Viktor Johanssons All those moment will be lost in time Like tears in rain No time to die

Dokumenterandet utifrån och ett seende inifrån – ett
slags röntgen av verkligheten –  möts i Viktor
Johanssons poesi. Denna språkvärld är blåsig, mörk och
tät. Den är handfast och ändå kryptisk; allt byter
stundligen plats med allt. En stillhet är plötsligt en
resa, ett ansikte plötsligt ett bakhuvud, nuet en
fossil. Det är dikt som är i den månad eller rentav
det ögonblick när fostret vänder sig i magen. Kanske
har Viktor Johansson, åtminstone när det kommer till
själva seendet, de sprakande bildkopplingarna, lyriska
fränder i Willy Granqvists eller Tor Ulvens dikter.
Men hans röst har nu egna drag - som utsuddas och
fylls i efter vartannat.

                                                                      Erik Bergqvist
 
Denna presentation av mig och mina dikter i Debut 2006 läste Erik under fyrlysande strålkastare på releasepartyt för antologin. Efter att alkoholen nedmonterat alla skyddssystem gick jag fram till Erik, skakade hans hand och sa något flummigt om att du verkligen hade fångat det där med kontrasterna. Shit vad pinsamt.
Men det han skrivit kändes grymt smickrande och betydelsefullt för mig, satte tungan på mycket av mitt skrivande så pricksäkert. Jag blev väldigt stolt och gick upp där på scenen i ljuset med vind i bröstet.
Utan att tänka så mycket på vilka egotrippar det kommer ge sken av så bestämmer jag mig för att använda hans presentation som utgångspunkten för min svit i  Ett Lysande Namn och därför också till bakom-kulisserna-texten.
Bakom kulisserna skiftar ljuset från strålkastare till tårstrålar.
 
Jag läser Lotta Lotass seriemördarbok: Min röst ska nu komma från en annan plats i rummet, där ligger vissa kapitel inspränga som historiska bakgrunder till uppfinningarna som gjort ökenlandskapet till Las Vegas, kylsystemen, neonet, slumpgeneratorerna. Detta redogörs väldigt metodiskt och noggrant, ackompanjerat av författarens/berättarens skepsis och missnöjdhet inför den egna texten. I en bok om seriemördare blir detta väldigt effektfullt och man misstänker att även författaren/berättaren är en utav seriemördarna. När detta skrivs har jag inte läst klart boken. När detta skrivs har jag nästan glömt varför jag skrev det. Jag hittar tillbaks till att det är ”dokumenterandet” och ordet ”röntgen” som utlöst kopplingen, min första tanke är göra som Lotass och i dikten redogöra för upptäckandet av röntgen, låta dom strålarna färdas genom dikten och också genomlysa språket, med risk för att det blir en poetik mer än poesi.
         Nu ska jag gå och slå upp röntgen, känner mig redan nöjd med dokumenterandet, fastän jag inte skrivit en enda rad på någon dikt. Detta är strömmen som går genom hjärnan innan dikten slås på. State of emergency övergår i enbart stråke och Björk i bakgrunden.
 
När jag är borta har jag fått ett mail från Erik Bergqvist där han säger att jag får använda hans presentation, han säger också: Jag tror på ditt diktande. Gå inte för många skrivarskolor bara, sök din egen röst och ta råd av få personer.
         Det är stärkande men jag blir också rädd på något sätt. Kan jag göra fel? Kan jag tappa rösten eller späda ut den med rösterna omkring? Språken som går igenom mig har alltid färgat av sig med lysande färgtoner, klangfärg från populärkulturen.Är det något hämmande? Detta tankeknäck är omöjligt att sätta första ordet på ett vitt papper med, måste först ha någonting att köra genom languagefiltret, röstmembranet.
         Senare i presentationen jämförs jag med två poeter vilka jag aldrig läst, jag tänkte inför denna text läsa mig in på deras diktning och göra någon slags cover av det. Nu blir det istället en cover på mig själv, jag tycker det låter ganska egenkärt, men kan nog ändå göra processen att söka sin egen röst synligare och tydligare, de egna dragen träder fram när jag fyller i ansiktets och händernas fårör med bläck. Spårar linjerna som släktdrag för att kunna föda nya framåtblickande barn. Släktdragen och rötterna som leder till rosor, leder det till Lotass igen, i ett kapitel beskrivs framställandet av neonet som blinkar om nätterna i öknen, hon kallar det för ljusets genealogi. Det är så vackert, ljuset som något som föds på nytt och framskrider i nya former genom historien, genom framtiden och regnvåta replikanter över hustaken: I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhauser gate. En tid fanns när också röntgen var ett nytt ljus.
         Wikipedia läser jag och fascineras av tanken på att kroppens sammansättning förändras då den utsätts för stor mängd röntgenstrålning, jag tänker på den sjuka människan som mutant, identifierar mig med mutanten. Man försöker hitta sjukdomsorsaken i kroppen, tittar genom muskler och senor på olika frekvenser tills kroppen lär sig det seendet själv. Nu skriver jag:
 
