Texten är en bekännelse. Den här bekännelsen är omhöljd av skam.

Men jag väntar med att kartlägga bekännelsen. För jag ingår i den. Jag börjar från början istället. Jag börjar med texten som inte är medveten om att den existerar som just en bekännelse. Jag börjar med texten; att den handlar om instängdhet. Texten är redan från början instängd. Den bär på en smitta, den är sjuk, men fragment kan sippra ut, genom aggregatet; små pustar av varm andedräkt; sjuk andedräkt, en andedräkt full av skam som vill bekänna sin instängdhet. Texten handlar om en sjukdom som kan smitta. Den andas mot mig. Jag håller för näsan. Jag visste att den var sjuk. Jag är en skolflicka i knästrumpor. Jag går på Sankta Marias skola Vår heliga moder. Det är här som jag ska lära mig om smittan; hur den sprids och vad som händer om man drabbas av den. Jag lockas av det sjuka, jag vill att det ska andas på mig. Det ber mig att vara tålmodig, att inte krafsa med mina naglar; kraffsa inte kräfsigt. Bjäffsa inte som en annan hund. Det är trångt här, det är kladdigt av människor. Det här är utrymmet som underlättar fortskridningen av smittan. Jag befinner mig mitt i en folkmassa. I Karantän aggregatet. Jag är en minderårig beundrarinna, ett underage fan, av den här sjukdomen, den här smittan. Jag skjutsas både hit och dit, fram och tillbaka. Oj, där var det någon som trampade på mig. Jag är hitvingad för att lyssna på påhittade ord. Är mina öron skapta för det? Kropparna runtomkring mig är inlindade, de har blivit mumifierade av en tejp som ändå inte verkar hålla något på plats; upproriskheten är för stark.

Det finns en betraktare i den här bekännelsen, som betraktar upproriskheten, som betraktar det otåliga, som betraktar det som inte tejpen kan linda in. Betraktaren är den som skapar skammen. Kanske är betraktaren en nunna från Sankta Marias skola Vår heliga moder. Kanske är betraktaren någon annan. Betraktaren befinner sig bakom aggregatet, och kan se hur de inlindade kropparna blir till ett språk, i ett skingerrum som är ett omklädningsrum, där plaggen tas av, där stycken rivs loss. Betraktaren kan förvränga de kroppar som hon ser, genom att teckna nya streck, rita nya kroppar i en dekoration som skapas av att slå in spikarna; slå in spikar i flickan med knästrumporna, i flickan som trängs bland andra barn i folkmassan, slå in spikar i hennes barnsliga hull; pierca barnen blodiga. Betraktaren befinner sig i ett rum där barnen brukar klä av sig kläderna, där strumporna luktar unket, där könen vädras. Betraktaren kan känna deras doft av skam. Betraktaren undervisar barnen om skammen. Barnen kan känna doften av krita, de lär sig att lyssna, de lär sig språk, de blir itvingade det där förbannade tvånget. De lär sig att tygla rörelsen som skapar skammen.

Utbildningsväsendet på Sankta Marias skola Vår heliga moder kommer alltid att bestå av sexualitet. Barnen får veta vilka de är, de undervisas om vilka fåglar som förblir fula; att starar har en mörk och kort stjärt. Att barnen och fåglarna är av olika art, men ändå av samma sort. Nunnan ställer sig längst fram i klassrummet och mässar. Barnen har blivit / förstörda dom är inte / barn säger vi och / ler om stararna / som inte är starar. Ni barn utgör en art, liksom stararna utgör en art. Ni är inte längre barn eftersom jag har deformerat arten, jag har skänkt er skammen. Och skammen gör texten till en bekännelse. Transen, dansen, kropp, sak samma; att utveckla kropp, utveckla språk. Allt detta består av skammen. Nunnan sätter sig ner och betraktar barnen på nytt, för att se ifall de har förstått.

Efter instängdheten i karantänen under en bestämd tid, får barnen äntligen komma ut. De är färdigutbildade. Betraktaren, eller nunnan, har lärt dem allt om skammen. De har lärt sig hur man ska göra för att bli av med denna smitta som hotar med att sippra ut genom aggregatet och smitta andra barn. Jag är ett av barnen; Genomträngd och Dyr. Detta är förklaringen. Genom en teknisk anordning som har manglat mig, och de andra barnen, är vi nyfödda. Det som har framavlats bär på sanningen om sjukdomen. Genomträngd och Dyr. Vi har lekt med arten. En gång bar vi också på smittan. Nu är vi nyfödda och rena. Vi leker med barnen som är ännu yngre än oss, de som bara är spädbarn, vi bryr oss inte om tejpen lossnar; det som tidigare var lindat kring våra kroppar. Nu är det vår tur att bli deformerade, inte med spikar men med däck från samma verkstad, på den här gatan utanför Karantän Aggregatet; skolan som vi lyckades undslippa. Vi är krasklara, redo att bli överkörda. Styckena är klara. Texten är klar. Vi är klara. Nu går vi igenom proceduren igen.

För att återgå till bekännelsen; för att kartlägga den här skammen som upprepas gång på gång. Var har jag fått skammen ifrån? Vad har den med texten att göra? Och varför är texten en bekännelse? Jag följer det tips som Martina Lowden gav i förra numret, om justfuckingoogleit.com. Jag googlar på ”johannes göransson +hints”, och kommer till sidan www.yttermera.se/kultur/religion/blind_yngling_far_angra.html
som ger mig förklaringen till texten. Den skam som texten andas och som jag gång på gång återkommer till är född i masturbationen. Jag fogar samman sviten så att den blir lång och rak och intar gestalten av en fallos, där Karantän aggregatet utgör öppningen på ollonet, och Genomträngd och Dyr är Johannes Göranssons finger, eller mitt i egenskap av läsare, som försöker pilla upp aggregatet; bända upp språket. Den smittade andedräkten som texten andas, det är skammens andedräkt; det är dusterna från Johannes Göranssons masturbation. Denna masturbation blir en metafor för själva skrivandet, där gestalten av kuken givetvis symboliserar pennan/skrivandet, och där pillandet på aggregatet symboliserar pillandet på språket. Jag lämnar min tolkning av texten nu, precis innan den är på väg att komma.

Sara Tuss Efrik | skriver på en underlivsskildring i tre delar. Den första utspelar sig i Gruvstaden (anus), den andra i Underlandet (fittan), och den tredje i Dödsriket (munnen).