A.    Antikommunikation

Denna första reaktion skrivs i ren allergi, klådor, det går ju inte kommunicera med er, inte via text i alla fall, under tre dagar skickar ni tretton mail omöjliga att tyda:

jag tror maskinen grytet inte slutar producera familjenamnet deriverat;
varken
smort eller enögt; det ser inte bra ut C; *det ser inte väl ut; sikten är
ett farthinder*
*och dess ytar skrovlar; vi ser knappt ut; trivsifieras; **ut mer ser vi
inte; sam-*
*tidigheten hos Stein; *ur texten menar jag att vi inte ser;
maskiniteten;     härfältet;
det ser bara svärtat och itu ut; åtsåt; det ser ut som att vi kommer
spendera vår vinter vår vår såhär; y como creía que era *otros*
idomas; ja; jag trodde inte det skulle vara så en kelt att läsa
[syltburkens]
(   ...) ; tänkte mig oss mer i C´est-ca la philoso...and you know;
altarskåp; får vi ens säga såna ord med munnarna slutna; inom;
hemtandheten;

Om jag skulle våga ringa upp er skulle ni prata likadant då? Ni skulle låta som kakafoniska kakaduor, nej, hjälp, språk är ett jävla virus från yttre rymden som smittar även mig, kaka kaka, phone home caca, jag orkar inte med mer assonanser och onomatopoetik. Tydligt är att ni styrs ut i tungspetsarna av språklig nyckfullhet, ert alfabet följer munnens veckning istället för tvärtom, bokstaverar knastrande konsonanter i massiva kluster följt av vokaler i luftiga andningspauser, jag vill skriva generatiOEI men inser att det är viruset som yttrar sig, att generatiOEI klingar skönare än att  jag verkligen menar det. Själva meningen, meddelandet, budskapet överskrivs av kommunikationens subprogram som klang, densitet och materialism. You know that we are living in a material world. And I am a material girl. A kiss on the hand may be quite continental. But diamonds are a girl's best friend. Diamantens ytliga estetiska värde är det enda som är värt något, själva ovärderlighet är ett påhittad och avtalat värde, liksom språket. Är det något ni vill säga mig öppnas undran ironisk retorisk och i ett senare lugn ärlig.

 
B.    Bång/Styre

Pust, nu när fördomarna är ordentligt utspottade kan jag börja med DEKONSTRUKTIONEN. Mitt utbrott bottnade i att ni pratade i poesi och jag insåg hur jävla frustrerande det var att försöka tyda det och översätta till vardagskommunikation, prat, prosa, allt som går att identifiera och stapla i ordnade satsdelar. När det kommer till dikter släpper jag på det kravet. Tydligt nu att det är en viktig öppning att med fontanellen uppsprättad bara låta poesin infektera hjärnan, för om jag bara burrar upp pannan och låter allt studsa av i någon tjurighet går jag därifrån lika smart som när jag kom. Okej, ni skriver en dikt, jag vaknar sant på natten med dikten svävande över rufsiga håret, måste brottas, fånga den. Partär! Varje dikt innehåller sitt eget partitur.

C.    Cesarean section

Dikten börjar med förkortningar, koncentrat av ord. Jag utläser Blank, Bland annat, tillsätter bara lite vatten till stark saft. Lite vatten som får denna frystorkad poesi att svälla, träplankorna sväller, garderobsgolvet töjs så mycket att det klättrar över sin egen tröskel: gränslösheten. Fenomenet som inträffar när alla ting sträcks över sina gränser är att fogarna mellan atomerna - varje tings minsta beståndsdel – lossnar och fogmassan visar sig vara ett grundämne i sig, en svart saft, trycksvärta, gåspennebläck. Till synes är allting sammanfogat av det vi känner igen som skrift, text.

Kartan i skala 1:1 visar exakt samma terräng som kartan i skala 1:myriader. Texten hävdar att konsten lyder under samma regler, alltså ska det vara möjligt att följa textens fjordar och motorvägar, textens linjer och riktningar, även i detta nedskalade tillstånd. Det är ett utlovat gränssnitt, utnyttja det.

Frökapseln innehåller informationen till hela trädet. Cellen kan bygga varje del av kroppen. Ett hologram innehåller i sin minsta enhet all information om helheten.

Det förtryckta grobladet, bonsaiträdet en kompakt version av det högresta trädet, stammen och grenarna fortsätter kuvade att bygga hela trädet. Jag tänker på det förtryckta grobladet som ett pappersblad med denna dikt, bonsaitext, vore lättare att klättra i om stroferna fick vara fullvuxna och inte putsade, men det är något annat ni vill visa. Texten i miniatyr för finjusterade fingrar, inga stora gester utan istället ett underspel, detta är ett stycke för hörlurar och närgången fiskögelins.

Genius                       To fall asleep to your tape last night
(So warm)                          Sounds go through the muscles
These abstract wordless                                    Move-ments
Move-move-move-move-move               They start off cells
That haven't been touched before    (Waking up slowly)
These cells are virgins                               My headphones
They saved my life                              I like this resonance
It elevates me                                I don't recognize myself
This is very interesting

D.    Dalta

"Använd inga förstoringsglas när ni läser min dikt, jag använde inga när jag skrev den" – Daniel Boyacioglu

 
E.    Electric fence interface

       ”Partär! Varje dikt innehåller sitt eget partitur.” – Viktor Johansson