos lever och celler och de fylogenetiska formerna. Jag upplever eldens oändliga mångrörlighet, kärnformer av historiska svep, ökade peristaltiska rörelser, metallsmaker, jod. Jag är både överordnad och underordnad er företelsevärld. Jag verkar genom mitt medvetandes superpositionerhåller en strömbrytare att slå av de antediluvianska funktionerna med: volymen står på tio, OCH HUNDRA MILJARDER SLOCKNADE STJÄRNOR SPRAKAR I HÖGTALARNA , bildar ett bäcken av kasserade tillstånd. Om jag trycker fingrarna mot ögonen blir jag inte galen. Jonas Örtemark | debuterade 2006 på h:ström förlag med diktsamlingen Minatyrproduktioner. Våren 2008 kom dubbeldiktsamlingen Vrida i led/Mikroväxlar, utgiven på Bonniers.