Blicken röntgenstrålar handen till en benvit spindel,
i blomningen blir kroppen en främling.
Farligt som ett starkt koncentrerat ljus att möta den egna blicken i spegeln.
Du är någon som inte viker undan, inte viker blicken till ett kuvert bort,
jag kan få spegla mig i ditt ansikte.
Blommorna och döden gör detta romantiskt.
Jag är rädd.
 
Skelettet i handen liknar en spindel, fingrarna spindelben, som en facehugger i Alien=främling, Sjukdomen som bryter ut är en slags blomning, något vackert måste hämtas ur det sorgliga, en bukett blommor som återkommer senare, och återkommer på en begravning i rädslan. Jag tycker om kärleken som är stark och kan neutralisera dödstrålar. Scenerna på sjukhuset kommer ur ryggmärgen, benmärgen och jag låter det komma:
 
Vi sitter länge utan att vänta på något,
det är tid och det kan användas som stoppning i kuddar och öron.
Du söker dig genom radions frekvensmörker,
det som är dött är det som ylar där, stretar genom tiden.
 
Röntgenfotot hette tidigare radiogram, jag går igång på radio, frekvenser. För några år sedan satt jag i långa perioder med en liten radio och vred försiktigt på frekvensratten som jag skulle bryta mig in i ett kassaskåp. Mellan stationerna på FM-bandet hittade jag dom mest fantastiska och spöklika ljud, där inget sändes och frekvensen var död, lät som döden på skräckfilm. Jag vill höra och jag vill inte höra, stoppning i öronen.
 
Ögonen genom fönstret tillräckligt lång tid genomskådar också marken,
bara ett annat motstånd, täthet eller frekvens.
I jordkällan brinner frökapslarna med vingar,
eldflammorna flämtar en kämpande fågelstrupe.
Röken strävar upp till ytan som en flyktig dröm om att försvinna fullständigt.
Det som kvävs väl ute i luften är sjukt och måste begravas åter till ett frö.
I förlängningen genomskådas också spegeln.
 
 
 
Min röntgenblick i dikten ovan är självblicken som genomlyser dikterna när jag skriver detta. Dokumenterandet utifrån och ett seende inifrån i ett och samma öga. Har jag ursäktat mig för att allt handlar om mig? Att försvinna fullständigt, rösten går från Radiohead genom Kent och är min men vackert färgad, rösten sökt genom det som präglar mig. Det som talar till mig.
         Jag läser vad jag skrivit ovanför och drabbas av stråken och björken, tänker på ljudet av taglet spänt mellan stråkens ändar som försiktigt förs fram och tillbaka mot björkträdets stam, det kommer se ut som att man sågar men ljudet kommer att vara, hur kommer det att låta?:
 
Stad av björk, ömsar näver och härmar sjukdom för att visa sig sårbara
och på så sätt osårbara. Vi vill inget illa, renhjärtan,
en växling också i oss själva, blottar strupen: Vi vill ha sorg,
det är så vackert.
Spelar med stråkarna mot stammarna,
sågar upp en osynlig strupe in till stämbanden,
kittlar fram ett (...) knyst,
 
