I begynnelsen skapades ettor och nollor. Nätet var vidsträckt och öde. Viktor gick förbi en släckt neonskylt och såg det geniala. Han sade: Ljus, bli till! Och namnet det lyste. Viktor såg att namnet var gott och han skilde det lysande från mörkret. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen.

Viktor hade alla skäl till att vara nöjd men han var inte nöjd. Vad finns det för mening med ljus när jag inte har någon att dela det med? frågade han sig själv. Och för att vara på den säkra sidan åkallade han inte bara en utan tre kompanjoner. Viktor slutade vara Viktor och de fyra kompanjonernas namn blev Vi. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den andra dagen.

Vi var hemma hos en av oss, åt halloumi och klyftpotatis och sådär. Det var hösten 2007. Vi dividerade storslagna visioner med en späkt spargris och vi adderade framtida temaförslag till en tusenbladstårta. Vi sade: Vi vill det maximala! Och, tids nog, blev det så. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den tredje dagen.

Tiden gick som tiden har för vana att gå: snabbt! När Viktor var Viktor hade han kretsat ett varv runt ljusets ursprung, och nu hade vi gjort samma sak tillsammans innan vi ens hunnit läsa en dikt av Daniil Charms. Vi sade: Nu skall vi göra vårt nionde nummer och det skall bli bättre än alla våra tidigare nummer. Och det blev så. Vi var i full rulle. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den fjärde dagen.

Återigen, vi var hemma hos en av oss och lussade lussekatter och shottade lakritsshots. Vi sade: Nu har vi mäktiga Gudsmonologer av Jonas Örtemark, dubblade till dialoger av Elisabeth Hjorth. Vi har en värdinneklädd Elise Karlsson som guidar oss genom det parisiska bostadshuset i Livet en bruksanvisning. Stefan Hammarén som slängt på sig fracken och öppnat upp sitt hem för att förtroligt visa oss sin bokhyllas troféer. Josefin Holmström som försäkrar att biblioteket är oändligt a la Jorge Louis Borges. En Björlingdikt förvandlad till fyra dikter av Jörgen Gassilewski och en påbörjad korrespondens mellan Ulf Danielsson och Johannes Heldén om intet mindre än världsalltet … Allt detta har vi och det är fantastiskt men vi måste ha mer. Det maximala måste ha en maximal praktik; vi skall göra ett dubbelt så bra dubbelnummer. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den femte dagen.

Första, andra och tredje advent kom och gick. Vi sade: Fläsket brinner och pepparkakshuset skall monteras. Gassilewskis trollerinummer har gjorts ännu en gång: Clara Dackenberg med Osip Mandelstam. Och ännu en gång: Heidi von Wright med Peter Sandelin och Heidi von Wright. Succés pyramidal! Hammaréns troféer har svällt upp till en ordbokstriptyk med inte mindre än Hanna Riisager som tar sig an Svenska Akademiens Ordbok och UKON som hjälper oss medborgare i en stundande massarbetslöshet. Lotta Lotass går tillbaka ända till världsutställningen 1851 där hon återskapar Kristallpalatset. Peter Mickwitz svarar med massivt snöfall. Camilla Lekebjer bjuder till musikal och Stefan Lindberg kretsar runt den störste nu levande författaren Mircea Cartarescu. Sist men inte minst inviger vi passande nog vår metodserie med Johan Jönson som formulerar sig om sitt författarskap. Vår dubbla uppsättning illustratörer heter Britta Tegby Frisk och Camilla Lekebjer. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den sjätte dagen.

Så fullbordades det nionde och tionde numret och allt vad där finns. Den sjunde dagen hade vi fullbordat vårt verk och vi var så trötta att vi slafade från morgon till kväll. Vi tittade ut genom fönstret: där lyste en stjärna på himlen och vi visste att i dag föds ett barn.

Detta är berättelsen om hur Det maximala numret kom till.