|
Jakob Lien intervjuar "författaren" till Eterneller. Upplever du som författare skillnader mellan kodexformatet (tryckt, inbunden text) och digital text när du skriver? Ja, vissa texter funkar bara som digitext. Jag skrev ett textäventyr i hypertext där man via länkar navigerade mellan olika texter och letade sin egen väg fram. Kronologin var läsarens. Såna berättelser finns i bokform, där man får bläddra sig fram till ett givet sidnummer beroende på vilken väg man väljer. Men hypertext känns som gjort för detta. Multi User Dungeons kanske det största exemplet på en ny textform som frammanats av digitala plattformar. Alla kodextexter funkar som digital text, men inte tvärtom. När man surfar in på Ett lysande namn möts ”läsaren” av möjligheten att lyssna på tidskriftens texter, något som frammanar språkets akustiska sidor och skapar en förskjutning från ”läsare” till ”lyssnare”. Men ”läsaren” kan också välja att vi bild- och textlänkar manövrera sig fram och förbi tidskriftens olika texter, något som frammanar textens spatiala uttryck. En liknande språklig aktivitet aktualiseras på sätt och vis också i din bok Eterneller när huvudpersonerna finner den ”ljuskropp”, ”diamant” som ger ifrån sig en text, ett språk som uppfattas som tal av textens karaktärer. I den här passagen presenteras också texten visuellt på ett sätt som verkligen framhäver språket som en spatial aktivitet. Är det lättare att göra språkets visuella och akustiska element rättvisa i något av formaten? Diamanttexten som man får upp på en monitor i Eterneller är lite som ett interaktivt textäventyr. Det är ett spel som blivit romaniserat, och precis som alla filmatiseringar och romaniseringar av spel, är kanske den viktigaste funktionen borta. Man har hällt gips i ett flipperspel. Om Eterneller vore digitext skulle man kunna spela sig genom diamanten som huvudkaraktärerna. Men diamanttexten är också en artificiell intelligens, där man genom att scanna vissa avsnitt ännu djupare, här kommer det spatiala in med koordinater och pongkontroller, liksom kittlar fram djupare undertexter. Det man lyssnar till tycker också diamanten är intressant att prata djupare om. Kanske som marknadsundersökningsbotar registrerar våra köpvanor och skräddarsyr reklam till oss, fast ifall vi hade fler bottnar är så. Charles Bernstein skriver att poesins uppgift i vår tidsålder är att ”utforska det medium genom vilket språkets lagrings- och uttrycksfunktioner arbetar”. Kan du känna igen dig i hans tankegång? Och i så fall skiljer sig utforskandet av språkets funktioner åt mellan kodexformatet och det digitala datorformatet? Ja, jag känner igen det poststrukturella? skrivandet. Att formen, kanske då mediet, också är en budskapsbärare. Jag tänker att den amerikanska languagepoesin (där Bernstein härjar), eller Sveriges motsvarigheter sprawlpoesin eller bruspoesin, gestaltar att formen också är politisk. Att texter som spretar ut från centrum (därav arkitekturtermen sprawl) faktiskt decentraliserar någonting, och polyfona texter som ger röst åt ett brus av människor, faktiskt demokratiserar någonting. Vad de än handlar om I denna tradition vill nog också kodexböckerna innehålla chattrum, gästböcker och kommentarfält. Jag tänker på sprawlhärjaren Lars Mikael Raattamaas senaste Mallamerik, mallammer, malameri, mallame, amerik, mallameka, merrikka som verkligen är en gästbok för andra poeter. Till diskussionen om textens linjära eller icke-linjära uttryck brukar också frågor om textens ”topologi”, den materiella läsvägen genom verket att aktualiseras. Vissa menar att de icke-linjära till största del ligger i hur textens inre strukturer och narrativ är konstruerat (uppbruten form, omkastad tidsutveckling, karaktärer med skiftande identiteter etc.). Andra menar att det icke-linjära snarare ligger i textens yttre konstruktion (att man fysiskt måste röra sig genom texten för att skapa sig en läsväg genom texten). Har du någon uppfattning om de här ståndpunkterna? Är något av alternativen bättre lämpade för en icke-linjär presentation? Eller är de kanske helt kompatibla? Denna diskussion kommer verkligen till sin spets i litteraturen. Inom filmen har interaktivitet, se scener ur olika vinklar, välja alternativa slut etc. realiserats i och med dvd-formatet. Men jag har aldrig hört att det blivit någon stor grej. Man fick välja ett slut blodigare än det andra i Final Destination 3. Jag tror det beror på att man vill luta sig tillbaka och få en upplevelse, inte skapa den själv. Men med litteratur är man redan som läsare så delaktig, man målar upp scenerier huvudet, pusslar samman karaktärers inre, man är berättelsens regissör på ett sätt. Här blir det mer eftertraktat att också engagera sig i läsvägen. Och visst går det i kodexformatet. Vem har inte läst slutet först för att se vem mördaren är och att den åker fast? Men digiformatet har bättre förutsättningar. Roland Barthes utropar i Litteraturens nollpunkt ”författarens död” och har sedan dess i flera essäer utvecklat en ståndpunkt där han vill förändra och förskjuta författarens makt över ”verket” till läsarens makt över ”Texten”. Många hypertextteoretiker menar att det nu för första gången finns ett medium och en teknologi som kan realiserar Barthes idéer: Hur ser du på detta? Det kan nog stämma, och läsarmakt är klart spännande. Men det motargument som slår an hos mig är att det finns saker som läsaren inte vill läsa. Hemska sanningar som man inte vill höra, men som väcker och ruskar. Det vore dumt att för enkelt kunna zappa bort detta. Testvisningar av filmer har i många fall lett till att filmers moral förråas, publiken ber ofta om att verkligen få se skurken dö i slutstriden. Problemet är att få läsare kommer välja öppna eller sorgliga slut. Om alla får styra en och samma berättelse blir den strömlinjeformad. Det är fler berättelser vi behöver. I vilket medium upplever du att du som författare har som störst inflytande över texten; både under den skapande processen, men också efter att man lämnat texten/verket ifrån sig till läsaren? Självklart i digiformatet, tänker jag först, men en dikt publicerad som hypertext är inte huggen i sten, den är inte ens tryckt, och kan därför hoppa runt lite beroende på hur olika webläsare tolkar dess kodning. Det slår mig att det ju är en tolkning men kanske inte så givande. Men ”störst inflytande över texten” behöver inte vara bra, tvärtom kan jag ofta sträva efter motsatsen, att genom redaktörsredigering, lektörsutlåtanden, skrivarcirklar, gruppterapi låta andra influera texten. Till något större som andas av fler röster. Det vore ett utbyte att få sin lyrik hackad. På nätet kan man publicera en dikt med öppen källkod, en önskedröm i bokform. |