Jakob Simonsons Fem stycken kring en illusion

    “Jag är rädd”

Att skriva, att skapa, innebär att skala bort all civiliserad fernissa och försätta sig i en sorts urtillstånd.
Jag accepterar kaos som styrande princip, som förutsättning för livet.
Jag sticker inte huvudet i sanden.
Jag får inte vara rädd.
Det finns alltid något större än det jag ser framför mig.

    “I förlängningen genomskådas också spegeln”

Den som vill nå kännedom om sitt liv och verkligheten måste ta fantasin och den visionära förmågan i bruk. Poesin är ett ytterst lämpligt verktyg för detta, då den visar på något annat än de “sanningar”, dvs fördomar, som uppfattas som normerande för ett samhälles självuppfattning.
Den poetiska friheten är en form för integritet, och för att förstå sin egen existens och världens.
Bortom spegelbilden.
Bortom illusionerna som förgiftar våra sinnen.
En poesi som har makt att ändra på verkligheten.

    “Vi vill ha sorg, det är så vackert”

Ett ärr.
Ett hastigt avbrott i en linje i handen.
Minnet av ett ångrat steg, ett flyende bloss.
Du räcker fram din hand och på en sekund blir det vinternatt för tio år sen, det blir oklarhet och känslor som salt i ögonen.
Blindheten som utarbetad livshållning.
Tre prickar på insidan av ögonlocken.
Begäret att skapa föds i upplevelsen av sorg, av att sakna. Språket kan aldrig helt återskapa det, tecknet står rest som en gravsten över våra ansträngningar.

    “Vad går att förstå, fatta utan att ta i det?”

Dröm och allting börjar hända,
kyrkogården vaknar till liv,
det finns mer än bara flykt från den här världen,
det finns ett mål
Det finns mer än att skada dig själv och andra
Jag har skaffat mig sorg och problem,
det är sant, men det är mer än så
Jag sparkar din oro i baken,
eldar upp mina lönecheckar

Jag drömde om att förvandla allt med mina ord, jag drömde om fullkomligheten, livets fullbordan.
Förvandlingen var så nära att jag nästan kunde nudda din panna med mina fingertoppar.
Det finns något man inte talar eller skriver om.
Det är dit jag är på väg.




Jakob Simonson | Bosatt i Göteborg, skriver poesi och andra texter, tills alldeles nyligen halvt svältande proletär i vårdvikariesvängen men har nu fått en tjänst som skolbibliotekarie i Göteborg, något som ser ut som en lycklig tillvaro. Ger ut poesi- och poptidskriften Ryska huset, samt skriver kritik för Göteborgs Fria Tidning, och spelar trummor i bandet The Yeah Right Movement.