Jag tänker mig texten. En fallande rörelse.    Ett fallande.   En parallell minnessekvens från barndom, en pojkes.   : Döden. Amerika. Framtidstron. Depressionen.   Våldet; det sexuella våldet, det politiska våldet, det språkliga. Medierna, civilisationskritiken. Dystopin. Tröttheten.   Uppgivenheten inför det moderna projektet, postpostmodernismen.     Det dystopiska energiflödet, civilisationskritiken. Är det mitt fel? Är det mig ni avskyr? Är det jag som dör?   Jag glömmer att fråga vem det är som dör.   Det monologiska förnekandet/erkännandet, den förlorade oskulden, växelvisa skulden, en parallell minnessekvens.   Barndomen ett mörker av svart säd.   Det sexuella våldet, det politiska våldet, det senkapitalistiska.   Rovdriften. Depressionen. Vem är det vi ska beskylla för dödandet?   Framtidstron? Jag har ingen framtidstro.   De svarta sädesfälten, elektriska autostradorna, pojkarna i baksätet av bilar med främmande män, den speciella enheten för dödsdömda this is Arkansas State penitentiary.   Jag vill att det ska vara hud i tvålen. Jag vill att det ska stå deklarerat; skin, i innehållsdeklarationen. Smaken medan jag löddrar mina händer, skåran mellan benen. Vi lever i ett fågelbo, pojken på sedeln som är alltings valuta. Kan köpa vad som helst för en sådan kropp.   Jag glömmer att berätta att texten erbjuder döden. ”Snaran är en fallskärm”. Det går bra att lösa ut.   Det ärvda; våldsöverföringen. Att välja, att inte. Civilisationen är ett krigstillstånd; svarta regn, svarta sädesfält, svarta pengar.   Skärmen som fäller ut sig ovanför våra huvuden, snaran. Matilda Roos | är 27 år och bor i Stockholm. Har tidigare medverkat i Ordkonst, OEI och Debut 2006. Skriver på en diktsamling om kvinnoblivande och hästar.