Här samlas spridda rosor och oroser från recensioner av Eterneller till en bukett.

365saker.bloggagratis.se

Jag har ofta predikat om prosans slutgiltiga kollaps. Förespråkarna är för få, det mediala utrymmet för litet. Skönlitteraturens kraftigaste gren får inget soljus. Filmen, som kan blidka fler sinnen, låta oss uppleva mer än ett ord åt gången och kan skapa något lika fängslande och allomfattande som en bok, som sällan tar längre tid än två timmar, filmen kastar en svårgenomtränglig skugga över prosans bleknande klorofyll.
 
Men så finns det enstaka skott. Som snirklar sig förbi. Som kan hitta nya vägar. Författare som finner uttryckssätt som skapar dimensioner utöver historieberättandet, som suddar ut gränsen mellan prosan och den del av litteraturen som film och drama aldrig kan ersätta: poesin.
 
Styrkan  i orden. Makten i begreppens inlärda betydelser och dissikeringen av dem. Känslan av att det finns en mänsklighet som vi har glömt. Och av att poesi kanske kan börja finna nya vägar till människors hjärtan. Samma känsla som strömmar ur Viktors Johanssons debut, diktsamlingen Kapslar.
 
 Missförstå mig inte, den här boken är inget mainstreamverk. Den kommer inte sälja i miljontals exemplar. Den kommer inte att ta sig till den breda massans själar. Den kommer att fungera som en kompass för kommande verk. Bron över floden Pop.
 
Baksidetext:
Eterneller är postapokalyptisk kärlek i rymden. Berättelsen om fyra unga kvinnor som på olika sätt stannat i växten, eller i fel förhållande till varandra. En styrketränar för att kunna hålla fast, en annan spelar en roll för att lossa dödsgreppet. Ännu en är djupfryst i en glaciär.
Mest underlig är kanske hon som rent bokstavligt blivit till ett minne, komprimerad till diamant men kanske är hon den svarta låda ur vilken man kan utläsa hela det förflutna, och varför inte lösningen på allt?
Berättelsen i sig kretsar kring mellanmänskliga förhållanden. När jorden upphört att vara beboelig efter att något främmande utplånat alltihop på ett sätt som passar en gammal Sci-fi-rulle så finns bara barn kvar. De forskar, de förundras. När ingen finns till hands för att berätta hur världen fungerar, kan den då börja fungera annorlunda? Vad vet vi egentligen om jorden, vetenskapen, historien och oss själva? De vackraste passagerna berättar om den första tiden efter katastrofen. När barnen upptäcker. Beter sig på sätt som äcklar oss utan anledning. Utforskar varandra, funderar över sex, pusslar ihop sönderbrända böcker till historier och fascineras av och forskar kring ljus.
 Barnen har blivit räddade av anonyma vuxna, de jagar runt i en rymdfarkost efter nya världar, letar efter spår. Bokens jag spelar rollspel med Cassie för att återuppväcka minnet av Mira, jagets  älskling som frös fast i en glaciär under en expedition. Cassie styrketränar, är förälskad i jaget. De sliter i varandra åt olika håll, båda i ren desperation som bottnar i deras längtan.
Känslopendeln är allmängiltig, den angår oss också, den rör sig mellan glädje och sorg, men över samma företeelse. I flickornas fall är företeelsen hopplösheten och likgiltigheten efter jordens undergång - den skänker trygghet eller så äter den på ryggmärgen.
Det man förstår av boken ger underbara bilder, det som inte riktigt sjunker in har ändå en ton i orden som skapar  en resonans, en klangbotten som ger djup och mening genom hela berättelsen. Poesi. Listigt förklädd för att lura antilyriker.
Nio kapitel, en dikt som hämtad från Kapslar på första sidan av varje kapitel. Varje sida en berättelse i sig. Layouten är luftig, varje stycke börjar en bra bit ner på en ny sida, och de flesta styckena sträcker sig inte över den första sidan. Ingen känsla av kompakthet.
 Jag kan erkänna att jag själv är en förespårkare av filmens överlägsna möjligheter gentemot den vanliga, linjära prosan vars enda behållning är en berättelse med lysande dramaturgi. För det är vad som finns kvar i den populära skönlitteraturen. I kioskvältarna. Pendeln måste svänga. Och i den metaforen kan Eterneller kan mycket väl utgöra kärnan i gravitationen.


