I fallet [Lyssna! Uppläsare: Elisabeth Hjorth] Det är väl det att Gud inte kan föra monolog, eller så tröttnade hon för miljarder år sedan och gjorde människan. Som måste käfta emot. Måste fråga Vad är att veta utanför denna cirkel? Det är så ensamt att vara allvis, det gör ont i alla delar som kroppen utsöndrar, ismernas pulserande fantomsmärta. Skapelsen ballar ur och slår tillbaka. Blod som sväller och sjunker undan, tidvatten i en text som hotar med dränkning och nåd. Under natten har tecknet för Gud blivit bakvänt, det tar hela dagen att reda ut. Världen är allt som är fallet. Men varför är det Gott att tänka så? Gott eller inte, måste bara käfta emot. I stycket: ”hela serier av innehållslösa intimiteter påträngningar i vilket infantlia skenrörelser och skeninformativt dödskallesaturnaliskt sudd och subakvatorial- medvetandet överflyglar en hel mänsklighet som ombedelbart dränks i sin egen uppjagade spektakelhysteri.” Du ser ju själv. Gud kan inte förhålla sig objektiv. Och att det är vackert. Det kan du inte komma ifrån. Himlens metonymi genom ögats marginaler. Det är inget du kan vara oberörd inför. Du dras med i fallet Gud. I det här blodvattnet som hotar att dränka oss båda. Det du ser när du trycker fingrarna mot ögonen. Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga. En gudmonolog är ett tankestreck, en slukande svärta. Men om vi överlever... Elisabeth Hjorth | debuterade 2008 med diktsamlingen Kärnfamiljen och arbetar nu med en roman.