”En duktig kemist är tjugo gånger nyttigare än någon poet, inföll Basarov.”

Läser man artiklar som handlar om lyrik och i synnerhet debattartiklar kring ämnet obegriplighet, framstår det många gånger som om poeten bär på ett värdeunderskott i förhållande till andra medborgare. Detta underskott orsakas av att det är osäkert vad han eller hon har för funktion i samhället. Till syvende och sist handlar det om en osäkerhet kring vad lyrik producerar, förutom just lyrik.

Att se medborgaren som först och främst en producent ska inte betraktas som tillhörande endast ett av kapitalism präglat samhälle (där fokus snarare ligger på individen som konsument). I det sovjetiska samhället var denna syn på poeten än tydligare; poeten producerade texter till gagn för revolutionen, eller inte alls. [i] Denna längtan efter nytta har troligtvis mer med nationalstaten, än med olika ekonomiska system, att göra. Medborgare och institutioner tilldelas uppgifter för samhällets fortbestånd. Eftersom alla inte kan producera varor måste man skilja på olika sorters produktion, det kan vara tjänster, kunskap, förströelse, etc. En poet arbetar inom ett fält där produktionen av varor är nästintill obefintlig (en diktsamling säljs ofta endast i några hundra exemplar), inte heller anses den ha ett tydligt underhållningsvärde. Därför placeras ofta lyriken på en plats där vetenskapen också får sitt värde i samhället, genom skapande och förmedling av kunskap.

Det som skiljer den vetenskapliga texten från den lyriska är att dikten tillåts vara främmande. Detta betraktas till och med som en förutsättning för dikten och diktaren. Villkoret är dock att poeten förmedlar den särskilda kunskap om människan, det samtida eller det möjliga samhället, som han eller hon genom sitt främlingskap har skaffat sig. Och detta på ett för läsaren begripligt sätt. Den i romantiken alstrade myten om den orfiske diktaren i kontakt med en öververklighet är möjligtvis inte så levande idag. [ii] Däremot finns bilden av poeten som en gränsmänniska kvar bland de föreställningar som omger den som skriver poesi. Poeten ska gärna stå i konflikt med sitt samhälle, sig själv eller rent av språket, för att komma åt den sanning som är dold för den ”vanliga” människan. Om dagens poeter inte kan sägas vara orfiska, har de ändå drag av annan främling – den helige dåren, som i sin naiva öppenhet talar om det som samhällets konventioner inte kan eller vågar uttala. På samma sätt som denne pendlar mellan dårskap och genialitet (Strindberg), lever den helige dåren också på gränsen till ordning och oordning. Det kan gälla stad och natur, det civiliserade och det vilda, språk och språklöshet.

Under åttiotalet blev (den manlige) poeten som kände ett främlingskap gentemot samhället utkonkurrerad av en mer avancerad form av utanförskap. Det började talas om ett främlingskap i språket och det tycktes som om framförallt kvinnliga poeter brottades med detta problem. Kvinnan var en mer ”naturlig” främling än den manlige poeten. Kvinnan har ju länge fått symbolisera det mystiska och det ociviliserade i förhållande till mannens ordning. När Julia Kristevas psykoanalytiskt inspirerade texter introducerades i Sverige på åttiotalet föll de genast i god jord, eftersom de kvinnliga poeterna redan hade börjat undersöka det språkliga utanförskapet. Kristeva menade att kvinnan stod på gränsen mellan tystnaden och det meningsskapande språket. Språket var mannens lag, och tystnaden det i barndomen symbiotiska förhållandet till modern. Till skillnad från den mannen, var kvinnan en främling redan innan hon började skriva poesi och behövde alltså inte lämna samhället för att erövra den eftersträvansvärda och dolda kunskapen. 

När det främmande i dikten blir för stort och läsaren omöjligt kan uppfatta diktens mening (läs kunskap), förlorar den emellertid sitt syfte. Det är också därför en poet som skriver obegripligt, men väl – obegripligheten är alltså inget misstag – kan beskyllas för att ha begått ett kontraktsbrott. [iii] Det är ofta här misstänksamheten mot det som kallas lyrik har sin början. När en kritiker av någon anledning inte ”förstår” den text han eller hon recenserar, finns det en stor risk att kritikern tar barnets roll i H. C. Andersens Kejsarens nya kläder och framställer poeten som naken. Man börjar tala om kotterier, om poesi för poeter. Den diktsamling som inte kan ”översättas” till kunskap är en misslyckad text eller rent av en förolämpning mot läsaren, om författaren medvetet har satt hinder i vägen för läsarens kunskapstörst.