motocross.blogg.se
På utförsäljningen hos Modernista häromdagen lyckades jag få med mig vad jag åtminstone hoppas är tre kap, hem. Och ovanligt nog har det första av dem faktiskt redan infriat alla förhoppningar en lagom optimistisk människa rimligtvis kunde ha ställt på de tre sammanlagt. Viktor Johansson, som bland annat ger ut min nya favorittidskrift Ett lysande namn och dessutom medverkar i den lite krångligare (inte minst vad layouten beträffar) O-, har efter sin omhuldade diktsamling Kapslar nu givit sig på prosan, eller nja – ett mellanting. För mig har läsningen av Eterneller främst lett till ett inte nytt, men bortglömt och (tyvärr) sällan nödvändigt lässätt, där man som läsare tar fasta på orden, lika mycket som vid läsningen av poesi, där varje ord noga måste omläsas och genomtänkas och kopplas och kombineras innan fortsättning över huvud taget är möjlig. Orden är inte bara medel, utan är också i sig – vilket gör att boken, trots sin lätta vikt och sitt lätta, luftiga språk, blir enormt tät. Och känslan av täthet, av att någonting kopplas, av att ett samband uppstår och att det här händer gång på gång, det är ren lycka och känsla av att leva, åtminsone för mig.
 
Eterneller handlar såklart om postapokalyptisk rymdkärlek, om sorgen efter något som varit. Starkast käns denna sorg dock inte i skildringen av saknaden efter Jorden och samhället, utan i skildringen av berättarens sorg efter kärleken Mira. Den gör så ont att man får kramp av att bara läsa om den, om omöjligheten att någonsin finna något annat. Saknad känner såklart även Cassie, en annan av apokalypsens överlevare som dock tveksamt börjar vända sig från sorgen. Jag ska inte avslöja den hela, men berättelsen innehåller allting som det postapokalyptiska narrativet någonsin skulle kunna kräva. Den ödelagda världen som äntligen sagt ifrån. De två som måste, måste glömma allt för att något nytt ska kunna bli. Med ett eko ända från Ask och Embla, i en elegant dubbelexponering som gör den stora civilisationens öde till bara en suddig fond bakom den livsviktiga mänskliga relationen, skriver Viktor Johansson om miraklet att släppa taget och börja om på nytt.

dagensbok.com
Betyg: 10 av 10
Jag har svårt att ta mig igenom Viktor Johanssons Eterneller, inte för att den är tung, tråkig eller dålig, utan tvärtom för att jag älskar den. Och jag vill vara kvar i Eterneller för alltid. Därför kommer jag på mig själv att läsa samma sida om och om igen, jag tappar bort mig och börjar läsa igen med alldeles för god marginal och bara måste kolla upp någon detalj från föregående kapitel. Ju längre in i boken jag kommer ju mer bläddrar jag bakåt. Så när boken är slut har jag precis börjat och jag vet att jag på långa vägar inte är klar med den här boken. Senast jag kände denna eftertraktansvärda jag-kommer-inte-framåt-känsla var när jag läste Sara Stridsbergs Drömfakulteten och det är det finaste jag kan säga om en bok.

Eterneller är en kortroman med kapitel med ett antal texter som löper över en sida eller två. Här finns stycken och luft och tid att vila. Här finns återkommandet, rytmen och iakttagandet som jag tycker mig känna igen från debuten Kapslar. Men Eterneller är en roman och där finns det handling och gestalter. Det finns ett jag som samtalar med Cassie ombord på en rymdfärja som rör sig bort från jorden. Det är en jord som av någon anledning har kollapsat, jag tänker mig kärnvapenkrig, miljöförstöring, klimatförändringar och de människor som fortfarande är vid liv flyr ut i rymden.


