Alice möter Monelle



ALICE: Drömmer jag? Är det här bara en dröm?
MONELLE: Det här är ingen dröm, såvida vi inte båda tillhör samma dröm, vi får hoppas på att det inte är den svarta kungens dröm. Nu behöver du aldrig mer leta, efter något annat eller någon annan, du behöver inga andra människor, inga vänner, inget konservatorium, inget gult fängelse, ingen älskare eller älskarinna, ingen teveskärm, du kommer inte behöva din spegelbild, inte heller dina ögon, inga händer, inga fötter, inte din nacke, inte en endaste souvenir, inget badkar, bara du stannar här, jag har alla dygderna inom mig. Du är min fånge, min blivande kammarjungfru, jag ska bjuda dig på marmelad varje dag.
ALICE: Men, jag har inte lust att vara fånge hos någon, och vem är den svarta kungen? Är han släkt med dig? Är han lika svart som dig?
MONELLE: Den svarta kungens svar, rinner som vatten i ett såll, han plockar upp små flickor, som slumrar på ängarna så sött, han plockar upp dem, och bakar in dem i pastejer utav kött, sedan vänder och vrider han, han vinklar dem rätt, fotografierna svider, han ser sig mätt, sedan säljer han dem till sjömän, som far på böljan blå, det är precis så torftigt, som den svarta kungen förtjänar sitt uppehåll.
ALICE: Ååh, jag hoppas vi inte tillhör samma dröm. Var kommer du ifrån?
MONELLE: Jag föddes genom ett kejsarsnitt, min mor var redan avliden.
ALICE: Vad vill du mig?
MONELLE: Jag ska lära dig allt, om fjärrsynen, vi ska tillsammans skala av dina naturliga sinnesorgan, vi ska spränga tiden, spränga rummet, på så sätt kommer vi uppfatta de verkliga förhållandena, utan något som står oss i vägen, utan något som hindrar i ett vakuum, ett tomrum, du är min fånge, min blivande kammarjungfru, du ska få ett minne som verkar åt båda hållen. Det här blir ditt straff, ditt rättmätiga straff, men det bästa vore tystnaden, tystnaden beskriver det bäst, efter straffet sker förbättringen, du kommer att bli bättre och bättre.

Tystnad.

Ta min hand när jag sträcker ut den, gör ett återbesök, du ska glömma mig, du skall känna igen mig, du skall glömma mig, du skall lära känna begynnelsen, du ska finna en verklighet, som består av råmaterialet, du kommer inte finna den, inte känna igen den, men sök! tillsammans med mig, Alice, ansträng dig lite; använd rösten, utnyttja språket, gör verkligheten och språket till ditt medan du söker efter ditt råmaterial, trots att du kommer återvända med händerna tomma, med munnen tillknäppt, med stumheten ännu mer intakt.
ALICE: Jag har aldrig drömt om dig.
MONELLE: Nej, det var din dröm om din spegelbild, och bakom spegelbilden fanns bara ett hål, och för att undersöka det hålet, måste spegelrutan krossas, men innan måste du begrunda spegelbilden väl, det där motivet, där allt är bakvänt, där bokstäverna står baklänges i böckerna, där fotografierna av de små prostituerade är spegelvända, där de näpna skolflickorna är förvrängda, undersökte du spegelbilden ordentligt, Alice? Jag måste berätta för dig om mina sjukdomar, jag har många sjukdomar; jag har flera hudåkommor, med ömmande knölar, särskilt på underbenen, mina knäleder är vinklade inåt, min kropp härskas av bakterier, jag har våldsamma diarréer, jag har kräkningar, jag lider av vätskeförlust och kramper, jag har en svår urinvägsinfektion, och karies, buksmärtorna kommer i anfall, jag har förstoppning, jag har tarmvred, hudblåsorna är vätskefyllda, de är variga, i hjärtats kranskärl har jag förkalkning, snart upphör njurfunktionen, katarren är svårartad, centrala nervsystemet är drabbat, levern behöver jag inte ens nämna, gallan är uppsvullen, min kropp placerar sig självt i onaturliga kroppsställningar, vad mer behöver du veta?
ALICE: Berätta mer, så att jag förstår.
MONELLE: Okej, jag ska berätta för dig; det finns en underjord, en undervärld; ett skuggornas rike, ett energispäckat nät, av det konstgjorda, en andning, som är alldeles svart, du har längtat efter allt det här, jag har lockat på dig, du behöver inte förstå någonting, där finns bara mjuka väggar och lönngångar, som leder överallt, och ingenstans, där finns en bröstkorg som ständigt häver sig, ett hjärta som är sönderslamsat; mörkrött, nästan helt svart, som rötterna, där finns de döda växterna, eller bara plastblommor, du slipper de kväljande dofterna, du slipper bort, från alltihopa; och vi faller faller, ner i kaninhålet, spegelbilden är krossad, skärvorna skrattar, som uppstyckade flickor, skrattsalvorna från de små prostituerade, vi faller ner genom hålet.

