”I denna vers binder jag dig” – Forough Farrokhzad hjärta Bruce Springsteen ”Där är de landskap vi har färdats igenom och bott i och som sällan varit desamma samtidigt. Där är medvetandets transport av dessa landskap, och deras förvandling till ett känslans rum där vitt skilda trakter växer samman. Där är vårt arbete med bilderna orden för att föra alla ting tillbaka till det landskap de kommer från. Det som hela tiden varit desamma samtidigt” - Inger Christensen När Kevin Rowland, sångaren från Dexys Midnight Runners, inför sin comeback ”My beauty” spelar in en smäktande och personlig cover på Bruce Springsteens låt ”Thunder road”, från skivan ”Born to run”, hindras han i sista stund av Springsteens skivbolag från att använda sig av låten. Han har ändrat för mycket i texten, bytt ut gitarrerna mot stråkar, gråter nästan på inspelningen. Förmodligen är tolkningen för fjollig, fattig på bilmetaforer, skivbolagsjuristerna förstår inte att de istället förvisar Rowlands cover till evigt liv på illegala servrar och hårddiskar jorden runt. Hösten 2006 skickar min vän Shabane dikt efter dikt av den iranska poeten Forough Farrokhzad till mig. Dikterna träffar där de ska, hennes poesi knäcker mig rakt av. En kväll när jag kommer hem sätter jag mig ner med en dikt som jag inte läst tidigare: ”En annan födelse”. När jag läst den en gång börjar jag om, och sen efter stund igen, en tredje gång. Under läsningens gång växer det fram en känsla av att jag har läst eller hört den, eller något väldigt likt den, tidigare någonstans. Dikten ingår i och bär samma titel som Farrokhzads tredje diktsamling, den sista innan hennes för tidiga död i en bilolycka vid 32 års ålder. Farrokzhad gifte sig tidigt, vid 17 års ålder, och fick i det äktenskapet sin enda son, om vilken hon förlorade vårdnaden, efter att ha tagit ut skilsmässa. En populär biografisk tolkning av dikten är att den skildrar hennes relation med filmaren Ebrahim Golestan, men den skildrar lika mycket hennes livslånga affär med poesin.
Till slut, efter att ha läst dikten om och om igen, fattar det tag om mig, vad den påminner mig om. Jag reser mig upp och går till skivhyllan, tar fram boxen jag fick i julklapp 2005: 30årsjubileumsutgåvan av Bruce Springsteens ”Born to run”, och slår på första spåret: ”Thunder Road”. Är Springsteens låt i sin tur, redan den, en slags cover på Farrokhzads dikt? Med stereon på försöker jag sjunga Farrokhzads text till Springsteens melodi. Men musiken är auktoritärare, tränger sig på, en snöstorm som sopar igen diktens spår, jag märker hur jag tvingas ändra i Farrokhzads noggranna komposition för att få den att flyta bättre med melodin. Så jag stänger av, och läser istället:
Samma bilder, i samma stund. De stökiga lakanen, den slöa pausens cigarett eller navelskådandet, den hopplösa väntan på att en räddare i nöden ska resa sig från de tomma gatorna, vilket bara kommer att ske i form av en förvirrad och tomt leende främling. Dikterna löper längs med samma linjer, men i olika riktningar. De tomma leendena i ”En annan födelse” återkommer längre fram i ”Thunder road” i form av ”ghosts in the eyes”. Du kan kasta dina rosor i regnet, sjunger Springsteen, så Farrokhzad strör blommor runt hela dikten: krukväxter, dahlior, en hel trädgård. I Farrokzhads dikt står en ensam kvinna bakom ett fönster och iakttar en gata från dag till dag. Livet är ensamt, tillbringat i främlingskap och exil, men det finns enkla ursäkter som gör dagarna uthärdliga: skrivandet, och väntan på att älskaren ska återkomma om kvällen. Platsen har inget egenvärde, den är fylld av omöjlighet, men där finns inte heller någon antydan till rörelse därifrån. I ”Thunder road” sitter en ensam man i sin bil och tittar ut genom rutan. Han hoppas att hon ska ha sett honom från sitt fönster och komma nerspringande. Gatorna är fulla av spöken, det enda sättet att överleva är att fly. Att uppfinna ett liv i exil, möjligt genom musiken och kärleken. Han vill fly småstaden, familjen och traditionerna. Hon har redan brytit med allt, och fått ta konsekvenserna av sina handlingar:
Hon står vid sitt fördragna fönster och tittar ut på den tomma gatan. Där utanför sitter han, en skugga i bilen, med siktet inställt på en öppen himmel. Båda är otåliga. Flyktingens olika skepnader. Ett distansförhållande eller ett minne, långväga rop, slängkyssar som missar sitt mål:
Händerna grabbar tag om, men glider varandra om fattningen. Sorgen i en röst när den säger: ”Sit tight, take hold”. De talar inte bara med varandra, deras röster spricker igenom. Under naglarna på Springsteens berättare hittar man en jordart som bara finns i Farrokhzads dikt. De bultar och värker efter varandra, ropar från fönstret till gatan tillbaka, utan att någonsin höra den andra. Båda vill stanna. Ingen vill lämnas om kvällen. Både måste gå, av vitt skilda orsaker, till sina respektive former av flykt och exil. Gemensamma geografier, hemlösland. Shirin Neshat, iransk konstnär bosatt i USA, som har använt Farrokhzads poesi i sina verk, har sagt om sin upplevelse av exilen att: ”Jag har för alltid förlorat en känsla av centrum. Jag kan aldrig kalla någon plats hemma. Jag kommer alltid befinna mig i ett tillstånd av mitt emellan.” Språket kan fungera som ett sådant mellantillstånd, en ständig rörelse som får ersätta det hem som förlorats, som blir orsaken till fortsatt förlust: genom upplevelsen av att vara ensam med språket gör sig det förlorade ständigt påmint. ”För en fördriven människa är ’hem alltid provisoriska’”, skriver Edward Said. Denna upplevelse förenar ”En annan födelse” och ”Thunder Road”. De befinner sig i varsin exil, ständigt på flykt. För båda är det en förutsättning för överlevnad.