Jag vill mena att en dikt kan innehålla mening, utan att för den skull vara ett meddelande. Mening kan i det här fallet betraktas ungefär som retorik förhåller sig till sitt ämne; orden har en sammanhängande ordning till varandra, utöver det de refererar till. Retorik är ju en tal- eller skrivakt, som i princip ska vara oberoende från det ämne den avhandlar. Meningenssammanhanget finns så att säga innan ämnet introduceras. I en dikt kan detta vara alliterationer, rim, släktskap mellan ord, dvs. kiosk –glass – sommar eller bröd – vin – kors etc. När modernismen bröt med en rad traditionella lyriska metoder var poeten till stor del själv tvungen att skapa detta meningsammanhang. Det är också därför kritiker som letar efter ett meddelande bakom orden ibland går vilse i den moderna dikten.

Detta gjorde också att litteraturen behövde en ny typ av kritiker när modernismen på allvar introducerades i Sverige på 40-talet. Kritikerns roll gick från att i stort sett ha varit en normerande instans till att bli en tolkande. [iv] Tidigare hade kritikern snarare rollen som skiljare, dvs. han (Fredrik Böök) skiljde agnarna från vetet. Det fanns talanger, mogna och fulländade författare och deras verk.   

Den typ av kritik som kräver ett budskap, företräds sällan medvetet annat än av starkt ideologiskt styrda kritiker (oftast marxister). Dessa är visserligen medvetna om att det är en skillnad mellan ett telegram och en dikt. Den ytliga skillnaden är att dikten kräver en tolkning. Dock verkar det dölja sig ett meddelande bakom det poetiska språket, som i sin prosaiska form inte skiljer sig särskilt mycket från telegrammet.

Det kan vara så att det poeten ”vill säga” endast kan sägas med hjälp av poesin. Det heter att innehållet kräver sin form. Om dikten är en översättning av själen, det mänskliga psyket, eller den kaotiska samtiden, måste meddelandet alltså ta sig ett poetiskt uttryck. Det har till och med hävdats att vissa avspeglingar kräver ett till synes obegripligt uttryck för att vara sanna. Det menade bland annat Erik Lindegren i debatten kring hans diktsamling mannen utan väg i sitt försvar mot Sten Selanders anklagelse om diktsamlingens obegriplighet. Lindegren menade att ”ett disharmoniskt innehåll också fordrar en disharmonisk form”. [v]  
        Det kan ju vara så att poetiska konventioner tvingar poeten att ”översätta” ord, genom att lägga en metaforisk dimma över det vardagliga språket. I romantiska texter, som bland annat utmärks av en hög position, kan solen gärna beskrivas som ”himlens öga” utan att denna metafor har en egentlig funktion i dikten. [vi] Jag menar när solen beskrivs som ett öga endast därför att den är rund, används den inte för att alstra något annat i dikten än en signal till läsaren, att det här är poesi. Denna metaforiska omskrivning/översättning blir då för den romantiske poeten en nödvändighet för texten ska bli lyrik. [vii] Sådana konventioner kan det förstås finnas i den moderna dikten, eftersom den många gånger också använder sig av en hög position. Trots att de nyenkla diktarna på sextiotalet (som hellre skrev texter om termosar än om Styx) lät sig upptäcka den del av språket som hittills hade varit förbjudet område, finns det inom den moderna dikten om inte en rädsla, så en tvekan inför det som kan ”dra ner” dikten från sin höga position. Denna rädsla för det opoetiska kan möjligtvis bidra till uppfattningen om att dikten är en ”översättning” av något fattbart och uppenbart meningsfullt.

