När Jag, H. Bjuder upp till intervju, då tackar Ida Börjel inte nej.

Inspiration är en kombination av transpiration -  respiration - invitation – mutation - situation - diskussion - motivation - destination - inkubation - multiplikation - verifikation - kontemplation – variation - observation - falsifikation - information – vision - organisation - definition - aktion - dissektion - civilisation - induktion - approximation - produktion - matportion - interpellation - funktion - deduktion -presentation - komplikation – fusion- administration - kombination - konstruktion - vegetation - fiktion - koncentration - option - disposition och kollision där procenttalet för respektive del skiftar under olika perioder av skrivprocessen.
 

Det enda sondmöblemang jag kan komma att tänka på är när jag formade små högar med den i bokhandeln där jag då arbetade. Jag ställde mig bakom disken, inkognito, med bolagsloggan tryckt över hjärtat och författarnamnet stod tryckt på bokomslaget och jag undrade om det var någon jag kände.

Jag läste någonting intressant. Att du för vinstpengarna som du genom Sond kammade hem skulle investera i saker som började på B. Vilka köpvärda ting börjar på bokstaven B?

 
På tal om ord och meningar. Ordspråk, använder du dig av sådant i din vanliga vardag?

Mycket sällan och då enbart på italienska.

Berätta om ett framtida projekt som jag och läsarna kommer att höja ögonbrynen över. Finns där ett sådant, någonting ordentligt oväntat från ditt håll?

En förutsättning för att det ska bli några framtida projekt överhuvudtaget är att jag i den mån det är möjligt behåller dem för mig själv. För integritetens skull, och nyfikenhetens (min egen). Jag vill själv inte veta vad jag kommer att göra härnäst.

Talar du till punkt eller lyssnar du till punkt eller är du en oändlig kompromiss?

Ständiga stavelseförsök, ständigt inskjutna bisatser, halvt påbörjade meningar och närapå avslutade, brustna kausalsamband, enradingar utan sammanhang eller från ett avlägset? Långa sjok av tystnad, under tiden märker jag hur lyssnandet drivs mot ett hörande, som om det ordande jag erfar utspelade sig inuti mitt huvud (vilket knappast bestridas) och inte utanpå, runt huvudsvålen (som det annars kan uppfattas). En oändlig kompromiss är fint och hårt på samma gång: kompromiss och konflikt i ett kanske, med det gemensamma draget att erkänna den andre som gestalt, som fiende? Och så den tredje som rör sig runt de andra i oroliga cirklar.

När är ord som bäst?

 
Sist men inte minst, jag låter dig hälsa till din förebild. Vem är det och hur lyder hälsningen från dig?

Frågor från Anna som undrar. Ida Svarar så artigt.

Anna: Har du någon mission när du skriver?

Ida: Nietzsche: ”Jag är inte inskränkt nog till ett eget system, inte ens till mitt eget.”
Detta kunde vara en uppgift: att utföra en undersökning, som inte tar något för givet. Detta kunde vara en annan: att inte kompromissa med viljan att göra mitt yttersta. Men tanken på agentuppdrag, på egobekräftande verksamhet eller hämndskrift intresserar mig inte. Det kan röra sig om att försöka nå dit där den typen av tankar upplöses, bleknar.    

Anna: Poesin har svårt att hitta läsare, har du någon idé där hur fler människor skulle kunna hitta poesin?

Ida: Jag är inte säker på att det är så. Det är inte en Poesins Uppgift att vara publikfriande. Poesin gör rätt i att vara en verksamhet som inte önskar att den bodde i Stockholm. En verksamhet som räknar läsarna en och en, inte i samlade trupper.

En annan aspekt är det sociala rummet (här menar jag allt från tidskrifter till webbsidor, teve och radio etc.) och hur det talas om poesi. Det kan, hoppas jag, hända mycket med samtalsledare och frågeställare framöver. Jag tror mindre på att dalta med läsare och leende prata barnspråk, jag tror mindre på deviser som den att prata så att alla förstår och mer på att visa respekt, föra samtal i ton med de litterära uttrycken – en respekt som i förlängningen omfattar läsaren. Att inte försöka göra poesin begriplig, eller ofarlig eller lättillgänglig, att inte hålla på och ursäkta den eller anse att poesin ska motivera sin existens, utan snarare att försöka visa hur poesin är vad den är.

(Gertrude Stein, om sina mediala framgångar: “Yes all right the biggest publicity comes from the realest poetry and the realest poetry has a small audience not a big one, but it is really exciting and therefore it has the biggest publicity, all right that is it”.)

Ida: Konkurrens… jag tänker mig en elakartad variant där den enes framgång omintetgör den andres. Jag tänker mig avsaknad av generositet, empati och samhörighet. Att känna sig nöjd, inte med att ha vunnit, utan med att den andre kom efter. En godartad variant, och det är här jag vill placera oss, handlar istället om att den andres närvaro höjer arbetsmoralen och disciplinen, och man kan turas om att åka snålskjuts på den andres arbetsiver. Fast då handlar det egentligen inte om konkurrens, eller rivalitet längre. Det är klart att det underlättar om det finns någon slags balans när det gäller arbetsgång och uppmärksammanden. Det kanske hade varit annorlunda om en av oss inte hade blivit publicerad. Det kanske hade varit annorlunda om den ena av oss stått i motvind och den andra i medvind. Det där lär väl ha sina turer, men att ta upp det här vore att hemfalla åt spekulationer. Det gör sig bättre i litteraturen.

Anna Jörgensdotter, ställer också upp på att besvara en och annan fråga.

Har du något knep för ta publiken med storm när du uppträder, Anna?

