Att uppfinna en barndom



En stor skillnad mellan Mircea Cărtărescu och mig är att jag har varit i ett hus som antagligen påverkat honom lika starkt som det på Boulevard Stefan cel Mare: Ceauşescu Folkpalats. Min teaterförläggare sprang före uppför de ändlösa marmortrapporna i sina klickeliklackande skor. Jag hade blivit efter eftersom min psykolog hade ringt mig på mobilen. Har någon av er varit i Folkpalatset? Den vita vulgärkitchiga kommunist-klassicistiska tårtbiten, världens största byggnad om man undantar Pentagon (fast det beror lite på hur man räknar). Det har inte Mircea C. Han var tvungen att uppfinna det, i text, som han i Orbitor uppfinner en barndom.

*

Jag har upptäckt att det framför allt är de partiellt tråkiga böckerna som förmår upprätta varaktiga relationer. Som Proust. Dessa ääändlösa räckor av krinolinkrams och bjudningar och till dagens situation oöverförbara ståndskonflikter. Och så, plötsligt, får man det man väntar på: det första stanniolblänkande flygplanet på himlen, baron Charlus mörka sexualitet slår som en gädda i vassen och Berättaren läser brevet om Albertines påstådda död.
   Jag tror att det var jakten på den typen av upplevelser – den djupa form av igenkänning som jag bara erfor när jag ställdes inför det verkligt okända – som fick mig att en gång
att söka mig till litteraturen. Jag kastade lärarutbildningar och mammas önskningar över bord till förmån för något annat, större, som inte förmådde besvara mina frågor, bara fördjupa dem.

*

Bukarestskymningen är violett. Nere på växlingskontoren leker vi med pajasvalutan, på nätterna dricker vi i underjordiska kulvertar; tuber delade på längden, fyllda med bitterhet och ungdom. En av skådespelarna, han som läste pojkens roll, berättar för mig med vilken avsmak – men också nödvändighet – han tagit en roll i en av dagsåporna. Utanför hänger Bukarest som ett sprucket plastsmycke i natten. En skådespelerska hävdar att ryktena om fågelinfluensan i Donaudeltat är ett försök från EU:s (min) sida att diskreditera Rumänien inför inträdesförhandlingarna. Min översättare är grinig och intelligent. Vi talar om rumänskans artiklar, nordiskt påhängda i ordens svansar, och jag tänker på Ceauşescu, lätt västvänlig till en början (men får vid ett besök i Nordkorea se sin första riktiga jävla militärparad och går bananas av avundsjuka). Jag tänker på hur mycket jag tycker om de här människorna. Jag tänker på orden som Ceauşescus fru uttalade när vapnen vändes mot henne. Ni var ju mina barn. Vems barn är vi? Ni?

*

Först tyckte jag att en lila kitsch vidlådde somliga av Orbitors detaljer. Statyer som får liv. Eller ta den glaskula som Lill-Mircea finner innesluten i ett kastanjeskal. Är inte det en detalj som har lite svårt att ”överformuleras”, bärgas, till denna sidan drömmen? Glatt, genomskinligt glas i sträv kastanj – något man köper en gråmolnig åttiotalsförmiddag i en nordjysk souvenirbutik.
   Jag sitter och tänker på glaskulan ett slag. Som något borgeskt överstrålat objekt från Tlön, Uqbar, Orbis Tertius.
   Och så minns jag den norrlänning som på en fest förklarade för mig att han under en period av sin barndom drömde en återkommande dröm om att det fanns ”ett utrymme under garaget”, en lucka ner i betongen, ett hål, och där nere stod
   – en Mini-Honda.
   Han besökte ofta platsen på morgnarna, post drömmen, utan att finna luckan (så klart) – men fastän hans händer varje gång bara möttes av solitt och oljigt golv återkom han nästa morgon, och nästa.

*

(Försöker skjuta en viss typ av böcker ifrån mig i vissheten om att de bara är de som, i verklig mening, förändrar.)

*

Minns du östblocket?
Minns du de östtyska påsklovsmatinéerna som gick på någon av de två TV-kanalerna, då man kunde slå på radion och lyssna till en svensk vuxenröst som läste över barnens repliker?
Är du också vilse i Orbitor?
Har du också glömt din barndom?



