If I could start again, a million miles away, I would keep myself, I would find a way.
Ett rungande Ja! Ja!
Ja! ”Vi
ser nu exakt hur Sverige ska spela. Vi har sett en del positiva och en
del
negativa saker. Det vi har sett den senaste kvarten skapar lite
rysningar i
ryggraden. Man måste börja spela på rätt
sätt. Man måste slå den osäkra bollen.
Och nu får vi inte hamna i en situation där Sverige inte
spelar fotboll. Det är
en mycket farlig situation.” Therese, du behöver inte gå
i
landsflykt, landet
behöver dig, poesin behöver ett inkast från det
här hållet. Ett lysande namn
vill att fler ska läsa, upptäcka, våga sprätta upp
sidorna och stanna. Som en
bred väg dit koras gränskrossande, koras korsningar, koras
namndroppande.
Vad finns i poesikritiken som lockar in vilsna ungar som jag? Det behövs inkastare, poesin får inte leva ett enskilt liv utanför resten av populärkulturen, vi måste vara med och leka.
Ibland är namndropperi ett störande killfenomen, där någon idiot kan döda diskussionen genom att bara nämna en massa namn och referenser som man inte kan tycka nånting om. Så får det inte vara. Såhär får det vara: Inom popkritiken - musiken och filmen – kan man vägledas från verk till spegelverk, röda trådar nystas ut ur vissnade svartvita filmremsor, musikaliska rötter dras upp och kan dölja guldkällor, sidledspassningar och vidarevinkar. Denna linje håller inte inom poesikritiken, inte mycket leder hit och inte mycket leder fram.
En upplevelse som sitter som ädelsten är upptäckten av Takeshi Kitanos Hana Bi i Eva Runefelts De Tretton Stegen, jag var typ sexton och denna gränskrossande koppling öppnade verkligen en dörr från filmen till poesin. Jag tror fortfarande att dessa dörrar är stora entréer att sparka upp.
Jag hyllar Niclas Nilssons debutanttext i SvB där han bara droppar namn som Cat Power, Missy ’Misdemeanor’ Elliott, Matmos, Philip K. Dick, Annika Lantz och Jerry Seinfeld. Han vill att massa ska hitta in, följa spåret och hitta ett cykloniskt alfabet, gå runt länge. Det måste gå runt, poesin kan inte vara sista utposten i ett brutet kretsloppen.
Trots Niclas försök verkade det inte ge många recensenter några ingångar och han förklarades obegriplig, men är det verkligen jobbet att säga så, hur många kommer att läsa? Om man istället säger: Nilssons skrivande utgår ifrån samma hyllningssmyckade skattkammarkälla som The Avalanches eller The Go! Team: nördar som har samlat för många favvosnuttar för att inte bygga något helt nytt av det. För det är bara byggstenar och Patriarkat är ett helt eget palats. Där finns en ingång för den som inte läser poesi. Istället för att säga kom inte hit det luktar skit. (Här har man alltid med sig Anna Hallberg med grävande hundluktsinnet, det luktar någonting men vet inte vad och måste fortsätta lukta, spåra. Ett guldexempel på att det går att skriva viktig kritik)
Att presentera poesin som lättillgängligt betyder inte att man måste hissa poetry-slamslammet i flaggstången, det finns andra ingångar som inte gör att man har fått nog efter halva kvällen. Det Underjordiska Systemet (OEI editör) är ett hålrum där man kan stanna, med Maskinflickan kan man leva länge för hon dör aldrig, Vi måste ha protein ett mål om dagen.
Johannes Heldén skriver poppoesi, full av coola explosioner, sommarnätter och äventyr. En Maskin Av Ljus och Det underjordiska Systemet är två självlysande collage av science fiction-genrens rakethöjder, huvudexploderande världar, tusen fantasier i papper, ett brevpapper innehållande en självextraherande virusfil som smittar minnet utomjordiskt, verkligen värdepapper och båda två så snygga att jag bara vill bära dom som accessoarer.
