Johanna Ljunggrens dikter har en vilja till lätthet. Jag får en känsla av att poeten stämmer ett instrument med hjälp av flageoletter (när man slår en an en löst nedtryckt sträng och det uppstår en svag men klingande ton). I dessa dikter letar sig ett jag fram i ett själslandskap med ständiga ljusväxlingar. Dikterna tycks först utspela sig i ett slags efteråt eller som poeten bättre uttrycker det: i ”ett skimrande sedan”.

Trots att dikterna är mångordiga och har prosadiktens uppställning, är det nästintill tyst i dem. Denna tystnad är dock inte släkt med dödens intighet, eller papperets tystnad, som så många poeter ordknappt och gärna arbetar med. Hos Ljunggren finns det i tystnaden ett svagt nynnande eller viskande liv. Det mesta är reducerat: det vilar ett ”lock över rummet”, det finns en ”dov hinna över glöden”. Under tystnaden väntar något på sitt utbrott, men som nu endast ger ifrån sig svaga ljud och rörelser. I dessa dikter har en uppfriskande snö tagit sig in, vilket av någon anledning sällan händer i svensk lyrik (i motsatts till det svenska klimatet). Snön signalerar här inte bara naturens död och människans väntan på solen, men den dämpar i likhet med jagets känslor, ljud och ljus omkring sig.  

Först i den tredje dikten hör vi ett högt ljud, det är fredagen som ”skriker”, men den tonas dock snabbt ner av jagets ”lugnfönster”. Här tillåts inga höga röster. Ännu regerar det dova, det gråa och det bleka. I den fjärde dikten i sviten kommer något som tillåts vara starkt, utan att det för den skull väsnas: ”ett allt modigare ljus kastar sig med styrka mot torra asfalten”. Här uppstår ett andningshål, från det tryckande snötäcket, men denna frihet är dock ”platt”. Jaget upplever ingen riktig befrielse, men ett kort andrum inuti det dova.

Det spännande med Ljunggrens dikter är att trots att vi befinner oss i en stad uppför sig många av bilderna som om de fortfarande tillhör ett naturlyriskt landskap. ”Fönster” återkommer med jämna mellanrum, och berättar att jaget antingen är inomhus eller ute i staden. Det finns en stark nutidskänsla i dikterna; musikkanaler, disktrasor, busskurer befolkar dem. Detta kontrasterar mot det som kan upplevas som just landskapsdiktning; jag menar det sätt som romantiska texter använder sig av naturen som en själens spegel. Här är det rummets och stadens belysning som får stå som en avspegling av jaget.   

Efter några genomläsningar, får jag en känsla av att dikterna snarare utspelar sig i ett viktigare innan, än i ett kärlekens efteråt. Det kan vara en väntan på ett skrivande. ”Utbrottet” som jaget väntar på i dikt två, kan lika gärna vara en oemotståndlig kraft att få skriva ner det som ligger under snön, som ett utbrott av saknad efter duet, eller någon som ännu är oåtkomlig för läsaren. Här är det någon som stämmer sitt instrument för att snart kunna tillåta sig att spela starkare. Det lätta ljuset behärskar författaren redan. Efter vintern kan det förhållande jaget har till duet ”under svarthuvan” möjligtvis börja skrivas ut, eller rent av lämnas åt sidan. Jaget är ett skrivande jag, som ser ”[s]må filmer i fönstret, miljöer i väntan på karaktärer”. Om man tar metanivån på allvar i texterna är det en något otålig längtan efter att släppa lös orden, att snön ska smälta. Det är inte oangenämt att lyssna när Ljunggrens stämmer sitt poetiska instrument.




Rickard Karlberg