I Mircea Cărtărescu och Inger Johanssons stildetaljer finns inga ansträngda poser, inga språkljudliga finter och inga försök att göra sig märkvärdig eller täcka över ett bräckligt innehåll. Det finns ingenting av den prosa som av medelklassläsaren omtalas som ”så bra att den nästan är som poesi”.
   Detta är märkvärdigt i sig, särskilt givet romanens ambitioner att omfatta allt; det stora ordförrådet och stilen är – även i beskrivandet av öververkligheter – rak och o-krimskramsig. Bara ibland tar orden över, vi åker iväg i dröm och landskap och min jazzrocklitteratur-siren börja tjuta i innerörat, tills jag inser att det som beskrivs är just dröm och landskap. 1. Personligen kan jag tycka att många passager ur Orbitor är lååånga och rätt sega, men Cărtărescu skriver mycket sällan jazzrocklitteratur. Orbitor söker eller fokuserar ett motiv, även om det är drömmens, eller om man så vill: skapandet av dröm, av verklighet.


  1. Jazzrocklitteraturen – jag är nöjd (men inte stolt) över min formulering – består av texter där man inte hör musiken för bara tonerna; där vad som helst, när som helst, kan ”hända”. Vilket jag har för mig att Erik Beckman – Cărtărescu-sakrosankt i vissa kretsar – felaktigt beskyllde SF-litteraturen för.
   SF-litteraturen.
   Är inte den ganska – torr?


*
  
Jag läser vidare för att få se hela detta gigantiska fängelse utsträckt i rum och i tid.
För att äntligen få följa bågen.
För att uppnå Orbitor.

*

När jag var ung och trodde på Gud använde jag ofta Bibeln – man kan göra det med svällande böcker – på ett animistiskt sätt. Jag satte ner fingret någonstans, det gällde att träffa Nya snarare än Gamla testamentet (så att man slapp höra att man skulle leda en fårhjord över någon galiléisk kulle eller bättre hålla efter sina hustrur och fjäderfän) och, förbluffande ofta, fick jag ledning. Eftersom jag sökte. Kanske lite grand som under mitt tanke-förarbete till den här texten: Jag stod på Skanstulls tunnelbanestation i Stockholm och försökte arbeta bort irritationen över att alla försökte älska ihjäl den psykotiska Orbitor och med så fast beslutsamhet sälla sig till fårskocken (jag var väl sur eftersom jag tyckte att jag själv var först, i alla fall en av de första, att bergtas av Nostalgia, som jag fortfarande tycker är en bättre bok (som om man nu skulle kunna jämföra den med Orbitor) och kom fram till att en ingång vid Orbitor-läsningen var minnena av den strukturtapet som klädde mitt pojkrum i mexitegelvillan i Alingsås (obs, det andra rummet, det på nedervåningen, det jag fick när jag hade flyttat ifrån L:s och mitt gemensamma)). Tapeten bestod av små åsar, rännilar, jag drömde mig bort i dem och lät dem bli berg (eller försökte åtminstone (i efterhand framställer vi oss ofta som mer fantasifulla än vi i själva verket var)).
   Allt detta tänker jag på Skanstulls T-station.
   Och öppnar Orbitor Kroppen som vore den, ja, en fjäril:
Så mycket saker det fanns i världen! De flesta såg man inte alls längre, för man var så van vid dem. När man gick på toaletten stod man alltid och tittade ner i golvmosaiken och urskilde alla möjliga huvuden, hästar och hus så tydligt att man var helt säker på att de tusentals småbitarna var ditlagda i ett mönster. Men andra gånger såg man nya figurer, ständigt nya. Och innan man skulle somna och låg och blundade, såg man först en grönaktig mosaik som sedan sakta tog form i ansikten och kroppar, i riktiga människor som började prata. Ett litet hål i väggen kunde, sett från ett visst håll, se ut som en gammal gubbe, en fläck under kökskranen kunde ha konturerna av ett land i Asien… Under den så kallade middagssömnen ägnade Mircea mycket tid åt att betrakta vecken i det lakan han hade över sig. På mycket nära håll liknade de sanddyner i en öken. Men högst upp hade de några fjun av linet som lakanet var vävt av. Han kunde ligga i flera minuter och följa en enda tråd bland hundratals, tusentals på krönet av ett och samma veck. Han föreställde sig att just den tråden blev väldigt glad. Äntligen var det någon som betraktade den också, så att den fanns till för någon! Om inte han hade sett den hade den aldrig blivit sedd. Han tyckte oändligt synd om tingen som inte väckte någons uppmärksamhet.

Jag har känt så för tingen, den sorgen var en gång min, men jag har glömt, trängt undan, och behöver Orbitor för att minnas.

*

Min vän M var i Rumänien i mitten av nittiotalet för att göra research till en pjäs. Han fick träffa en författare som beskrev vad han hade gjort efter revolutionen. Författaren hade satt sig på ett flygplan till New York, hamnat framför en köttdisk på ett varuhus och stått och stirrat ner i den. Jag plockade upp en bok ur min väska: Nostalgia av en M. Cărtărescu. Vilka promenader hem genom snöfall, sa jag, vilka trädgårdar, vilka torn och jättar! Min vän pekade på författarfotot och sa: ”Men det är ju han. Han med flygplanet och köttdisken!” 