Den ”obegripliga” dikten beskrivs gärna som ett chiffer eller som en rebus, vilket i sammanhanget nästan alltid har en negativ innebörd. [viii] Man kan ju anta att kritikern som använder dessa termer för att beskriva en dikt, egentligen inte menar något annat än att dikten är oförståelig eller tillkrånglad. Ett chiffer är ju en kodad text som medvetet har gjorts oförståelig för den utomstående. Den invigde däremot, har en nyckel och kan med hjälp av denna ”låsa upp” texten. En rebus är det inte en lika avancerad form av kryptering som ett chiffer, men en ordlek där en serie bilder står för ord, som i sin tur, rätt uttydd skapar en sats. Det som bland annat kännetecknar ett chiffer och en rebus är dock att bakom det obegripliga finns ett begripligt meddelande. Om man menar att poesi på något sätt liknar en krypterad text, är det unika i dikten, alltså det som vi betraktar som poetiskt, endast en biprodukt av ett budskap. Däremot är det förstås viktigt att angripa den dikt som enbart består av stelnade konventioner. Om en poet skapar poesi med hjälp av redan färdigställda metaforer, är det kanske möjligt att med hjälp av lite fantasi och en kännedom om de poetiska konventionerna dechiffrera en dikt. Den levande dikten kan dock knappast betraktas som kod.

En poetisk chiffrering, förutom den metaforiska ”översättningen”, skulle kunna bestå av referenser till klassiska texter som ”vanligt folk” inte har haft tid eller möjlighet att läsa. Däremot har de invigda - andra poeter, akademiker, elitister – skaffat sig tillgång till chiffrets nyckel, genom en akademisk utbildning eller en sedan tonåren ihärdig läsning av allt från Mallarmé till Witold Gombrowicz. Poesiläsning skulle i så fall bli en lek för vuxna akademiker och poesin endast en avancerad form av rövarspråk. (Noterbart är att även poesikritiken inte så sällan drabbas av samma kritik. Se till exempel Therese Bohmans artikel i denna tidskrift.) När Kristevas teorier om intertextualitet började intressera kritiker och litteraturvetare, fick en del kritiker av den ”akademiska” dikten vatten på sin kvarn. De hade ju länge misstänkt att bakom det välskrivna fanns inget annat än just referenser. Dikten var endast ett förvirrande collage av kanoniserade texter, som tillsammans inte tillförde texten någon ytterliggare mening än de enskilda citaten. [ix] Kejsaren (postmodernisten) hade helt enkelt förklarat sig själv naken. Dock är detta snarare ett tolkningsproblem. Den analys som enbart försöker förklara de dolda referenserna till Shakespeare och Joyce missar ju också själva dikten. Att ha nyckeln till chiffret tjänar liksom inget till.    

Staffan Bergsten använder sig lite oförsiktigt av begreppet ”smärtans chiffer” för att beskriva åttiotalets viktigaste poeter, Birgitta Lillpers, Katarina Frostenson och Ann Jäderlund. [x] Enligt Bergsten är det en ”dubbel strävan att samtidigt dölja och bekänna” som chiffrerar dikten. [xi] Denna bild av kvinnliga åttiotalspoeter riskerar inte bara att förenkla poesin till en språklig kod, men innehåller också element som man borde vara lite försiktig med. Det är mer tacksamt att tolka just kvinnlig poesi som chiffer, eftersom det finns en bild av kvinnan som en människa som både vill och inte vill ”tagas” av mannen. Hon som skräms och lockas av det manliga. [xii] Det är på något sätt Karin Boyes ”svårt att vilja stanna/ och vilja falla” från dikten ”Visst gör det ont” som ekar i tolkningar av kvinnlig, till synes obegriplig poesi. Det begripliga riskerar att förvandlas till ”jag vill” medan det obegripliga blir ”jag vill inte”. Mannen förstår inte det kvinnliga mysteriet, men anar att det finns en vilja (ett meddelande) bakom det oförståeliga beteendet.

Sedan åttiotalet har vi en kritik som är, eller åtminstone borde vara, medveten om att förhållandet mellan författare och läsare inte enkelt kan översättas till sändare – meddelande – mottagare. Risken för att en text avfärdas som obegriplig är inte lika stor idag som för tjugo år sedan, inte heller beskylls poeter för att vara världsfrånvända när de undersöker språk- eller identitetshandlingar. Dock kan det vara bra att påminna om att det ihärdiga sökandet efter sanningar om människan eller samhället i svårtillgängliga dikter ofta handlar om dåligt samvete från kritikerns sida. Många kritiker är själva poeter, och kan möjligtvis känna en osäkerhet i sin roll som medlare mellan läsaren och poeten. Det är svårt att förklara nyttan med sitt eget lyriska arbete när en kollega inte tycks vilja kommunicera med den föreställda läsaren.       