Alice och Monelle faller.

Alices blommiga kjolstyg fladdrar, sänker den höga hastigheten en aning, hyllor är fästade på väggarna, hyllplan efter hyllplan med bara citronmarmelad, tusentals burkar med hemkokad citron, det är Monelles förråd, Alices ögon är stora, förundrade, stirrar på de rasande väggarna, de faller faller, Monelles hand glider snart ur Alices grepp, under färden försvinner Monelle, Alice svävar ensam, ner för det svindlande kaninhålet, med en duns slår hon i den underjordiska marken, hon trevar med fingrarna, jord fastnar under hennes naglar, hennes klänning blir fläckad, av den mörka jorden, det doftar blött, och unket, hemligt och ihåligt, med en essens av något sött, en svett som är sur, Alice reser sig upp, torkar av den värsta smutsen från kjolstyget, försöker vänja ögonen vid allt det mörka, urskiljer en lång och svindlande korridor framför sig, långt därframme kan hon skymta Monelle, i skepnaden av något vitt, i en kostymklädsel av en hare, över den vita dräkten bär hon en väst, i västfickan finns en klocka, en klocka som inte fungerar, som står alldeles still, tiden är alldeles stilla i den här underjorden, ansiktsuttrycken är döda, och Monelle är så vacker, så elegant klädd, i den ena handen bär hon ett par vita glacéhandskar, i den andra handen en solfjäder som hon svalkar sig med, Alice kan höra hennes skräckslagna andning, hennes flämtningar om jakt, eller andningen om att bli jagad, Alice ökar farten, för att hinna ifatt den vackra Monelle, Alice låter sig ledas av den organiska andningen, den tunga och konstgjorda, den drar henne framåt, den är fäst vid hennes bröstvårtor, det gör henne framtung; Alice tittar ner mot sin kropp, hon tar sig längre och längre in i den långa korridoren som tycks bli allt smalare och smalare, med allt tunnare väggar. Plötsligt är hon framme i slutet av korridoren, hon ser en liten flaska, runt flaskans hals sitter en pappersetikett, det står DRICK MIG, med stora bokstäver, med vackra bokstäver, sådana bokstäver som Alice inta kan förmå sig till att pränta; Alice håller pennan alldeles för hårt, hon skulle ha förstört den nätta pappersetiketten, Alice tänker inte kontrollera flaskans innehållsförteckning, hon struntar i om det skulle vara gift i flaskan eller ej. Nu är det slut, nu är det slut på räddhågsenheten, nu är det slut, med allt, nu är det bara Alice, bara hennes svarta drömmar, bara hennes hål, bara hennes Monelle, bara hennes flickor; de små prostituerade, Alice dricker upp innehållet i flaskan, och snart sväller hennes huvud, det trängs mot taket, det upptar hela rummet, hastigt måste hon böja på sig, för att inte bryta av sig nacken, huvudet sväller och sväller, blir större och större, för att lämna plats, åt alla rösterna, åt alla flickorna; de små prostituerade, hon måste lägga sig ner på knä, på golvet, det är så trångt, utrymmet är för litet, hon lindar sin armar kring nacken, hon lägger sig i obekväma kroppsställningar, drar knäna mot hakan, vinklar fötterna utåt, det bekommer henne inte, hon känner inget, hon placerar ena benet runt ryggen, det smärtar inte, inte längre, hon skrapar sina knäskålar, hon svankar så att ryggen går av, hon ser ett språk, bakom de inåtvända ögonen, under hennes svullna kinder, hon ser ord, hon läser, det är hennes språk, hon känner igen det, det kommer från henne, från hennes skalle, en lobotomi som blottlägger allt; vertikalsnitt och små lambåer med trepan över sut, coronaria ovanför temporalismuskeln, duran öppnas och skaftas bakåt, hjärnytan normal, ingen atrofi, ca 1 cm långa incisioner med kniv ung. 1 cm framför sut, coronaria, med leukotomikniven läggs snitten i ett plan ungefär parallellt med suturen något framför densamma, snitten inspekteras och kompletteras under ögats kontroll med sug och spatel, obetydlig blödning, ventriklarna öppnas ej, snitten markeras med tantal-pulver- vätesuperoxid, gles sutur av duran med silke, benbitarna lägges löst tillbaka, ståltråd i huden, röntgen, Alice hör en röst som påminner om Monelles.



Sara Tuss Efrik gör en ihopslagen automani av Alice i Underlandet/Spegellandet av Lewis Caroll och Monelles bok av Marcel Schwob.