*



Efter lite för mycket cirkus och Indien för min smak, hypnos, möts jag av det kanske bästa kapitlet i hela Kroppen. Det är det sista i del 2 (s.366-374). Efter en inskjuten miniessä om målaren/målarna Monsú Desiderio följer den scen i moderns kök där Mircea och hon uppgår – här är författaren mycket specifik – i den enhet de ”inte för ett ögonblick har upphört att vara […]” Från palats och ruin och vetenskap och rymd har vi återvänt till köket, sursoppan och den bortvände fadern. Vi sitter nära den moder som får kicken från textilfabriken efter att ha anklagats för att ha vävt in subversiva meddelanden i sina mattor.
   I detta gränssnitt mellan inre och yttre, dröm och vaka, möter jag det som uppenbarligen inte ens Warszawapakten lyckats ta kål på. Först nu – när jag tillåts lämna extasen och genom denna besynnerliga livmoder som är Orbitor återföds till det högst reella kök där Mircea och modern sitter i sina rumänska tankar – först nu inser jag vilka berg av tankar och liv som tänktes och levdes bakom den mur vars utsaga aldrig var så tydlig som den enda gång jag såg den, från en bergstopp i Harz BRD sommaren 1985.

*

Minns ni när Ceauşescu tappade talet inför massans inre värld?
Helikoptern?
(Han som läste pappans roll när jag var på den där teaterfestivalen berättade om kvällen, han gick ut, de sköt från taken, ingen visste riktigt vem.)
Minns ni när de sköt Ceauşescu och hans fru? I Rapport!

*

På bokmässan, på Kulturrådets mingel, kom det fram en rumän och bad att jag och Göran Dahlberg skulle komma och prata lite med någon. Det var Mircea Cărtărescu. Jag sa att jag blivit så förbluffad över att i Bukarests tidningskiosker, bredvid kass erotik och våldskitsch, se hans böcker. Jag sa att i Sverige fanns han inte i tidningskioskerna. (Varför jag nu var tvungen att säga det!? Lite lökigt och missunsamt av mig.) Han sa att det var för att en av hans böcker är en bestseller. Göran och jag lovade att börja läsa Orbitor på måndag. Jag började men inte Göran. Strax därpå fick jag ett mail av en Ett lysande namn-redaktion med Cărtărescufeber.

*

Läsning som minnesakt? Njaä. Mina mest avgörande läsupplevelser ligger i totalt jävla mörker. Av Nattens skogar minns jag i n g e n t i n g  (förutom en violett kraft; en elegans i form av ett brännmärke). Av Lord Jim ett rostigt skepp fullt med pilgrimer i havsöknens kvällssol, lite fjärilar (återigen), några öar, och av Nya Testamentet den prostituerade kvinnan vid brunnen och Uppenbarelsebokens psykotiska kraft. Av Orbitor? Efter inledningens elementvärme mot fötterna ligger Vänster vinge i svart, jag minns ingenting, förutom Mirceas förfäder som finner jättefjärilen begravd i isen. Hur de hackar loss den, vingarna, köttet, hur de tillagar den.

*
Först då gick det upp för honom att han också hade haft en barndom, först då lösgjorde sig i någon zon av hjärnbarken en neuronförgrening som likt barndomens plommon utsöndrade minnets klisterklump.

*

Mircea Cărtărescu arbetar för nuvarande på två romaner: en historisk och en med samtidstema. Den senare utspelar sig till stor del i s.k. ”chatrooms”.

*

Varenda kväll längtade jag tillbaka till hotellrummet på växelkontorsboulevarden och den bitterljuva vetskapen om att jag inte skulle skriva om en gigantisk, svävande farkost som mest av allt liknade Bukarest.

*

Hur uppfinner man en barndom?
Mirceas mamma är från landet (min med) och äger en förmåga att frammana sådant hon vet utan att veta om att hon vet det:
På så sätt hade jag fått se jättelika fjärilar ligga som förstenade, bevingade bufflar nere i den tillfrusna flodens tjocka glas med utbredda färggranna vingar. På så sätt hade jag fått insikt om den lille späde gossen Vasili som hade kastat sin skugga i Donau och sedan för alltid varit genomskinlig för solen precis som glaskulan jag en gång fann inuti ett taggigt kastanjeskal.

Kanske så?

 

Stefan Lindberg | bor i Stockholm. Utkom senast med novellsamlingen I Gorans ögon.