Jämför man fyrtiotalets stora debatter om diktaren och samhället, pessimismdebatten, obegriplighetsdebatten kring Erik Lindegrens mannen utan väg och Jäderlunddebatten för snart tjugo år sedan, märker man att osäkerheten kring lyrikens funktion förenar de båda decennierna. Likaså finns det en rädsla från poeternas sida att bli betraktade som oengagerade. Under fyrtiotalet var trycket förstås starkare, kanske på grund av kriget, men kanske också på grund av att nationalitets- och solidaritetstanken var så mycket starkare då än under det individualistiska åttiotalet. Tjugotalsoptimismen som kulminerade i Stockholmsutställningen 1930, och som på många sätt hade sin litterära motsvarighet i primitivismen på trettiotalet, hade trots krigets fasor ännu inte dött ut. Diktarna skulle delta i byggandet av ett bättre samhälle, på samma sätt som arkitekterna kunde bygga bort fattigdomen med funktionalism. Visserligen kan man hävda att åttiotalet hade ett politiskt sjuttiotal bakom sig, och det var därför ”samvetet” tyngde dem som ville ägna sig åt litteratur. En populär litteraturhistorisk idé är ju att se ett decennium övergår i sin motsats. I ett slags hegeliansk pendelrörelse kan åttiotalets intellektualism tacksamt ses som en reaktion på sjuttiotalets ekolyrik och rapportböcker. [xiii]

Jag tror att osäkerheten kring ”nyttan” med lyrik är så starkt förankrad i kritik och litteraturvetenskap att man måste vara uppmärksam på den även idag. Detta trots att ett antal franska tänkare på åttiotalet tillät den svenska litteraturen att ägna sig åt sådant som inte genast kunde översättas till kunskap. Det var ju då, mycket tack vare redaktionen kring tidskriften Kris, som teorier introducerades i Sverige som på olika sätt ifrågasatte originalitetstanken, dvs. att texten helt och fullt har sitt ursprung i författaren. De så kallade postmoderna teorierna, tillhörande Roland Barthes, Jacques Lacan, Jacques Derrida, m.fl., fick sina symboliska företrädare i kritiker och författare i mitten av åttiotalet; Horace Engdahl var kritikern, Stig Larsson författaren och Ann Jäderlund var lyrikern. Den nya litteraturen var en beläst sådan och enligt vedersakarna både akademisk och anemisk. Till skillnad från sjuttiotalet verkade det nya vända sig bort från ”folket” och ville hellre undersöka språkets bild av verkligheten, än verkligheten själv. Trots att man hade svårt att enas om vad det postmoderna egentligen bestod i, kunde man ändå mot slutet av decenniet enas om att en ny syn på språket och dikten hade erövrat dagstidningarnas kultursidor och litterära tidskrifter.   

Ilskan som riktas mot det ”obegripliga” orsakas många gånger av en missriktad förväntan hos läsaren eller kritikern. Han eller hon förväntar sig att komma ut ”på andra sidan” läsupplevelsen med en ny och begriplig kunskap om sig själv eller om samhället. Dock är det så, hävdar jag, att själva förutsättningen för konsten är att den har rätt att inte vara uppenbart meningsfull. Det är detta som skiljer den från andra händelser i samhället. En längtan efter en självklar och synlig nytta förbiser det unika med konsten. Det är därför litteratur har så svårt att överleva i auktoritära samhällen. Censur, eller självcensur, är inte de första inskränkningar som litteraturen råkar ut för. Ett första hot mot den är en författares känsla av skuld gentemot det samhälle i vilket hon eller han lever. Jag menar, när han eller hon känner sig tvingad att skriva vissa typer av texter, ägna sig åt vissa ämnen, minskar det chansen att poeten gör litterära upptäckter.
       Jag avslutar med ett citat från Ragnar Strömberg som kanske kan döva det dåliga samvete som drabbar oss som skriver poesi.   

Vi som skriver poesi ska ju fan inte skämmas för det, vi ska inte ödsla tid på att legitimera vår verksamhet. I nyttans ögon har vi alltid varit och kommer alltid att förbli orimliga och överflödiga. [xiv]   

Rickard Karlberg | Poet och litteraturvetare. Medverkar i Debut 2006. Arbetar på en magisteruppsats om obegriplighetsdebatter.