I en avlägsen framtid, efter att den mänskliga civilisationen har spridit sig över galaxen, börjar poesin att framträda i ett radikalt främmande språk. Den tycks hota att invadera allting, men för att hotet skall kunna bemötas, måste meddelandena först uppfattas.

Dikten är en vidsträckt artefakt – en urgröpt asteroid – som har trätt in i solsystemet någonstans ifrån.

Inuti finns rader av kammare att utforska. Men stenen innehåller fler mysterier än vad som är lätt att förstå. Inuti den förvrids tid och rum, i en grad som blir uppenbar när vetenskapsmännen låser upp den sjunde kammaren. Asteroiden är större på insidan än på utsidan.

Den sjunde kammaren fortsätter i all evighet.

För två och en halv miljon år sedan framträdde artefakten i ett avlägset hörn av rymden, vid sidan av en triljon år gammal sol från ett annat universum.

Den var en fullkomligt svart kroppssfär – en singularitet – och den gjorde ingenting. Sedan försvann den.

Nu är den tillbaka.

Dikten som är större när man gått in i den än betraktad utifrån, vilka nycklar behövs för att komma in i denna kammare? Skattkartan är ritad av linjerna i läsarens handflata, tankerynkorna i pannan, tanken med den här webbskriften är att kryssa X efter X tills själva tanken är skatten, nycklarna är själva guldet, tusen variabler till ett oändligt tal.
         Introt ovan som inleder detta premiärnummer av Ett Lysande Namn är från Johannes Heldéns Det Underjordiska Systemet, numret kommer handla mycket om hans böcker, det kommer handla mycket om döden, om science fiction, skräck och kärlek.
 
Jag gnuggade mörkret ur ögonen och steg upp till en tvättäkta vår, gick inte tvätta eller ens regna bort årstiden ur humöret. Bussades till en föreläsning om mangaserier halvt på japanska, att möta morgonen, dagen på ett främmande språk, öppnar ett främmande huvud. Jag spetsar tungan i örat och lyssnar till målet, japanskan som konsistens, densitet, stumma xylofoner. Melodier av konsonanter istället för vokaler. Vad går att uppfatta, översättas utan att neutraliseras?
        En annan vårdag, i Källby för två år sedan. Jag praktiserar på en skola, klockan ringer svenska och barnen ska skriva vårdikter. Jag går mellan bänkarna där blommor och annan grönska brer ut sig i långsamma bokstäver över papprena. En flicka utmärker sig högljutt,
stammar snabba hårda konsonanter ur sig. KTR KSRRRRT FTRX. Fröken säger att hon ska skriva en riktigt dikt, att dom har lärt sig. Men jag förstår att det är vackert, jag förstår att det är våren för flickan, ljudet av isen som smältknakar, ljudet av knoppar som brister kanske. Jag vill viska henne att hon kommer bli förstådd, men förbli ett hot.
        Många vackra veck i tungan. Ett ord är också en rörelse i tungan, en slags dans. Jag tänker att man kan överföra en dikt läst inuti munnen till en dans, jag ska uppfinna en exakt metod. Tungan rullar i huvudet även när man läser tyst. Kroppen intar dikten med ett uttryck. Vad går att förstå, fatta utan att ta i det? Den här tidskriften kommer alltid handla om poesin som en fet chans, om lysande insikter och utsikter, en chans att rösta språket decentraliserat.
          
Öppningar är viktiga, förklaringar innestänger. För att greppa saker måste jag diskutera dom med andra, stöta och blöta ett klädesplagg rent och användbart, något som växer då det läggs i blöt. Förstå myriader av sätt att använda språk, det är ett sätt att blir fri. Därför gör jag med andra briljanta skribenter en tidskrift, där inga stängda dörrar ska gå mellan språklägren.
        Jag tänker på broderier, när jag såg deras avigsida så såg jag något mer med rätsidan, något om att komma en människa inpå skinnet, under skinnet, det skyddande höljet, inuti kroppen finns många förklaringar, inuti dikten.
        En cyborg är vacker, för människans uppbyggnad och funktioner (cyborgens ritning, konstruktion) syns så tydligt och sammankopplat, allting i en obruten kedja, men samtidigt isolerat. Skönheten i ett handgjort skenben, strålben, skissen när den inte vuxit över med hud, cyborgen blir samtidigt självklar och ofattbar. Kan hjärnan någonsin förstå sig själv, kan dikten, utan att oskadliggöras?
        Detta måste göras något av: Det blir ett nätbroderi, där varje dikt eller diktsvit ackompanjeras av en INGÅNG och en ÖPPNING. Döper monstret till ”Ett lysande namn”, för att jag vill att saker och ting ska genomlysas, saker ska synas igenom, fingerfärdiga fingrar som inte sopar undan alla spår efter sig, utan lämnar sina fingeravtryck över kartan, ristar in sina märken.

Therese Bohman efterlyser den livsavgörande jävla läsningen & får ett svar av ljus. Johanna Ljunggren skriver autoskrift om utsikten genom ögonfärgen & Rickard Karlberg lyssnar i tystnaden med stämgaffel och nystar upp det rafflande mysteriet om vem som satte dit lyriken. Viktor Johansson skriver om hanteringen av ett radioaktivt ämne; hantering av tankar på döden & Jakob Simonson passar en autonom poetik. Ulrika Revenäs Strollo skriver brinnande kärleksbrev & Jonas Brun rinnande. Clara Dackenberg skriver om vitor och pärlspont & Amaril googlar sig sömnlös till följd. Aase Berg skriver om barndöd och klumpar av heffa & Clara svarar med att gå till bottnen av skrämselvattnet med frågorna.
     Om Det Underjordiska Systemet skrev Aase Berg: Alluppkäkande universumregerarstory där poesin slutar muppa sig i marginalen och utropar språkets världsherravälde: lite självförtroende har aldrig skadat.
       Ett Lysande Namn plockar upp den riktningen, den vidgade vägen.