En öppning till automani.



Automani är en poetik. Med automani får jag tillåtelse att öppna upp och dissikera andras tvång, dvs andras skrivande och skapande. Genom automani blir allting text, jag utför en blodig hudömsning på verket framför mig, jag opererar in mig själv och mitt eget språk i den redan uppsnittade kroppen, jag lägger mig tillrätta i liket, jag drar över mig täcket som är deras avskalade hud, jag blundar och känner den dödes rytm. Automani är besatt njutning. Den tillåter mig att snitta sönder, snitta upp, och därmed skapa något annat av blodet som har skvätt på väggarna i obduktionsrummet. Automanins redskap är en slåttermaskin som rör sig genom den redan döda kroppen/det döda materialet. Den snittar automatiskt upp genitalier, hud och konstruktioner av redan existerande språk. Det är ett sterilt röntgenljus över obduktionsbordet, ett ljus som åskådliggör snittets verkan. Begreppet automani är en sammanslagning av ordet autopsi och mani.
Autopsi betyder:
1. En iakttagelse som man själv gjort
2. Obduktion, liköppning.
Mani betyder:
1. Ensidigt intresse, fix idé,
2. Sjukligt exalterad sinnesstämning. Form av psykisk sjukdom.
Vid sammanslagningen uteblir psi (poesin).

Automani är ett tvång. Tvånget går inte att undgå. Allt är tvång. Allt är besatthet. Jag öppnar upp andras verk. Det är en dissektion på mina premisser. Verket är ett dött lik, jag får göra vad jag vill med det. Kroppen är till förfogande för mig att utforska, att lägga ett snitt, att borra mig ännu längre in, att vända ut och in på de kalla organen, att gå en upptäcksfärd i denna stela lekamen, att möblera om innanför dess hud.

Det finns inget levande i kroppen. Jag ger det liv igen genom maniskheten. Jag har tillåtelse att obducera vad andra har skapat. Jag är girig, svulten, hänsynslös och enkelspårig. Jag hugger upp det med en kniv, eller med hjälp av slåttermaskinen. Jag skapar nya scener som överensstämmer med min blick, utifrån andras språk, andras bilder. Det handlar om att snitta, och att se. Det är min iakttagelse, och därmed min tolkning, eller deformerande omskapelse av det redan döda materialet som jag ser och upplever. Det är en självcentrerad maniskhet. Eller en stöld. Automani kräver maniskheten för att släppa på kontrollen; att kunna bli besatt av verkets rytm. Automani är en fysisk handling, ett kroppsligt göra.

Hos Aphex Twin (Richard D. James) är maniskheten en infekterad smitta, en vegeterad bakterieflora. Han står ner på sina bara knän och ber om att bli uppsnittad. Jag står ner på mina bara knän och ber om att bli smittad. Tillsammans med Chris Cunningham har han gjort kortfilmen Rubber Johnny. Jag smittas av det maniska. Jag tar intryck av ljuden som är kompletterade med bild, eller av bilden som är kompletterad med ljud. Jag står för den tredje dimensionen. Jag är mottagaren och förmedlaren. Jag befinner mig mittemellan. Jag är texten som slits mellan intryck och uttryck, mellan visualitet och ord. Jag är den som har kniven i min hand, jag är deras slaktare, jag gör en automani. Försätt dig i den besatthet som verket redan kräks ut. Låt kroppen lyssna, låt blicken fastna. Snitta upp dig själv, bilden och språket. Testa själv på www.rubberjohnny.tv/

I den svenska filmen Svälj av Mark Hammarberg & Ester Martin Bergsmark finns också utrymmet, i det skakiga formatet och de snabba utlösande bilderna, att snitta upp. Den har sin existens i sitt redan uppsnittade format; upphuggen i snabba scener och bilder. Det är enkelt att lägga upp de nästan osynliga snitten med kniven här. Egentligen är allt redan serverat och klart. Det är bara att skriva av bilden. Det blir mindre blodigt. Kanske är det till och med fusk. Mitt vita slaktarförkläde förblir vitt. Filmen förvandlades till mitt redskap, den var min slåttermaskin till sin form. Kanske var det den som snittade upp mig? Jag är ett lika dött material som allt annat. Hos Svälj och Rubber Johnny är det just formen som utgör utmaningen. Både det enklaste materialet till en automani, men även det svåraste. Den är redan stöpt i sin form. Hur gör man för att efterbilda den? Krävs det mer av mansikheten, eller mindre? Ska man smittas av det sjukligt exalterade, eller försöka destillera den? Vem är det som snittar upp vem egentligen?

Det handlar främst om vad jag attraheras av. Det behöver inte innebära att allt måste vara av manisk innebörd. I min tredje version av automani låter jag Lewis Carolls Alice komma till tals med Marcel Schwobs Monelle. Deras form är inte särskilt manisk. I deras möte uppstår en lockelse, en förförelse mellan det ljusa och det mörka. Jag har snittat upp deras munnar och låter dem locka och förföra varandra, tillsammans drar de ner varandra, och mig, i underjorden. Där kampen kommer fortsätta. Där kampen inte längre är en kamp, utan snarare en överlevnad, en nödvändighet. Där automanin har undergrävts för något annat, för situationen som uppstår i underjorden. Det är inte längre en lek. Den har utvecklats till andra delen i min trilogi. Automanin har gått förlorad, jag petar inte längre i andras tvång, nu har det förvandlats till mitt tvång. Men jag minns att poetiken lever vidare; jag har ju alltid tillåtelsen att sätta skalpellen mot andras röster, språk och bilder; skapa nya versioner med hjälp av automanin. Ibland är man tvungen att sätta upp regler och ramar som formulerar det man sysslar med. Så att man orkar fortsätta. Det är så lätt att tappa tron och lusten. Automani är en överlevnadsstrategi. Att snitta upp andras verk är en njutning, en frustrerad icke-utlösning, ett dekonstruerande på destruktivitetens premisser. Särskilt gynnsamt då man fastnat i sitt eget konstruerade tvång. Då är det förlösande att släppa kontrollen i automanins tvång.

Sara Tuss Efrik | författarinna från Dalarna, bosatt i Malmö, född 1981, skriver automanier, inte poesier, pluggar teatervetenskap, skriver på sin trilogi (vars första del är refuserad).