Perec en bruksanvisning
[Lyssna! Uppläsare: Elise Karlsson]



När Georges Perecs roman Livet en bruksanvisning först publicerades 1978 blev det en litterär succé som bland annat vann det prestigefyllda Prix Medicis. Bland de få kritiska rösterna fanns ändå några som såg det maxade verket mer som en luftig sufflé än en variationsrik flerlagerstårta. Francois Nourissier jämförde till exempel romanen med Balzacs mänskliga komedi och fann Livet en bruksanvisning vara för kall och temperamentslös.
Kanske beror den distanserade tonen i boken delvis på skrivtekniken: under ett decennium samlade Perec på sig ”information” (känslor, färg, stil, möblering, dryck, mat, läsning, musik, accessoarer, citat, leksaker…) om varje rum i det hyreshus där boken utspelar sig, och sorterade in alla fakta i 99 mappar (ett för varje kapitel). Först när dessa fakta var insamlade påbörjade Perec själva skrivandet eller snarare beskrivandet av varje rum. Perec använde sig av på förväg uppgjorda system för att bestämma placeringen av allt från prylar till känslor till citat i de olika rummen. Rörelsen från rum till rum i boken har också bestämts i förväg utifrån en löpares rörelse över ett schackbräde. Varje rum stod så att säga färdiginrett innan det verkliga skrivarbetet påbörjades. Arbetet under skrivandets sista år påminner alltså snarare om författandet av en dokumentärroman där författaren beskriver en miljö och ett skeende som på sätt och vis redan existerar, än av skönlitteratur.
Det är kanske också denna teknik som skänker Livet en bruksanvisning en slags realism som egentligen – oavsett föresatserna – inte står att finna i Balzacs minst lika detaljerade rum- och miljöbeskrivningar. Med hjälp av sina detaljerade listor och system skapar Perec rum som inte styrs av författarens egna fördomar om klass, kön och sociologiska faktorer i första hand, utan av slumpen, vilket visar sig vara ett lyckat sätt att skapa en livsliknande organism; ett hyreshus som ter sig som ett riktigt hyreshus.
Då tingens relationer till människorna och till varandra är slumpmässiga försvinner deras marknadsvärde, deras karaktär av vara, ur fokus. I stället blir de till föremål som står för minnen och händelser.
Om föremålen i Tingen, Perecs debut, var signaler för karaktärernas värderingar och smak, är de här i det närmaste lika levande som karaktärerna. Eftersom tiden står blickstilla under romanens gång – bokens nuplan är alltså en sekund under året 1975, medan många av huvudhändelserna utspelar sig längre tillbaka i tiden – rymmer föremålen och människorna samma förmåga att berätta de historier om det förflutna som är bokens byggstenar.
Mina favoritböcker när jag var barn var alltid de bilderböcker där man kunde se ett hus eller någon annan typ av byggnad (det kunde vara en bikupa, till exempel) i genomskärning, och hur invånarna därinne rörde sig och levde sina liv. Det är på det sättet Livet en bruksanvisning fungerar, en genomskärning av ett hyreshus som ger en dockskåpsliknande inblick i det parisiska livet på 70-talet.
Jag nämnde att Perec använde sig av listor för att konstruera sitt romanbygge: Det maniska katalogiserandet återkommer igenom hela Perecs författarskap. Från Jag minns och dess katalog av kollektiva minnen, till vykorten och den text som radar upp alla de rätter han åt under ett år. I Livet en bruksanvisning antar katalogiserandet helt enkelt episka proportioner. Äntligen hittar Perec en form och en formel som gör att allt kan inkluderas. En möjlighet att skapa ett allkonstverk. Liksom bokens Bartlebooth eller Valène väljer Perec ut en mindre del av världen men försöker ta ett helhetsgrepp om just den biten.
Valène är liksom många av husets andra hyresgäster indragen i Bartlebooths storslagna livsplan. Det är han som lär Bartlebooth att måla de akvareller som Winckler senare ska konvertera till pussel. Men, Valène har också ett eget livsprojekt: i likhet med Perec vill han avbilda livet i ett hyreshus, i form av en målning.

