Hos äcklet

1997 debuterar Aase Berg med diktsamlingen Hos rådjur. Jag läser den med äckel, en utsökt gourmetäckeldikt. Den rymmer en pervers natur befolkad och inkräktad av fosterliljor och sälbakelser. Det är människans naturliga kroppsfunktioner som förskjuts till naturen omkring och blir onaturliga, våra insidor och inälvor blir främmande vilda djur att rasta i språket.

Hos rådjur är så äcklig och ful , men ju mer Berg späder på med det fula, med köttlossningen och efterbördens slam, desto mer blir det en tydligt stilren estetik, följaktligen något estetiskt och rent. Inget som tvås rent utan skitas rent, renar sig själv som en dubbelnegation. En skönhet som träder fram när lager efter lager av smuts appliceras. Ett smink som muteras till en egen varelse.

Texten lider av en stor smärta; brännskadade amfibier, missfallsfloder och en skavsorg som karvar befolkar och tynger scenerna. Sorgen är ett grepp att använda för att lägga ett storslaget vackert sken över själva Sorgsvärtan, göra den värd. Här används också Äcklet så. Reptilhjärnan är det som ryser över naglarna klösta i svarta tavlan, reptilhjärtat som gråter över stråkarna.

Berg vågar umgås med äcklet, inte dissekera det ofarligt och hanterbart som en sövd groda, utan leka med det och uppslukas av det som grodan svald levande. Vi är människor som föds med närbesläktade äckelkänslor, det är en urkraft som är gratis om man kan utnyttja den, inte tämja den. I Svensk Bokhandels debutantnummer skriver Aase Berg ”att skriva är att kräkas, eller att sjunga opera. Kraftcentrum är magen, mellangärdets orgel”

Viktor Johansson