Poesin, för Farrokhzad, blir en väg ur en värld fylld av död i form av patriarkalt förtryck, religiös fundamentalism och konservativa värderingar. Men också det enda beständiga, en mörk vers mot ensamhet, mot död. Trädgården, en traditionellt religiös bild av paradiset och evigheten, får härbärgera allt hopp Farrokhzad lägger i poesin: bläcket färgar de växande händerna blåsvarta. Hos Springsteen står gitarren och vägen för de löften som ska uppfyllas, han hittar en röst genom gitarren. Det är den amerikanska drömmen om individuell framgång, visst, men här tangerar texterna ändå varandra, de är båda privata och handlar om personliga frigörelsesprocesser, om taktiker att på egen hand överleva nedbrytande strukturer: språkliga taktiker.
Självgeografier Det sätt dessa texter tränger sig på hos varandra över så stora geografier, som viskningar som slinker över nariga läppar hos ökensoldater i båda läger, genom hundratals mil av oljepipelines, från torra och ensamma gatustumpar i Teheran till av arbetslöshet och inkallningar till armén tömda gator i New Jersey, stör de skarpa linjer som dras mellan öst och väst, manligt och kvinnligt, modernt och tradition (och för all del poesi och rockmusik): skillnaden mellan plagiat och original. Ett mått för rocklyrikens kvaliteter har ofta varit äktheten. Bruce Springsteen står med fötterna på jorden, är de svagas och okändas försvarare och talesman. Musiken filtreras ständigt genom hans robusta kroppshydda, den biografiska läsningen är regel om än texterna ofta är uttalade fiktioner om ”den vanliga mannen”. Farrokhzad läses också hon ofta och gärna biografiskt. Hur många möjliga tolkningar skänker inte det liv hon levde de texter hon skrev? Än idag ligger hennes radikalitet som ett lyster över texterna, får metaforiken att skimra av uppror, motstånd, sex. Men biografiska läsningar som ställer författarkroppen framför texten är alltid problematiska, och inte minst förminskar det texterna att försöka läsa dem så.
I ’Alice B. Toklas självbiografi’ skriver Gertrude Stein om ett av sina första minnen, från när hon upp till 3 års ålder bodde i Wien, att ”hon mindes också att de brukade leka i parkerna och att den gamle Kaiser Franz Josef ofta brukade vandra genom parkerna och ibland spelade en orkester österrikiska nationalsången som hon tyckte om.” Stein-forskaren Leslie Atkins Durham menar att Kaiser Franz Josef här får stå modell för en makt som utövas i och med den fysiska rörelsen genom ett landskap laddat med kulturella betydelser, och att en sådan rörelse iscensätter en nationell identitet. Hos Springsteen sker föreställningen med rörelsen genom ett landskap laddat med amerikanska symboler. Roy Orbison representerar ett annorlunda, men lika legitimt nationellt ideal, examensklänningen som ligger vid pojkarnas fötter är lika symboltyngd som en folkdräkt, namnet Mary, och kortegefordonet Chevrolleten, allt detta tjänar till att iscensätta en mycket typisk nationell identitet. Men till slut lämnar sången allt detta bakom sig, fortsätter jakten på en bortsprungen amerikansk dröm som framstår som alltmer förljugen och desperat genom ett landskap på samma gång överladdat och fallfärdigt av typiskt amerikanska symboler. Hur översätter man då detta till Farrokzads dikt? Sker motsvarande rörelser där? ”Kvinnan i Farrokhzads dikt söker det gudomliga i det köttsliga” skriver Helena Eriksson. I sitt skildrande av en utomäktenskaplig relation, rörelsen mellan det privata rummet, sexualiteten, åtrån och dess implicita undergrävande av religionen har dikten, liksom Farrokzhads verk i sin helhet, varit provokativa och upprörande i ett samhälle organiserat efter patriarkala och statligt religiösa strukturer. Det är med andra ord inte en bekväm, formstöpt nationell identitet som framställs här. Snarare då en komplicerad, modern och radikal identitet. Dikten gav inte bara upphov till obekväma läsningar där och då, i sin samtid, utan har fortfarande en radikal potential än idag, här. Sedan 1979 är Farrokhzads