© Eleanor Bowley

EN TEXT OM ANTOLOGIN KÄRLEK & UPPROR

Alla tror att de fått den av sin mamma. Jag vet att Elin fick det. Eller att den delades ut i skolan. Kanske fick man den efter att ha gjort något lillgammalt på biblioteket som tack eller pris. Den fanns överallt, i bokhyllor och på fritidsgårdar. Jag vet med säkerhet att jag fick den av min mamma, antagligen för att uppmuntra ett begynnande poesiintresse. Det är en anledning till att boken blev pinsam eftersom jag i de tidiga tonåren inte ville gå till mötes. Men mest pinsam för att min mamma gav mig något som snart kom att fylla en snuskig funktion.

 
När jag hör ordet kanon och tänker på mig själv så är det den här antologin, tvåhundratio dikter sammanställda för unga människor av Siv Widerberg och Anna Artén som kommer i mina händer. Kärlek & Uppror. Det var första gången jag hatade en bok.
          Det fanns texter som utgav sig för att vara dikt utan att vara det. Jag förstod inte hur Sonja Åkesson kunde skriva en dikt som Neeijj när hon kunde skriva så underbart som att vilja ha ett varmt liv att trä på det isande livet. Och när Pär Lagerqvist skrev min kropp är finnig och rå så rev jag ut sidan och klippte sönder den, jag stod inte ut med att den ordkombinationen fanns i livet. (Likväl kan jag den fortfarande.)

 
Det var också första gången jag föll handlöst in i det som fortfarande sysselsätter mig. Nästan all poesi jag kan utantill finns i den boken. Så här i efterhand kan jag undra varför jag lärde mig En kärleksvisa av Gustav Fröding och fjorton år gammal mumlade på isiga gator att jag köpte min kärlek för pengar, för mig var ej annan få, sjung vackert på skorrande strängar, sjung vackert om kärlek ändå.

 
Nu var det kanske inte alla i min generation som hade samma passionerade förhållande till den här boken som jag, men alla känner till den när den förs på tal, och de flesta kan säga en dikt som de minns. En bildning som ger sig till känna på det vis att man kan komma ihåg dikten som börjar med när jag sitter tillsammans med dig i ett rum får jag ofta impulsen att gråta utan att veta att det är Sonnevi som skrivit den förrän man nu slår upp det. Namnen var för oss oväsentliga i vår läsning, det enda som betydde något var texten och om den angick. Lyste texten fick den lysa på skåpet, i anteckningsböcker och över kroppens utslagning. Nuförtiden betyder författaren mer och vad han/hon eventuellt skrivit innan eller runt. Jag sörjer känslan av att orden uppstår ur tomma intet, framburna ur evigheten just för mig, att flyta in i och bära mig framåt. Känslan av att vara världens centrum och all text strålkastare.

Mitt exemplar är fyllt av utropstecken, stjärnor, inringningar och så har jag försökt måla en del blads ytterkanter för att det lättare skulle vara att hitta. Nästan alla sidor är blå. Det finns även en del bokstäver inskrivna vid sidan om dikterna, som att en viss dikt hörde samman med en viss person. En del initialer kan jag fortfarande utläsa men inte alla, vem var till exempel T D?  Redan då var jag så rädd att någon skulle finna boken att jag var tvungen att koda namnen. Som en dagbok, min hemliga bok med dikter där Kilpi kunde skriva förbjudna saker som kunde man få knulla för en hundring? Ordet knulla, fick det vara dikt? Och om knulla fick vara dikt, vad kunde det då inte vara?

 
Liv påminner mig om att det stod något i förordet (som är utrivet i min bok och det känns som att svika om jag skulle kolla i ett annat exemplar) om att det här var en bok att bruka. Stryk under, stod det, gör utropstecken och ringa in.
         Det är en uppmaning att tvinga boken bort från sin egen helighet. Jag gör det fortfarande. Min mamma gör det också. I många av hennes böcker finns långa anteckningar som följer marginalerna sida upp och sida ner med för mig helt irrelevanta resonemang. Men jag vet att boken blivit läst. Att den har meddelat sig med någon annan innan mig och det får mig att tycka mer om den. Likväl delar jag inte mina anteckningar i antologin med någon.

 
Kroppen pulserar och det blir fuktigt mellan benen. Att någon som Pär Lagerqvist inte bara äcklar utan också förstår att jag ville vara en annan, men jag vet inte vem. En del brukar gömma erotisk litteratur bakom de andra böckerna i bokhyllan. Jag har min kärlek & uppror där. Det är något med själva orden som känns snuskigt. Jag läste boken under en tid då min egen kropp genomgick hormonella förändringar och det känns som att dessa kroppsliga upptäckter ligger kvar bland sidorna. När jag läste under tonåren var mitt förhållande till dikt som till allting annat, distanslöst. Denna distanslöshet öppnade dikten och gjorde den lika storslagen som vilken ny sexuell erfarenhet som helst.

 

 

Ida Linde |  Har skrivit en bok som heter Maskinflickans testamente. Är just nu elev på litterär gestaltning i Göteborg. Lever ett lyckligt liv.