Jonas Bruns Ett rinnande brev

Brevet är en återkommande figur i Ulrika Revenäs Strollos senaste diktsamling ”Övergång” (Bonniers, 2005). I boken finns en rad numrerade dikter som alla bär titeln ”Brev” i olika variationer. I nästan alla dessa brevdikter finns en eller flera frågor insprängda, till exempel:

        ”Hur ser ni ut numera? Liknar ni er själva?”, i ”brev 1: betydelse”
    ”Hur är det? /…/ Hur ofta skriver ni breven utan att sända iväg dem?” från ”brev 6: baklänges” och sedan stegrat till ett:
        ”Varför hör ingen av sig?” i ”brev 10: balansgång”.
        Det är frågor som är både vardagliga och poetiska, konkreta frågor riktade mot någon som inte kan eller inte vill svara. Brevet i ”Övergång” är brevet som sökande tentakel ut i världen, både som förhoppning och som tröstlöst kontaktförsök.
        Också denna nyskrivna dikt av Ulrika Revenäs Strollo läser jag som en sorts brev. Men ett brev av ett annat slag än de i Övergång. Jag läser den som ett svar eller kanske snarare reaktion, ett uttryck som inte längre kräver en adressat.

    och – det första ordet i dikten är ett och. Utan versal, liksom hela den resterande dikten saknar skiljetecken och versaler, ett och som placerar läsaren mitt i ett flöde, en ström av ord, ett rinnande.
        Någon har skrivit: ”puss och kram skriver du i brevet puss och kram ha det bra” och till svar på denna hälsning beskriver dikten en kroppslig erfarenhet - om hästarna, om törst, om hat, om en man och en kvinna, om rymden - men främst svarar dikten med sin rytm, sitt malande driv.
        Dikten pauseras med blanka mellanrum, stannar av i några utskiljda ord, men bakom och framför finns ändå detta framforsande som hotar att dra allting med sig, både den som läser och den som skriver. Frågorna och svaren sugs in i flödet, blir ett med det. Flödet är ett flöde, ett tillstånd, ett väntande. Något att vara i, att hela tiden balansera på utan att behöva se vare sig framåt eller bakåt.
        Ulrika Revenäs Strollos dikt är ett brev som en sänds rakt ut i rymden, pulserande som morsesignaler, flödande. Ett rinnande brev.

 

Jonas Brun | Född 1979 uppvuxen i Vällingby, en plats man blir kär i av att läsa Jonas hyllningssvit i Fantasin. Har läst Litterär Gestaltning vid Göteborgs universitet. Publicerat böckerna Ett barn hos Gud/ Det här är platsen och Den andra tiden.