En Maskin Av Ljus rymmer Star Treks gadgetfetischism och stjärnloggsterminologi i knastrande kontrast med Silent Shouts målbrottsförvrängda tonårsmutanter som aldrig passat in i denna värld, utan söker sig med hemmasnickrade robotkänslespröt mot stjärnhimlen, fantiserar om polära system och helt fantastiska världar att utforska. Detta liknar Det Underjordiska Systemets paralleller till Urban Exploring, upptäcktsfärder med pannlampor i övergivna tunnelsystem, stationer, trummor bortglömda under staden, som ett sätt att klottra en egen karta på undersidan av den rådande där man inte passar in. Var det om science fiction, den genren handlar om eskapism. Det kanske fortfarande är den mest rådande fördomen eller fördömandet av science fiction-genren, att den är en flykt från samtiden och dom verkliga problemen vi lever med. Men vilka tillhör detta VI? VI ANDRA är några som känner oss helt jävla alienerade, som aliens från en främmande värld, från framtiden och det är dit vi vill ta oss nu.
En Maskin Av Ljus och Det Underjordiska Systemet är skriva med något som kallas SPRÅK, detta är inget man behöver vända emot diktsamlingarna, det finns olika sorters språk men alla är lika lätta att förstå. Ibland är språket en gåta men gåtor är också något som alla förstår.
Språket är något man kan böja som man vill, inom filmen har detta varit nya coola tricket länge. För att man ska börja gråta utan stråkar i 21 Gram så klipper Alejandro González Iñárritu upp det linjära språket och pusslar ihop det tills linjen följer känslorna istället för tiden. Känslorna trappas inte upp på ett sätt som hjärnan kan räkna ut och stålsätta kroppen inför, ett irrationellt språk överrumplar kroppen och mitt hjärta spricker samtidigt som ett andra reservhjärta spricker i Sean Penns kropp. (man får en chans till, börja om ren)
I En Maskin Av Ljus spricker mitt hjärta redan på sidan åtta, låt mig bara först visa hur Johannes gör det för mig; Ett jättebältdjur vandrar över havets botten, perspektivet är avlägset, blicken på säkert avstånd, man ser myriader skelett kollidera nerför en slänt under en ås, det är en överblicksbild, ett intro, sidorna är svala, hela skyddet monteras ner och frilägger smärtan i kroppen, andra saker ska användas och det är nu helt öppet, försvarslöst. Sen kommer det:
så är vi här igen, du ser på mig och säger, att du frågade honom
var det om längtan och isåfall, var det om längtan efter döden.
och du frågade, var det om science fiction
var det så den genren handlar om döden.
Jag dör, det KÄNNS så, kommer plötsligt nära och gör så ont: Längtan som den vackraste känslan, en romantisk vilja, och du som är orolig för honom, som undrar om han längtar efter döden. Du ser honom sitta med huvudet redan begravt i sina sönderlästa böcker om andra världar. Den andra sidan är en annan värld, snaran en teleportör dit. Kanske är det Carl Hammouds omslag med biblioteket i upplösning, upplästa, tömda böcker, bokstäverna slukade till trycksvarta pupiller. Två punkter till eftervärlden. Ett baklänges andetag går inte ta men togs, bokbladen vindlar i vakuumet, längtan inverterad till saknad.
Senare i boken kommer fakta om odödlighet, det växlar mellan det kyliga och det känsliga, en kyss efter isbiten mot läpparna, det känns så mycket mer.
