Den röda mopeden far genom skogen. Det är förmiddag och ljust. Den far med god fart genom granskogen på en bred stig bevuxen med långt grönt gräs. Dess motorljud hörs genom luften. Den röda hjälmen på förarens huvud glänser matt mot naturen. Det är matt ljus ute. Man ser mopeden och genast förstår man två saker. Det första är att den har åkt långt, denna stig leder mot en mycket avlägsen plats. Den andra saken man förstår är att färden bär mot något som för alltid kommer att förändra allt.

 

Skinnblanka armband  leende  skevt    med.
 
Glaset krossade de    genom den    och så kommer den.
 
Virkad inte stickad förresten         tröjan.

Naturens vidsträckthet poängteras. De låga skogsbeklädda bergen finns där, oändligt vidsträckta. Det är långt till horisonten. Vegetation bestående av björk, asp, gran, lönn. Man tänker genast: borta, glömma, ting, avstamp. Man tänker multna bort i avskildhet gamla mörka hemlighet.


Staden detta tysta kalla. Låt oss.   Det dunkande hjärtat under den mattröda hjälmen.

Marina känsla. Västkusten vitröd       och det är.

Fönster blanka bakom spetsgardiner. Husens fasader.


Hjälmen läggs i gräset invid korgen. En mans hand tar en börs och ur börsen tar handen pengar. En blick far över sjön. Mopedföraren har nått sitt mål. Han är en varuleveransman. En man som inget kan. En man som med bästa förmåga kommer att finna och leverera. Han hör ljudet, kastar en blick över sjön, en blick upp mot den hembyggda stugan. Snart finner han liket på golvet av plankor i huset vid sjön. (Han hör ljudet.)

 

Klarröd galon insvept i kroppen     så hänger han.

Värme. Sönder    skaka    kunna     borde.

Meter femtio gånger trettio gånger femtio    betongväggen.

Teknik och hud, om kunskap.  Finner pengarna i börsen, men också, liket på golvet.

Elektricitet och maskiner, nålar     mellan sambanden.

Kjolen av  med  sssch.

 

Mopedföraren hör ljudet. Han har smutsigt hår och olja på de blåskimrande byxorna och rutig skjorta med knappar av plast. Över näsroten löper bandet av envisa fräknar. Han är en varuleveransman, en handlingens man, en man som hittar det han söker först och sedan råkar ramla över det han sökte. I sin roll som neutral men smutsigt kommer han att spela just neutral och smutsig; en som i sin nyfikenhet också gör ont. Kanske är han ondskan själv. Han kastar en blick över sjön och en över liket.
                             Den röda mopeden far genom skogen. Ansiktet bakom visiret är blankt, trött och avvaktande. Den röda hjälmen på förarens huvud lyser matt mot naturen.


Krusningar erfar som skrik där.

Till stugan kommer nu läkaren och polisen. De finner liket. (Något har förändrats). De hör ljudet. I den bakre väggen av rummet finns en dörr. De öppnar den. Deras ljusa kakiskjortor kontrasteras mot mörkret där inne. Det är kunskapen som kommer dumheten till mötes.
Marken på platt ligger hunden.

Vit sjösten, grus, singel, gatsten, sjösten.

Förekomst av vågor som förekommer.

Rummet trångt      det utplånas. Konsten.

Papper som blankt sinne.  De hör ljudet. Det är ord.

Närheten. Deras     skyldes av en skärm. Konsten.

Och det som sker i mörker?                                                

  Jeek er sii glee i keem. Yke nsm nn. Er ä. Nn nsm. Kvinnan som yttrar orden är så klart smutsig även hon och hon darrar. Hon sitter på huk i något slags skåp och fradgan som rinner från hennes läppar, rinner också mot polisen.

El som den jag känner. Mot huden,      nålen.

Spännande,      etiketteras med ordet.

Asfalten täckt av kletiga långa skinnremsor.

Spindelnät och sorgeflor.                  Jeek er sii glee i keem