I minnet finns Mira som blev kvar bland kylan och isen. Det är unga kvinnor, eller kanske till och med barn som har stannat, i växten, i livet, i minnet. På rymdskeppet finns också några vuxna som de är blyga inför. Tillslut påträffas även den fjärde gestalten som är nedfrusen och kvar finns bara hennes minne som med speciella avläsningsapparater och diamanter kan avslöjas och berätta allt det där som ingen vet.

Allt i boken känns väldigt könlöst trots att alla är kvinnor, män verkar vara något som helt enkelt inte överlevde. Eller så är det det faktum att det bara existerar ett kön som gör boken könlös. Och jag tycker att det är skönt. Som boken själv säger så går det ju för två kvinnor att få barn med varandra, men de tappar något på vägen. De lever i en värld som är så konstgjord att det som är äkta och inte går att konstruera mest blir något som inte går att hantera.

Men det är inte handlingen som är styrkan i Viktor Johanssons roman, det jag charmas av är rymdord och det ödesmättade i att vara på väg rakt ut i rymden utan mål. Jag charmas av att vara på världens största äventyr med världens vackraste språk.
Vi turas om att vara kapten, står ensamma på bryggan och tar ut slumpmässiga eller vidskepliga riktningar. Det känns som det kvittar vilket. Inga kartor finns ritade över denna del av rymden. Det kända universum ligger bakom oss. Om vi vänder oss om och vill tillbaka är svansen alltid bakom ryggen, vi kommer aldrig att få tag på spåret av oss själva.

Och jag vill bara vara kvar och önskar igen och igen att det aldrig kommer att ta slut.


relativ.blogg.se
Vad hände med de två enormt ambitiösa men icke desto mindre briljanta och fullkomligt sensationella och blivande bästsäljande romanprojekten som jag hade i somras? Plötsligt kan inget utom poeten V Johanssons roman "Eterneller" alstra den allra minsta elektricitet i fingrarna. Bröstet ett batteri att koppla till den döda fågelkroppen. Orden och poesin och intertextualiteten:
//
"Eterneller". Jag läser den och faller genom svarta tjärnar av rymdljus. Tyngdlöshet. Stjärnbestrött vatten som böljar kring min kropp, en vågrörelse innanför såväl som utanför huden.
Å.
Postapokalyptisk rymdberättelse. Helt vansinnigt och helt briljant. Jag vill läsa om och om igen. Vill skriva så själv, vill komma åt, komma nära, komma fram till något nytt.


Dagens Nyheter
Viktor Johanssons prosadebut efter den prisbelönta diktsamlingen "Kapslar" heter "Eterneller". Man ser små risiga blomstackare i ett tanthem framför sig. Men de här eternellerna ska inte så mycket placeras i ett annat sammanhang, som förstås ganska konkret. Det handlar om avbrutna liv i evigheten, och om minnen, bevarade och bevarande minnen.

SJÄLVA LÄSANDET av "Eterneller" påminner om det liv som skildras i romanen (eller långdikten?). För de unga kvinnorna på den post apokalyptiska rymdfärden består dagar och nätter av upplösta referenser till en jordisk erfarenhet som inte längre kan guida dem. En liknande minneskonkurs drabbar mig under läsningen. Hoppet om att texten ska bli till ett tydligt narrativ, ett "hemma", håller i sig ett tag, sedan ger jag upp. Det nya hoppet är i stället en önskan om att kunna anpassa mig efter rådande förhållanden, hitta ett annat sätt att komma hem till det som i "Eterneller" kallas för roman.

Vore det inte för baksidestexten, vet jag inte om jag hade kunnat säga att "Eterneller" handlar om fyra kvinnor, eller barnkvinnor. Ett berättarjag ger glimtar av nuet och av livet före katastrofen, där allt det igenkännliga har förvandlats till undergångens banala och därmed osannolika rekvisita.

