Viktor | Innan vi gjorde Dödens tal till en dialog mellan våra språk, så var den från början bara din, men redan då en dialog, du hade intergerat citat av dödsdömda fångar i USA med Bushcitat, otroligt smart tänkte jag, hur tänkte du?

Per | Jag tänkte egentligen inte så mycket alls. Jag gick mer på "känsla", vilket kan låta lite lustigt, med tanke på att texten baseras enbart på andras citat. Men initialt var textbygget bara en exkursion i något för mig totalt okänt. Ett slags pussel, fast jag visste inte om det erbjöd alla bitar.

Först efteråt kom förnuftet och vräkte ur sig: "Vad fan har du ställt till med?". Då såg jag det med nya efterkloka ögon; att det var väldigt politiskt, att det var cut-up-metod och allt sånt där teoretiskt tjafs. Men en sak är säker: texten bygger inte på något slags smart manifest. Den har inte programmerats till att vara som den är enligt något heligt mirakelrecept.

Jag vet inte om man kan kalla texten en dialog i dess vardagliga betydelse. En dialog eller ett samtal bygger ju på att man lyssnar och svarar på varandras repliker. Om två människor sover i samma rum och talar i sömnen samtidigt- är det en dialog då? Kanske rör det sig snarare om en defekt dialog - utan verkliga mottagare?

Vad som särskilt intresserat mig så här i efterhand är att yttrandena är så motsägelsefulla, samtidigt som de - för min egen del som läsare - säger något mycket väsentligt. Det går inte ihop rent språklogiskt. Men ändå går det ihop. Varför är det så?

Viktor |  I ett brev till dig sa jag: Ju mer jag tänker på texten desto bättre blir den, men ju mer jag läser den desto svagare blir den, det har med språksvagheten att göra. Du svarade: Språksvaghet låter lagom bushigt. Ja, talspråkligheten lyser igenom. Men jag är inte feg för en duett. Vad jag saknade var scener, scenerier och material, allt som inte var repliker men råämnena dom bottnade i. Jag saknade citaten förankrade i en verklighet, om än en associativ sådan som kopplade sig ohejdat och skenande till drömska föreställningar om USAs maktlandskap. Vad jag såg i all denna skuld, vad som gjorde andetagen så tunga, var det söndrade grundämnet oskuld. Pojkarna som leker med drakar och knallpulverpistoler, och var händerna vänder sig bort från allt det för att greppa pianotråd och strömbrytare. I bilder ville illustrera undertexten om makt och maktlöshet i din text.

"En sak är dock säker: texten bygger inte på något slags smart manifest eller metod."

När jag förstår hur du gjort tycker jag att det är en smart metod, överlappa mördares röster med mördares tills en rundgång uppstår, offer i blinda cirklar. Det blir bara en efterkonstruktion istället för en förkonstruktion eller ett programmatiskt manifest. Hur menar du att din text skulle se annorlunda ut om byggt utifrån en klipsk ritning?

Varför skulle inte cut-up vara en känslomässig teknik, något intuitivt som när David Bowie klipper upp sina textrader och lägger ut dom på bordet framför sig som ett okänt notpapper, när han i dokumentären överrumplas av intrycket och sväljer orden i sin egen främmande sång. Det är den allänna uppfattningen att konceptuella tekniker framställs av och för maskiner och språkforskare, men dessa kan också gråta.

Per | Först vill jag säga något angående språksvagheten. Texten bygger ju endast på muntliga yttranden, därav talspråkligheten. Dessutom har jag gjort egna översättningar från Texas departement of Criminal Justice. När jag ”översatte” skedde det väldigt bokstavligt. Man brukar säga att en del nyanser alltid går förlorat vid en översättning. Därför tror jag att det sticker lite i ögonen när man läser texten, men samtidigt skapade det en patetisk känsla som jag inte ville göra mig av med. Det tillkom något och ett ord som oskuld ligger nog väldigt nära. Kanske är det vad jag försökt göra med Dödens tal: att studera skuld/oskuld i språket.