Språkdräkt [Lyssna! Uppläsare: Hanna Riisager]  Med jämna mellanrum dessa dagar, finner jag mig i läsesalen på Kungl. biblioteket i färd med att konsumeras av artikel efter artikel ur Svenska Akademiens ordbok.     O bitterljuva tillstånd av uppätning!   Jag sjunker. Jag följer svenskans undervattenströmmar ned till de avlägsna djup där vokaler och konsonanter ömsom sjunger miukt, ömsom klirrar håårdt. Där jag tycker mig bottna i tw och iach och samtidigt klusterbombas av svårtydbara förkortningar. Det sprakar och knastrar i nervbanorna. Det svider och spänner i pupillerna efter fem spalter av verbet TE och långt fler av substantivet. Men ändå. Det gnisslar svagt från stolarna i salen, ett lätt knarrande från rumpor som gnids mot sitsar. Jag känner friktionen fortplanta sig i takt med det hypnotiska gnisslet och eftermiddagsljusets omslag. Hur otillfredställelsen i mitt bröst då tätnar. Som vore det brist på syre i lokalen, suckar jag.    Ty  lika mycket som jag i mitt hjärta ömmar för de korsmärkta, suktar mitt kött efter de olistade orden. Vet TOJS! Sedan är det slut. Jag har svårt att fatta det. Hur kan jag uthärda att arbeta mig igenom hela SVART utan att sedan få bli fullkomligt VIT? Visst kan jag svepa mig i TOFS och TOILE men då vill jag ha TYLL. Jag klär sakta på mig lager på lager. Tills jag blir ointaglig. Korsetterad, styv och blank. Och glömmer en stund det mest saknade verbet. Den lilla, lilla kopulan som i grundform bildar ett varande sår. Sagosåret. Läker oupphörligen och växer ut i invecklade virkningar av är-vävnad. En sky av knappt synlig spets. Inte betraktar jag mig som en samlerska av rang men jag har en ganska omfångsrik garderob. Senast utökad med ett hopplöst svårburet, av ålder gulnat fjäderdiadem. Jag ville kalla det koaff med följden att damen i butiken åstadkom en brysk rynka vid sin näsrot.    Termen återfinns inte heller i SAOB men under KOAFFYR hittar jag en betydelse snarlik den jag söker; hårklädsel, hårprydnad. Språkprovet från 1754 har visst hämtats ur någon kunglig förordning: ”Coeffurer af Spetsar, Snilijor, Band eller Flor.” SNILJA snilj snilje, från franskans chenille; lövmask, från latinets canicula, diminutiv av canis; hund.    Jag jublar över denna metafor! Hur det flossade garnet fövandlas till en hårig larv, nämligen den sammetsglänsande lövmasken vars huvud påminner om en hunds. Det minner mig om en leksak som i barndomen förtjusade. En silkig korv hoprullad i min hand. Drog jag i tråden som fäste i den spetsiga nosen larvade den efter mig i hasorna, alldeles som vore den verklig. Det var på den tiden då vi i våra bänkar förvarade varsitt kuvert som vår avgudade fröken fyllde med ord. Efter att tre gånger ha visat sig kunnig om varje glosa fick man nya hårda, underbart glatta bokstavskombinationer i sitt kuvert. Som jag älskade den leken.    Jag sjönk. Jag hamnade under bänken. Jag fixerade med blicken för att särskilja de grå tecknen då de rann ut ur guldpapperskuvertet och blandade sig med dammkornen på golvet. Som jag omedelbart håller av Herr Hammarén för hans listande. Nog värmer det lent att finna. Och nog upphettar skammen mina kinders skinn vid tanken på de egna listor som jag ibland fått för mig att kalla för dikt. Vore jag poet skulle jag veta färgens namn. Kindens färg. Blygselröd. Av blygsel röd. Kräftröd. Som en kokt kräfta. Metylrött – Färgnamnens stundom avlägsna etymologier gäckar mig dessa dagar. Med jämna mellanrum vänder jag mig till en viss Sven Lange, vars skrift Om nya färgord i svenskan under 1800- och 1900-talet tröstar med sin vetenskapliga gärning. Men inget går upp mot den rusiga lindring som sminkfabrikörernas påhittiga listor över färgbeteckningar ger mig. Dem finner jag inte på KB. Pale. Framför en spegel pudrar jag omsorgsfullt min spetsmönstrade ansiktshud. Mina kinders färg i kakform heter Dollymix och innehåller konserveringsmedlet metylparaben läser jag på askens baksida. Detta kemiska uttryck får för mig en sällsam betydelse.     Jag målar stora vackra rosor.   Jag vacklar ut ur bibliotekets lampljusa lågenergisken och in i Humlegårdens blöta dunkel med läpparna blödande av glossiga adjektiv. Mina ögonlock dignar, ja ömmar under gnistrande lager av substantiv. Skönheten är naken, sägs det. Icke iagh. Hanna Riisager | Född 1980 i Göteborg. Skriver på en diktsamling.