DET PÅGÅR EN kärlekshistoria på rymdskeppet, mellan berättaren och Cassie. Men mycket mer än så kan jag inte dra ut ur relationsbilderna. För det är inte så mycket psykologi som ett slags återgivande av den trasiga hypersensualism som ofta uppstår i skildringar av väldigt unga människors kärlek i en förödd miljö. Jag tänker till exempel på barnen i Ang Lees film "The ice storm": det andlösa, den lättstörda närheten, det kritiska och det sugna på en gång.

Det stora med "Eterneller" är hur texten låter och ser ut, mening för mening. Där jag är en ganska likgiltig mottagare av rymdfantasier, är jag desto lyckligare över Viktor Johanssons poetprosa. Jag tycker att den är väldigt vacker, helt enkelt, vacker som ett brev med tydlig handstil i hård blyerts. Upplysande och mänskligt, arbetat och förgängligt på en gång:

"Jag måste vara tyst nu, hyschar barnen i ruinerna att sova. Jag måste lyssna noga nu, lyssna efter önsketänkande. --- Det är ett jordiskt tänkande att knyta stjärnhopar till bälten och karlavagnar, att hitta människans ögonhålor och mungipor i satellit foton över marsianska bergskedjor. Vi är så ensamma."

Ensamma, ja, i den hopplösa science fiction-framtiden. Men där finns också en längtan efter att bryta ner naturgivna avstånd mellan människor. Någon är fastfrusen, men kan spelas av någon annan och bli till på nytt i leken. Döden är inget slut, bara en annan form av lagrade minnen. I "Eterneller" har jorden visserligen brunnit och skördats bort - men det har också kommit en tid när man kan koppla upp sig mot en död människas hjärna. Använda den som en "färdskrivare", och dra ut minnen och färdigformulerade tankar ur andra själar.


Hallandsposten
För diktboken ”Kapslar” (2007) belönades Viktor Johansson i vårvintras med Borås Tidnings debutantpris. Det var en liten skräll. Nu ger han ut ett andra verk, ”Eterneller”. Genrebestämningen är roman.

Men läsare inställda på mer eller mindre utmejslade karaktärer och det slags narrativa strukturer som dagligdags kallas intrig får nog se sig om efter robustare grejer. För nattygsbordet torde både Ranelid och författarens efternamne, Elsie, vara lämpligare.

Och mottagare med ett begränsat förhållande till science fiction och dataspel kommer med stor sannolikhet att ligga som episka frågetecken inför denna milda kaskad av referenser till rymden och gränssnitten, pixlar och robotar, extraliven och replikanterna.

Litteraturen som en generationsfråga? Här ställs frågan om inte på sin missilspets, så åtminstone i skärmsläckarens ljus.

Snarare än utmanande är Johansson, född 1983, en genomsnäll romantiker, politiskt uppdaterad (unga kvinnor älskar unga kvinnor) och precis så lagom bildberusad, melankolisk och svävande att den enda negativa läsarreaktion han riskerar är den kvävda gäspningen.

Det går liksom inte att tycka illa om en författare som lärt läxan och aldrig faller utanför den generöst tilltagna postapokalyptiska ramen. Det är duktigt och nu föll läsaren i sömn.


Kristianstadsbladet
Hur får man barn att läsa? Med en spännande bok. Gärna om rymden. Helst med bilder. Troligen är det ett medvetet drag av Viktor Johansson att utforma "Eterneller" som en postapokalyptisk story, där människoliknande replikanter utgör referenser till "Bladerunner".

Det är så tätt är mellan Johanssons debut, diktsamlingen "Kapslar" och romandebuten "Eterneller" att de kunde vara skrivna samtidigt. I den förra hotar en katastrof, i den senare är den ett faktum. Ändå kretsar båda kring samma fråga: Hur kan vi leva och leva vidare?

Två flickor i ett rymdskepp. De leker. Leker med varandra, med minnen, upprepningar, leker med en diamant som kanske är en flicka, kanske flickans minnen, kanske bara vad de vill att den ska vara. De leker tills de leker något annat, tills leken blir verklighetstrogen eller inte längre är en lek.