Det första som drar mig med och vidare i Det Underjordiska Systemet är en mening inom parantes;
(en isbjörn vandrar över planets vinge)
Jag inbillar mig en referens till Lost, där nedstörtade nödställda själar prövas av en mängd mystiska faror bland flygplansbråten på ön, däribland isbjörnar. En ö där man också hittar en lucka ner till ett öde mystiskt underjordiskt tunnelsystem. Det hela verkar vara ett slags experiment i att hantera sitt tidigare liv, den intressantaste förklaring är att alla passagerarna faktiskt har dött och befinner sig i skärselden och bara kan renas genom rätt lärdom av livet dom levt. Dikten avslutas med raden; Historien har blivit omskriven otaliga gånger, och jag tycker om att tänka att Det Underjordiska Systemet handlar om reningselden.
”Behold, I tell you the sacred secret now:
we shall not all sleep in death”
Jag tycker om hur boken speglas i det tankeljuset, landar i samma insjunkande katarsiskänsla som En Maskin Av Ljus, med strofer som; a safe place och en rådjursfamilj kommer ner till vattnet för att dricka.
Om man ändå tycker det är svårt att förstå så kan det bero på att språket i sig kan vara science fiction. Samtidigt som handlingen utspelar sig i en annan värld eller i en avlägsen framtid, så strävar språket också efter det, språket i sig är visionärt som Johannes snackar om här. Nu är det farligt nära att jag måste dö, jag ska inte säga ”språkterräng" eller ”ordlandskap”. Om inte dikten är omedelbar är den inte trasig, det behöver inte vara fel på den, jag säger det så ingen behöver vara orolig.
Lyssna
När basmullret tystnar över dom sista sidorna i En Maskin Av Ljus är det slutet av Akira, monsterpojken som muterats till en svällande massa av kablar och inälvor, kretsarna och ådrorna spricker med pojken, fräknarna, cellerna, atomerna klyvs och utplånar Neo Tokyo i ett allätande ljus. Dånet slukas till dödstystnad, blekta minnesbilder där underbarnet skrattar under undersökningslamporna med huvudet i bandage, förvränger tevebilden och gör grimaser på nyhetsuppläsaren, barnen skrattar och badar i ett lugnt vitt ljus, ljudlöst:
det är typ var vi kommer ifrån
en smula en strimma av hopp
En Maskin Av Ljus landar i samma försjunkna vackra vemod och hoppfullhet, en framåtblick genom det som söndersmulats till nya byggstenar. Kan vi bygga en hoppfull mening av;
morgondagen blir ohygglig bortom allt förstånd. Vi tänker prova.
Alla krafter måste vi utforska och försöka tämja och använda, som draken som …lagt sig ner i hennes rum och väntar, på att vakna upp till ord... Alla utposter måste utmärkas med tags, outlines av lysande tecken ute i rymden eller nere i bortglömda underjordiska gångar. Att djärvt färdas dit ingen människa färdats förut, gå ...igenom det med våra vanliga kläder & tygskor… Nyfikna är ungarna, bandaget lindat hårt runt huvudet kommer inte stoppa det utforskandet.
Vid avslutningen på skrivarlinjen berättade min lärare om Nick Cave, hur hon satt på första parkett och bandade konserten med fickminnet. Hur han slog an bestämt på pianot och började sjunga; We’ve laid the cables and the wires. We’ve split the wood and stoked the fires, men avbröt sig, sa att han var tvungen att göra om, börja om. Hon berättade att hon brukade vandra i skogen utan riktning, hitta vilse, ta fram sitt fickminne och lyssna på högsta volym så pianot ekade sprucket mellan träden, lyssna på just när han ångrar sig, dödstystnaden i konserthuset som ekade i skogen och så säkra fingrar på nytt mot tangenterna. Jag ville gråta när hon berättade det, mitt på avslutningsdagen efter ett år av att harva fram något bestående att hänga upp sig på. Jag ville gråta för det var så vackert, att magin fanns i själva försöket, att börja om. Vi lämnades med det, gick ut igen.