Det som gäller när man uppträder är att tro på det man framför; känna att det är viktigt att förmedla, att berätta.

Du debuterade med romanen Pappa Pralin. Din andra roman går under titeln, Änglarnas Syster. Är det en bokfamilj du håller på att skapa?

Jag var faktiskt på väg att döpa min nya diktsamling till något som innehöll "döttrar", och då fick jag samma fråga från en vän. Hade själv inte tänkt på det, men relationer och inte minst familjen är väl rätt centralt i mitt skrivande, så då har det väl bara blivit så.

 
När på dygnet skriver du helst, ja. När glöder pennan mellan dina fem fingrar oftast?

Har ingen favorit tid så. Jag skriver när det är möjligt att skriva. Tidsmässigt möjligt. Det skönlitterära får stå tillbaka för mitt jobbskrivande och eftersom jag jobbar mellan typ tio och två, och sen har hand om min dotter, så brukar det skönlitterära få plats någon gång på kvällen, när man nattat dottern, och om man inte somnar framför teven...

På tal om ord och meningar. Ordspråk, använder du dig av sådant i din vanliga vardag?

Nä, inte direkt. Men jag använder det rätt mycket i den pjäs som jag håller på att skriva nu. Ofta är dom så krävande, och man har dom ju fast etsade nånstans i huvudet. Till exempel bar jag länge med mej det här att idag är första dagen på resten av ditt liv, eller att man ska leva varje dag som vore det den enda. Det ska ju vara peppande antar jag, fint, men för mej hade det när jag var yngre en grymt stressande effekt.

Jag upptäcker dig på Centralstationen i Stockholm. Du sitter djupt försjunken i någonting som ser ut som en bok. Vilken bok är det, Anna. Berätta om boken som är din favorit.

Mor gifter sig, av Moa Martinson. Kombinationen kärvt och gränslöst. Ett språk och en berättelse som liksom bara måste.

 
Korsord eller rebuslösning?

Rebus. Men helst inget dera. Eller helst det där vi gjorde ofta i skolan, läraren skrev upp ett långt ord på tavlan och så skulle man utifrån det ordet göra så många andra ord som möjligt.

 
Hur beskriver du din egen-händigt författade prosa med hjälp av tre ord?

Rasa, rusa, rymmas.

 
Hur långt är det mellan bokstaven A och Ö enligt din filosofiska mening?

Är inte särskilt mycket för att filosofera kring skrivandet. Men det är superhäftigt att det kan göras så många ord, så mycket mening, så mycket känslor, så fantastiska och mörka och nya världar av ett alfabet.

Frågor till Anna från en Ida som undrar.
 

Ida: Anna! Jag ställer mig bakom Sonja Åkessons Partitur och frågar:
Försöker du lyfta bort krokodilen?

Anna: Ida! Då får väl jag ställa mej i skamvrån och bekänna att jag varken har den dikten i minnet eller i bokhyllan, vilket gör det besvärligt att svara på din fråga. Men jag kan väl chansa och svara ja.

 
Ida: Anna! Nu ställer jag mig bakom Anna Maria Lenngrens ord till hennes k. dotter (om hon hade haft någon): Et odladt vett, en uplyst själ, hvad! Kunna böcker blott det skänka?

Anna: Det böcker skänker mest är känslan av att inte vara ensam i världen. Motsatt någon slags fördom att böcker är verklighetsflykt, så är böcker, att ha tid och möjlighet att läsa!, ett sätt att orka stanna kvar i vardagen, och ett förstärkande, fördjupande, av verkligheten. Detta märker jag än mer nu när tiden att läsa verkligen krympt... Att gå under träden med barnvagnen och lyssna på Mot fyren som talbok - det är dagarnas höjdpunkt.

Ida: Anna! Nu ställer jag mig tillsammans med Alice när hon läser Jabberwockys sista strof: "Twas brilling, and the slithy toves / Did gyre and gimble in the wabe;/ All mimsy were the borogoves, / And the mome raths outgrabe. ", varefter hon utbrister: "It seeems very pretty, but it's rather hard to understand!", eftersom hon inte vill erkänna ens för sig själv att hon inte alls begrep. Hur förhåller du dig till din icke-förståelse när du läser?

Anna: Ungefär som när jag tittar på tavlor som jag inte "begriper". Väcker tavlan något hos mej så är det gott. Inspiration, kan man kanske kalla det i brist på bättre ord. Kraft, kan man också säga. Elsa Graves dikter är ett bra exempel på dikter jag inte alltid förstår men som gör mej alldeles lycklig. Det gör att utsikten och insikten växer... Perspektiv... Magi...Lättare att andas i den här världen. Igenkännandet gör mycket. Men sedan, efter man har känt igen sej, måste man vidare. Jag är inte särskilt förtjust i sådan konst som jag känner är till för att på något sätt imponera på andra eller behaga sej själv, det egna egot, och där skapandet sker över huvudet på andra människor. Att stå inför tavlor eller dikter ska aldrig få en att känna sej dum, bristfällig. Delaktigheten är det primära.

Helena Öström | Jag består av ord tanke och verkan. Ansikte och övriga delar, kropp.
På fritiden är jag bara. Stryker som en katt längs gator och drar blicken intill grändernas
fläckade väggar. 

Anna Jörgensdotter | Författare och frilansskribent, bosatt i Kungsgården. Ny  diktsamling, "Sång från hjärtats bakgård" (ETC Förlag), finns ute nu. www.annajorgensdotter.se

Ida Börjel | Poet. Böckerna Sond och Skåneradio utgivna på OEIeditör.