poesi förbjuden i Iran. I en artikel om censuren i Iran skriver Azar Nafisi att den och dess konsekvenser ”påminner oss om litteraturens betydelse som medel för kommunikation och skapande av öppna utrymmen som överskrider politikens, nationalitetens, etnicitetens, könets, religionens eller geografins gränser”. Förhållandet mellan språket och geografin är avgörande för konstruktionen av självbiografin, för möjligheten att känna sig och upplevas som äkta och delaktig. När du inte hör hemma syns du som kultur, konstruerad, fylld av fiktioner, geografi överordnad biografi. Men likheterna mellan texterna, deras sätt att dyka upp i varandra över så vitt skilda geografier, får deras respektive biografier att smälta samman och bort, vilket visar hur ingen av texterna särskilt enkelt låter sig reduceras till varken särintressen eller generaliserande allmängiltigheter. Här ritas upp en geografi för biografierna, vare sig faktiska eller fiktiva, att utspela sig på. Invecklade infrastrukturer i vilka vägnät från de båda platserna löper samman. Självgeografier. Gemensamheter mot döden Det kalla kråmet i en bil om natten, batterisyra, doften av bensin. Ensamma hotellrum, tomma gatstumpar. Exiler, sorgesystem. Sätt att överleva, oavsett vad. Texterna åkallar språk, älskare, varandra - allt som kan rädda oss undan de tusentals nätter vars grymma ansikten och många okända namn hotar att hinna ikapp oss med sina dödshot. Gemensamheter mot döden. Flera år efter att Farrokhzad skriver ”En annan födelse” får Springsteen dikten på posten. Den har kommit bort i posthanteringen någonstans mellan Teheran och New Jersey, legat i en låda och samlat damm, tills någon sommarvikarie fått för sig att städa alla skrymslen. Springsteen bestämmer sig för att svara, och sätter sig ner för att skriva vad som ska bli ”Thunder road”. På ett kuvert skriver han hennes namn och adress, lägger det på lådan. Det dröjer många trötta varma dagar i New Jersey, långsamma sommarnätter, och till slut kommer tyvärr kuvertet tillbaka till Springsteen, med en stor röd stämpel tvärs över sig: ”Return to sender”. Mottagaren avliden. Mållös sätter han sig ner, och läser slutet av dikten: Ingen fiskare fångar en pärla i en ynklig bäck som slingrar sig fram till en pöl Jag känner en liten ledsen sjöjungfru som vistas i en ocean och stillsamt spelar sin hjärtesorg på en magisk flöjt En liten sorgsen sjöjungfru som dör av en kyss om natten och föds av en kyss i gryningen Farrokhzad spökar hos Springsteen, och tvärtom. Texterna hemsöker varandra. De får näring av skrivna kyssar, men det är också så nära de någonsin kommer att komma varandra. I slutänden är deras hem alltför provisoriska för att de ska hinna fram till varandra i tid. Vi kommer att dö, texterna överleva. Myter om andra platser. Överallt ensamt och eländigt, övergivet och utsatt. Till slut vävs de alla ihop till en processartad plats, någonstans som alltid är i rörelse. Som läsare kan vi garanteras visum dit. SLUT. Carl Åkerlund |
Skådespelare och dramatiker.
Arbetar med regin av radioteater- föreställningen "En
gång var jag en tonårssiren", uppträder med
scenkonstgruppen Hurra! Hurra! Hurra!, och skriver i vår en
uppsats om Gertrude Steins dramatik.
Och så vidare läsning och lyssning: Forough Farrokzad ”Mitt hjärta sörjer gården” – urval av dikter i översättning av Namdar Nasser Bruce Springsteen ”Born to run” Inger Christensen ”Brev i april” Leslie Atkins Durham ”Staging Gertrude Stein” Edward Said ”Från exilen: Essäer 1976-2000” Gertrude Stein ”Alice B Toklas självbiografi” J Hillis Miller Thomas Hardy, Jacques Derrida and the dislocation of souls i ”Literary theories” ed. Julian Wolfreys Helena Eriksson Skriften som galler i OEI nummer 18-21 Azar Nafisi Kulturens motgift i Expressen den 31a januari 2007 http://www.foroughfarrokzad.org http://www.myspace.com/foroughfarrokzad http://www.brucespringsteen.net Kevin Rowlands Thunder Road-cover är endast tillgänglig via illegal nedladdning från internetanvändare jorden runt. |