Snöfallet Som vilken dag som helst? Klockan elva börjar det snöa. På en gång: det är som om ett tak av snöflingor skulle sänka sig från himlen. Långsamt och bestämt, tills det når marken och ingen fri luft längre finns kvar. Se och lyssna på flingorna. Vi har aldrig sett så små, så genomskinliga snöflingor. Man kan knappt se dem, och ändå fyller de alla hålrum så tätt att ingenting annat än snö syns. Och de låter, de är taggigt klingande skramlande vassa då de kolliderar med varandra, med marken, med hustaken, med bilarna, med tyg, med hud. Folk spänner förskräckta upp sina paraplyer, men det hjälper inte. Snön skär igenom, smular sönder de uppspända dukarna. De som hinner flyr in husens trappuppgångar eller hem till sig, hem. Många blir liggande på gatan, och snart återstår bara genomskinliga konturer av dem: glaskroppar med ögon med pupiller som allt långsammare blinkar blått blekt ljus. De som sitter i trafiken tror sig vara säkra, men snön faller genom bilarnas tak, som om plåten enbart bestod av porer. Snön skär igenom hustaken, genom cement och betong, tegel, allting. Långsamt mals husen ner uppifrån. Vi söker oss till källare, hålgångar, kloakssystem. Ovanför oss hör vi det klingande ljudet av snö som kolliderar med snö, det monotona lugnt mumlande ljudet av hustak, golv, väggar som sakta och bestämt sjunker ihop till sand, till stoft, till pulver. Två timmar senare slutar snön falla. Vi kryper fram ur våra gömmor ut i en värld av smulor. I det glasskarpa soljuset ser vi de mörka mjuka konturerna av det som finns kvar av husen, på gatorna står bildäck mitt i drivor av fint vitt stoft, på trottoarerna ligger människokroppar av sprucket glas. All färg har blivit damm, och vi är svarta i det vita. Vi letar efter anhöriga. Vi vet fortfarande inte vad vi skall göra, och snart blir det vinter. Peter Mickwitz  | Född 1964. Bor i Helsingfors. Författare, senast till Där bara diset återstår av paradiset.