Viktor Johansson | Född –83. Bor under sommaren i Källby, ursprungskällan, jobbar som personlig assistent. Är publicerad i Debut 2006, Serum, Trots Allt och Miniatyr.se. Har gått skrivarlinjen på Västerbergs folkhögskola och Skapande svenska vid Umeå universitet, samt en fempoängskurs i fulprogrammering som gjort sidan möjlig (tur att inte alla sömmar syns, källkoden är avigsidan på broderiet). Mästarläsning just nu: Ryttlarna, Drömfakulteten och Hur vi ser på varandra.
Vad finns i poesikritiken som lockar in vilsna ungar som jag? Det behövs inkastare, poesin får inte leva ett enskilt liv utanför resten av populärkulturen, vi måste vara med och leka.
Ibland är namndropperi ett störande killfenomen, där någon idiot kan döda diskussionen genom att bara nämna en massa namn och referenser som man inte kan tycka nånting om. Så får det inte vara. Såhär får det vara: Inom popkritiken - musiken och filmen – kan man vägledas från verk till spegelverk, röda trådar nystas ut ur vissnade svartvita filmremsor, musikaliska rötter dras upp och kan dölja guldkällor, sidledspassningar och vidarevinkar. Denna linje håller inte inom poesikritiken, inte mycket leder hit och inte mycket leder fram.
En upplevelse som sitter som ädelsten är upptäckten av Takeshi Kitanos Hana Bi i Eva Runefelts De Tretton Stegen, jag var typ sexton och denna gränskrossande koppling öppnade verkligen en dörr från filmen till poesin. Jag tror fortfarande att dessa dörrar är stora entréer att sparka upp.
Jag hyllar Niclas Nilssons debutanttext i SvB där han bara droppar namn som Cat Power, Missy ’Misdemeanor’ Elliott, Matmos, Philip K. Dick, Annika Lantz och Jerry Seinfeld. Han vill att massa ska hitta in, följa spåret och hitta ett cykloniskt alfabet, gå runt länge. Det måste gå runt, poesin kan inte vara sista utposten i ett brutet kretsloppen.
Trots Niclas försök verkade det inte ge många recensenter några ingångar och han förklarades obegriplig, men är det verkligen jobbet att säga så, hur många kommer att läsa? Om man istället säger: Nilssons skrivande utgår ifrån samma hyllningssmyckade skattkammarkälla som The Avalanches eller The Go! Team: nördar som har samlat för många favvosnuttar för att inte bygga något helt nytt av det. För det är bara byggstenar och Patriarkat är ett helt eget palats. Där finns en ingång för den som inte läser poesi. Istället för att säga kom inte hit det luktar skit. (Här har man alltid med sig Anna Hallberg med grävande hundluktsinnet, det luktar någonting men vet inte vad och måste fortsätta lukta, spåra. Ett guldexempel på att det går att skriva viktig kritik)
Att presentera poesin som lättillgängligt betyder inte att man måste hissa poetry-slamslammet i flaggstången, det finns andra ingångar som inte gör att man har fått nog efter halva kvällen. Det Underjordiska Systemet (OEI editör) är ett hålrum där man kan stanna, med Maskinflickan kan man leva länge för hon dör aldrig, Vi måste ha protein ett mål om dagen.
Johannes Heldén skriver poppoesi, full av coola explosioner, sommarnätter och äventyr. En Maskin Av Ljus och Det underjordiska Systemet är två självlysande collage av science fiction-genrens rakethöjder, huvudexploderande världar, tusen fantasier i papper, ett brevpapper innehållande en självextraherande virusfil som smittar minnet utomjordiskt, verkligen värdepapper och båda två så snygga att jag bara vill bära dom som accessoarer.