*

Romanen är en förlåtande form. Det enda som krävs för att läsaren ska följa författaren under 508 täta pocketsidor är en övertygande gåta (eller puzzle) i form av en enda oemotståndlig mening. Och för att läsaren ska lägga ifrån sig boken nöjd: en tillfredsställande lösning på pusslet på sista raden. I denna roman lyder den förstnämnda meningen: ”Gaspard Winckler är död, men den långa hämnd han så tåligt och minutiöst planerat är ännu inte helt uppfylld.”
Det är denna tysta och utsträckta kamp mellan pusselmakaren Winckler och pusselläggaren Bartlebooth, som utgör själva kärnan i romanen. En kärna som både illustrerar livets meningslöshet och människornas försök att ingjuta mening i livet med hjälp av konsten.
I bokens kärna ligger också ett tomrum: både metaforiskt och på ett djupare plan saknas något. Vad som saknas metaforiskt får vi inte veta förrän på Bartlebooths allra sista sida, och vad som saknas på ett djupare plan verkar vara upp till läsaren själv att avgöra. Perecs biografiförfattare David Bellos – vars bok om Perec i sig är ett mastodontverk – satsar på dödskortet. I hans ögon är det sin egen död Bartlebooth har utelämnat ur sina precisa beräkningar. En annan lucka kan man hitta om man läser noga i den kronologiska uppställning som avslutar boken.
Bartlebooth lämnar Europa 1937 och återvänder inte förrän efter krigsslutet. Man behöver bara ta en snabbkoll på ett år som 1944 för att inse att det inte bara är sin egen död Bartlebooth glömt att ta med i beräkningen.
 
Bartlebooth i Sydamerika
Maj: Gregoire Voltimand stupar vid Garigliano.
Juni: fru Appenzzell dödas nära Vassieux-en-Vercors.
Juli: Marc Gratiolet mördas i Lyon.
Augusti: Paris befrielse; Célia Crespis son dödas.
September: Troyan återvänder till Paris.

Bartlebooth har varit överallt och sett allt, men han har inte lytt bokens motto och sett med alla sina ögon. Och därför har han inte heller lyckats se Winckler – eller de andra hyresgästerna; 1942 dör Wincklers syster, 1943 hans fru. Fast det är inte bara de personliga tragedierna Bartlebooth missar, det är samtidigt en hel kontinents död.  Det gamla Europa finns inte längre när han återvänder, men han är inte medveten om det, upptagen som han är av sitt livsverk, pusselkonstruktionen. Adorno frågade sig om det var möjligt att skriva poesi efter Auschwitz; det är åtminstone svårt att tänka sig en konst som skulle kunna förbli opåverkad av de tomrum som andra världskriget lämnat efter sig i världen och inte minst Europa.
För Perec är det heller inte en teoretisk förlust, utan en högst konkret och personlig förlust. I W eller minnet av barndomen (1975) skildrar han det fantasiland han uppfunnit som barn, parallellt med den egna uppväxten som undangömt barn i andra världskrigets Europa, ett barn som var tvungen att dölja sin identitet som jude.
W eller minnet av barndomen tillägnas ”E”, som på franska uttalas ”eux”, alltså ”de”. Till dem alltså, den bokstav som han har utelämnat ur en hel roman, Försvinna (1969). Det handlar om de föräldrar som han förlorade under andra världskriget. De saknas. Perec skriver inte för att fylla tomrummet, han skriver för att det inte går att fylla tomrummet. Han skriver runt det --– text som deformeras, eller kanske till och med formas, av det saknade.
I Perecs författarskap är det frånvarande alltså minst lika viktigt som det som är där. I Livet en bruksanvisning går det bortom innehållet och in i stilen. För tomrummet tematiseras inte bara, det är även en del av bokens teknik. Utöver de intrikata systemen finns också inbyggda hål i systemen, som interagerar på olika sätt och för in slumpen i det välkonstruerade. Till exempel har en möjlig rörelse från rum till rum utelämnats, vilket är skälet till att boken består av 99 kapitel i stället för 100. Tomrummen är inbyggda i systemen, förlusten är en del av den kreativa motorn, nödvändig för skapandet.



Elise Karlsson
| Författare, senast till Lonely Planet.