* Blicken röntgenstrålar handen till en benvit spindel, i blomningen blir kroppen en främling. Farligt som ett starkt koncentrerat ljus att möta den egna blicken i spegeln. Du är någon som inte viker undan, inte viker blicken till ett kuvert bort, jag kan få spegla mig i ditt ansikte. Blommorna, det dödliga gör detta romantiskt, osyntetiska. Jag är rädd. * Vi sitter länge utan att vänta på något, det är tid och det kan användas som stoppning i kuddar och öron. Du söker dig genom radions frekvensmörker, det som är dött är det som ylar där, stretar genom tiden. Ögonen genom fönstret tillräckligt lång tid genomskådar också marken, bara ett annat motstånd, täthet eller frekvens. I jordkällan brinner frökapslarna med vingar, eldflammorna flämtar en kämpande fågelstrupe. Röken strävar upp till ytan som en flyktig dröm om att försvinna fullständigt. Det som kvävs väl ute i luften är sjukt och måste begravas åter till ett frö. I förlängningen genomskådas också spegeln. * Stad i björk, ömsar bark och härmar sjukdom för att visa sig sårbara och på så sätt osårbara. Vi vill inget illa, renhjärtan, en växling också i oss själva, blottar strupen: Vi vill ha sorg, det är så vackert. Stråkarna gnisslar mot stammarna, sågar upp en knuten strupe in till stämbanden. Det är inte vackert, om du kunde tala skulle vi ändå lyssna. Säg nu motsatsen till andning, säg något om ingenting som faktiskt är gripbart, ett steg som inte går att ta. X är inget namn. Betonggolvet i garaget bäddat med blommor, händerna vi kunde skänka i stora buketter. Vad går att fatta? frågan skriven över kortets baksida, inget brev i kroppen som lättar efter döden, tungt att höja mot ljuskällan för att tända vattenstämpeln. Du verkar lycklig, ger sken, djuret är alldeles för stort, hur du försöker tämja det, koppla det till träbjälken. * Bakom blåsiga lövverk växlar ljuset mellan sol, gatlyktor, neonskyltar, X-strålar, strilar in genom hålkortet och styr handproteserna. Vad går att förstå, fatta utan att ta i det? Noggranna är naglarna som skalar strålarna, vi arbetar på en metod för att utvinna ljus, alstra ljus ur sorgen. Det som är science fiction fyrar ur glänsande ögon genom kroppens mörklagda, ett nytt ljus förädlat att lämna djupa ljusa spår. Ingen ska dö osynlig, i dagar gråter vi över ditt namn tills det går att utläsa. * Om jag kunde fatta varför du måste dö skulle handen verkligen bli osynlig.