En Maskin Av Ljus rymmer Star Treks gadgetfetischism och stjärnloggsterminologi i knastrande kontrast med Silent Shouts målbrottsförvrängda tonårsmutanter som aldrig passat in i denna värld, utan söker sig med hemmasnickrade robotkänslespröt mot stjärnhimlen, fantiserar om polära system och helt fantastiska världar att utforska. Detta liknar Det Underjordiska Systemets paralleller till Urban Exploring, upptäcktsfärder med pannlampor i övergivna tunnelsystem, stationer, trummor bortglömda under staden, som ett sätt att klottra en egen karta på undersidan av den rådande där man inte passar in. Var det om science fiction, den genren handlar om eskapism. Det kanske fortfarande är den mest rådande fördomen eller fördömandet av science fiction-genren, att den är en flykt från samtiden och dom verkliga problemen vi lever med. Men vilka tillhör detta VI? VI ANDRA är några som känner oss helt jävla alienerade, som aliens från en främmande värld, från framtiden och det är dit vi vill ta oss nu.
En Maskin Av Ljus och Det Underjordiska Systemet är skriva med något som kallas SPRÅK, detta är inget man behöver vända emot diktsamlingarna, det finns olika sorters språk men alla är lika lätta att förstå. Ibland är språket en gåta men gåtor är också något som alla förstår.
Språket är något man kan böja som man vill, inom filmen har detta varit nya coola tricket länge. För att man ska börja gråta utan stråkar i 21 Gram så klipper Alejandro González Iñárritu upp det linjära språket och pusslar ihop det tills linjen följer känslorna istället för tiden. Känslorna trappas inte upp på ett sätt som hjärnan kan räkna ut och stålsätta kroppen inför, ett irrationellt språk överrumplar kroppen och mitt hjärta spricker samtidigt som ett andra reservhjärta spricker i Sean Penns kropp. (man får en chans till, börja om ren)
I En Maskin Av Ljus spricker mitt hjärta redan på sidan åtta, låt mig bara först visa hur Johannes gör det för mig; Ett jättebältdjur vandrar över havets botten, perspektivet är avlägset, blicken på säkert avstånd, man ser myriader skelett kollidera nerför en slänt under en ås, det är en överblicksbild, ett intro, sidorna är svala, hela skyddet monteras ner och frilägger smärtan i kroppen, andra saker ska användas och det är nu helt öppet, försvarslöst. Sen kommer det:
så är vi här igen, du ser på mig och säger, att du frågade honom
var det om längtan och isåfall, var det om längtan efter döden.
och du frågade, var det om science fiction
var det så den genren handlar om döden.
Jag dör, det KÄNNS så, kommer plötsligt nära och gör så ont: Längtan som den vackraste känslan, en romantisk vilja, och du som är orolig för honom, som undrar om han längtar efter döden. Du ser honom sitta med huvudet redan begravt i sina sönderlästa böcker om andra världar. Den andra sidan är en annan värld, snaran en teleportör dit. Kanske är det Carl Hammouds omslag med biblioteket i upplösning, upplästa, tömda böcker, bokstäverna slukade till trycksvarta pupiller. Två punkter till eftervärlden. Ett baklänges andetag går inte ta men togs, bokbladen vindlar i vakuumet, längtan inverterad till saknad.
Senare i boken kommer fakta om odödlighet, det växlar mellan det kyliga och det känsliga, en kyss efter isbiten mot läpparna, det känns så mycket mer.
Det första som drar mig med och vidare i Det Underjordiska Systemet är en mening inom parantes;
(en isbjörn vandrar över planets vinge)
Jag inbillar mig en referens till Lost, där nedstörtade nödställda själar prövas av en mängd mystiska faror bland flygplansbråten på ön, däribland isbjörnar. En ö där man också hittar en lucka ner till ett öde mystiskt underjordiskt tunnelsystem. Det hela verkar vara ett slags experiment i att hantera sitt tidigare liv, den intressantaste förklaring är att alla passagerarna faktiskt har dött och befinner sig i skärselden och bara kan renas genom rätt lärdom av livet dom levt. Dikten avslutas med raden; Historien har blivit omskriven otaliga gånger, och jag tycker om att tänka att Det Underjordiska Systemet handlar om reningselden.
