Den röda mopeden far
genom skogen.
Det är förmiddag och ljust. Den far med god fart genom
granskogen på en bred
stig bevuxen med långt grönt gräs. Dess motorljud
hörs genom luften. Den röda
hjälmen på förarens huvud glänser matt mot
naturen. Det är matt ljus ute. Man
ser mopeden och genast förstår man två saker. Det
första är att den har åkt
långt, denna stig leder mot en mycket avlägsen plats. Den
andra saken man
förstår är att färden bär mot något som
för alltid kommer att förändra allt.
Skinnblanka
armband leende skevt
med.
Glaset krossade
de genom
den och så kommer den.
Virkad inte
stickad förresten tröjan.
Naturens
vidsträckthet poängteras. De
låga skogsbeklädda bergen finns där, oändligt
vidsträckta. Det är långt till
horisonten. Vegetation bestående av björk, asp, gran,
lönn. Man tänker genast:
borta, glömma, ting, avstamp. Man tänker multna bort i
avskildhet gamla mörka
hemlighet.
Staden
detta tysta kalla. Låt oss. Det
dunkande hjärtat under den mattröda hjälmen.
Marina
känsla. Västkusten vitröd och
det är.
Fönster
blanka bakom spetsgardiner. Husens fasader.
Hjälmen läggs i gräset invid korgen.
En mans hand tar en börs och ur börsen tar handen pengar. En
blick far över
sjön. Mopedföraren har nått sitt mål. Han är
en varuleveransman. En man som
inget kan. En man som med bästa förmåga kommer att
finna och leverera. Han hör
ljudet, kastar en blick över sjön, en blick upp mot den
hembyggda stugan. Snart
finner han liket på golvet av plankor i huset vid sjön. (Han
hör ljudet.)
Klarröd galon insvept
i kroppen så
hänger han.
Värme.
Sönder skaka kunna borde.
Meter femtio
gånger trettio gånger femtio
betongväggen.
Teknik och hud,
om kunskap. Finner pengarna i
börsen, men
också, liket på golvet.
Elektricitet
och maskiner, nålar mellan
sambanden.
Kjolen av med sssch.
Mopedföraren hör
ljudet. Han har
smutsigt hår och olja på de blåskimrande byxorna och
rutig skjorta med knappar
av plast. Över näsroten löper bandet av envisa
fräknar. Han är en
varuleveransman, en handlingens man, en man som hittar det han
söker först och
sedan råkar ramla över det han sökte. I sin roll som
neutral men smutsigt
kommer han att spela just neutral och smutsig; en som i sin nyfikenhet
också
gör ont. Kanske är han ondskan själv. Han kastar en
blick över sjön och en över
liket.
Den
röda mopeden far genom skogen. Ansiktet bakom visiret är
blankt, trött och
avvaktande. Den röda hjälmen på förarens huvud
lyser matt mot naturen.
Krusningar erfar som skrik där.
Till
stugan kommer nu läkaren och
polisen. De finner liket. (Något har förändrats). De
hör ljudet. I den bakre
väggen av rummet finns en dörr. De öppnar den. Deras
ljusa kakiskjortor
kontrasteras mot mörkret där inne. Det är kunskapen som
kommer dumheten till
mötes.
Marken på
platt ligger hunden.
Vit
sjösten, grus, singel, gatsten, sjösten.
Förekomst
av vågor som förekommer.
Rummet
trångt det
utplånas. Konsten.
Papper som
blankt sinne. De hör
ljudet. Det är ord.
Närheten.
Deras skyldes
av en skärm. Konsten.
Och det som
sker i mörker?
Jeek er sii glee i
keem. Yke nsm nn. Er ä. Nn
nsm. Kvinnan som yttrar orden är så klart smutsig även
hon och hon darrar. Hon
sitter på huk i något slags skåp och fradgan som
rinner från hennes läppar,
rinner också mot polisen.
El som den jag
känner. Mot huden, nålen.
Spännande, etiketteras
med ordet.
Asfalten
täckt av kletiga långa skinnremsor.
Spindelnät
och sorgeflor.
Jeek er sii glee i keem
|