Jag sitter länge utan att komma någonvart, tycker vi ser ut som troll eller strömkatter när vi spelar på björkarna, som något fult ur folktron, det är inte min estetik, jag vill skriva science fiction. Jag känner mig täppt, ligger länge ihopvikt med bäddsoffan, jag har precis börjat ett nytt jobb men mest av allt så saknar jag dig T och det tar så på kraften. Jag somnar, vaknar, åker och jobbar, kommer hem. Förstår att jag måste skriva detta snabbt för att det inte ska bli transportsträckor och sömnrapporter.
         Hjärnan och hjärtat går i någon dvala, hypersömn, och jag misstänker att man skriver dåliga dikter ur hypersömn. Jag försöker bända upp hjärtat och krama det elektriskt med handen, det som når hjärtat är något i kroppen nedsläckt: Någon tar livet av sig dagarna innan detta skrivs, och jag tänker inte göra poesi av det, inte skriva om ett skepp byggt för en lång resa som i stencilhäftena man läser högt ur på jobbintroduktionen. Jag vet inte hur jag ska hantera det att någon vill dö, det är ett ohanterbart ämne, strålskador av att tänka på skiten, orkar inte känna men kanske måste man hitta ett sätt att hantera det för att själv överleva. Jag menar inte man, jag menar jag, och ser att distans är sättet jag kan ta i det. Jag ska våga gå närmare.
         Jag kände dig nästan inte alls, men vill gråta varje gång jag tänker på dig i djungeln ridandes någon stor elefant på fotografierna som T visat för mig. Jag förstår det inte. Inser på samma gång att jag skrivit: Vi vill ha sorg, det är så vackert, detta dagen efter T ringer och berättar om självmordet. Först vill jag bara ta bort allting. Först vill jag inte göra någon jävla poesi av det, men orden talar till mig genom tiden; Att vi är såhär ledsna, det är en elektricitet som skulle kunna uppväcka dig från din grav. Det är vackert att vi sörjer din snara till ett halsband med en obruten livsbricka. Men vi ber inte om sorgen, vi vill bara få vara så ledsna att du kunde fatta vad du kastar bort, ångra dig och fånga det. 
 
Stad i björk, ömsar bark och härmar sjukdom för att visa sig sårbara
och på så sätt osårbara. Vi vill inget illa, renhjärtan,
en växling också i oss själva, blottar strupen: Vi vill ha sorg,
det är så vackert.
Stråkarna gnisslar mot stammarna, sågar upp en knuten strupe in till stämbanden.
Det är inte vackert,
om du kunde tala skulle vi ändå lyssna.
Säg nu motsatsen till andning, säg något om ingenting som faktiskt är gripbart,
ett steg som inte går att ta. X är inget namn.
Betonggolvet i garaget bäddat med blommor,
händerna vi kunde skänka i stora buketter. Vad går att fatta?
frågan skriven över kortets baksida, inget brev i kroppen som lättar efter döden,
tungt att höja mot ljuskällan för att tända vattenstämpeln.
Du verkar lycklig, ger sken, djuret är alldeles för stort,
hur du försöker tämja det, koppla det till träbjälken.
 
Båda dikterna kommer i en enda tung massa, jag tar isär dom till flera delar som sen växer ihop till två, detta tär på flera dagar och jag närmar mig ämnet ibland med hjärtat öppet som ett sår och ibland med språket som en skyddshandske, en proteshand.
 
Bakom blåsiga lövverk växlar ljuset mellan sol, gatlyktor, neonskyltar, X-strålar,
strilar in genom hålkortet och styr handproteserna.
Vad går att förstå,
fatta utan att ta i det?
Noggranna är naglarna som skalar strålarna,
vi arbetar på en metod för att utvinna ljus, alstra ljus ur sorgen.
Det som är science fiction fyrar ur glänsande ögon
genom kroppens mörklagda, ett nytt ljus förädlat att lämna djupa ljusa spår.
Ingen ska dö osynlig, i dagar gråter vi över ditt namn tills det går att utläsa.
 
Jag ville ha historierna synkrona, tiderna som existerar samtidigt, utvecklingen synlig, hålkorten, dom förhistoriska systemen, handarbetet innan datoriseringen, dikt i den månad eller rentav det ögonblick när fostret vänder sig i magen, när fostret vänder sig i graven, ett liv olevt är ingen möjlig mening, det är en självmotsägelse. En resa är plötsligt en stillhet. Jag kämpar mycket med att försöka förstå, dikterna kommer till att handla om det, men detta handlar inte om att förklara dikterna och verkligen inte om att förklara självmordet. Jag vet inte, kanske bara ställa frågan högt. Rösten uppför strupen, tungan bara en språngbräda för det som måste sägas. Min rösts egna drag då? Det som bara måste sägas är ett språk i sig, försök härma det. Omöjligt.
         Jag lyckas hitta tillbaks till utgångspunkten, här uppfinns det medicinska ljuset, fotoblixten som fastnar i kroppen som ett bränsle, en livsgnista.