”Behold, I tell you the sacred secret now:
we shall not all sleep in death”
Jag tycker om hur boken speglas i det tankeljuset, landar i samma insjunkande katarsiskänsla som En Maskin Av Ljus, med strofer som; a safe place och en rådjursfamilj kommer ner till vattnet för att dricka.
Om man ändå tycker det är svårt att förstå så kan det bero på att språket i sig kan vara science fiction. Samtidigt som handlingen utspelar sig i en annan värld eller i en avlägsen framtid, så strävar språket också efter det, språket i sig är visionärt som Johannes snackar om här. Nu är det farligt nära att jag måste dö, jag ska inte säga ”språkterräng" eller ”ordlandskap”. Om inte dikten är omedelbar är den inte trasig, det behöver inte vara fel på den, jag säger det så ingen behöver vara orolig.
Lyssna
När basmullret tystnar över dom sista sidorna i En Maskin Av Ljus är det slutet av Akira, monsterpojken som muterats till en svällande massa av kablar och inälvor, kretsarna och ådrorna spricker med pojken, fräknarna, cellerna, atomerna klyvs och utplånar Neo Tokyo i ett allätande ljus. Dånet slukas till dödstystnad, blekta minnesbilder där underbarnet skrattar under undersökningslamporna med huvudet i bandage, förvränger tevebilden och gör grimaser på nyhetsuppläsaren, barnen skrattar och badar i ett lugnt vitt ljus, ljudlöst:
det är typ var vi kommer ifrån
en smula en strimma av hopp
En Maskin Av Ljus landar i samma försjunkna vackra vemod och hoppfullhet, en framåtblick genom det som söndersmulats till nya byggstenar. Kan vi bygga en hoppfull mening av;
morgondagen blir ohygglig bortom allt förstånd. Vi tänker prova.
Alla krafter måste vi utforska och försöka tämja och använda, som draken som …lagt sig ner i hennes rum och väntar, på att vakna upp till ord... Alla utposter måste utmärkas med tags, outlines av lysande tecken ute i rymden eller nere i bortglömda underjordiska gångar. Att djärvt färdas dit ingen människa färdats förut, gå ...igenom det med våra vanliga kläder & tygskor… Nyfikna är ungarna, bandaget lindat hårt runt huvudet kommer inte stoppa det utforskandet.
Vid avslutningen på skrivarlinjen berättade min lärare om Nick Cave, hur hon satt på första parkett och bandade konserten med fickminnet. Hur han slog an bestämt på pianot och började sjunga; We’ve laid the cables and the wires. We’ve split the wood and stoked the fires, men avbröt sig, sa att han var tvungen att göra om, börja om. Hon berättade att hon brukade vandra i skogen utan riktning, hitta vilse, ta fram sitt fickminne och lyssna på högsta volym så pianot ekade sprucket mellan träden, lyssna på just när han ångrar sig, dödstystnaden i konserthuset som ekade i skogen och så säkra fingrar på nytt mot tangenterna. Jag ville gråta när hon berättade det, mitt på avslutningsdagen efter ett år av att harva fram något bestående att hänga upp sig på. Jag ville gråta för det var så vackert, att magin fanns i själva försöket, att börja om. Vi lämnades med det, gick ut igen.
Viktor Johansson | Född –83. Bor under sommaren i Källby, ursprungskällan, jobbar som personlig assistent. Är publicerad i Debut 2006, Serum, Trots Allt och Miniatyr.se. Har gått skrivarlinjen på Västerbergs folkhögskola och Skapande svenska vid Umeå universitet, samt en fempoängskurs i fulprogrammering som gjort sidan möjlig (tur att inte alla sömmar syns, källkoden är avigsidan på broderiet). Mästarläsning just nu: Ryttlarna, Drömfakulteten och Hur vi ser på varandra.