Det som uppmärksammats mest hos Viktor Johansson, som i år mottog Borås Tidnings debutantpris för "Kapslar", är att han, varande ung svensk poet till trots, inte gått och blivit språkmaterialist utan snarare kan kallas "bild-poet". Debuten var minst sagt rik på bilder och få av dem har försvunnit i flytten in i romanformen. Johanssons bilder är många gånger okonventionella: pappersdrake, bestick. Lika ofta handlar det om symboler som liksom titelns eterneller bevarats under lång tid, i kanon. Blomma är ett exempel, liksom fågel och träd.

Jag läser att Sonnevi är en av Johanssons favoriter och kommer att tänka på Mona Sandqvists avhandling "Alkemins tecken i Göran Sonnevis 'Det omöjliga'". Den alkemistiska processen med dess upprepade krossande och nybildande är en passande bild för att beskriva Johanssons metod. Det är som ett prövande: "Funkar fotografierna som råolja,/ är de laddade med solljus och duger som batterier?/ En postcykel har fångats av ett träd,/ några idisslare käkar kärleksbreven när de blåser ner./ Går någonting någonsin förlorat?"

Vilka bilder visar sig vara oändliga energikällor och vilka är ändliga? Frenetiskt arrangerar Johansson om eternellerna i sina försökskärl (kapslar, rymdskepp). Vissa visar sig hålla bättre än andra, som trasas sönder. Ibland verkar det vara det som är poängen. Johansson stoppar inte vid ett vackert arrangemang. Han går in i symbolerna, in i fågeln, undersöker det dubbla struphuvudet och upptäcker en färdskrivare i dess skalle. Och faktiskt: att döda fågeln visar sig vara ett utmärkt sätt att göra den mer levande.

"Uppfann vi en ny romantik? Om vi var de sista barnen, men inte gillade killar, måste allt sluta med oss?", funderar flickorna i rymdskeppet "Vad vet vi om romantik egentligen? Har någon lärt oss hur man gör? Vi får uppfinna det själva. Du kan få bära den. Jag kan sjunga för magen." Uppfinner alkemisten Johansson till slut en ny romantik av symbolerna så intimt sammankopplade med den gamla? Blir det en replikant? Eller något annat? Den här gången, precis som den förra, liknar det riktigt guld.


Helsingborgs Dagblad
Nej, nej, inte mer nu, tänker jag efter att ha läst Viktor Johanssons nya bok, Eterneller. Inte för att jag inte vill ha mer, för det vill jag. Hela tiden – den effekten har Viktor Johansson på mig, och många andra. Men redan i hans debutdiktsamling, den svidande vackra visionen ”Kapslar”, var bildanstormningen så kraftig, känslorna så stora, att det komprimerade diktformatet var precis vad man som läsare kunde bära.
Nu återkommer Viktor Johansson med en bok som möjligen är en roman. I alla fall följer den löst vissa romankriterier, såsom ett genomgående persongalleri, en miljö och kanske rentav också en handling. En liten tunn bok är även den här, men här finns så många fler Johanssonska bilder att smälta. Viktor Johansson får inte skriva mer omfattade texter än den här, tänker jag, om han inte drastiskt ändrar stil. För även om ”Eterneller” är en roman, så läser jag den ändå som en dikt. Något annat vore omöjligt.

Miljön är klassiskt science fictionskt postapokalyptisk. Några kvinnor, barnkvinnor, befinner sig i ett ödelagt rymdlandskap efter en stor och utplånande katastrof. Det refereras till några andra överlevande som de ”vuxna”, det blir uppenbart att kvinnorna är ett slags förvuxna barn, barn som på något sätt stannat i växten. Det är ett tema som återfinns även i ”Kapslar”, hos Viktor Johansson finns barnperspektivet nästan som ett imperativ även till läsaren: detta är en dikt du skall läsa med samma öppna sinnelag som ett barn.

Det är barndomens stora känslor han tecknar i sina djärva bildkaskader. I en tid när mycket av den unga dikten är starkt cerebral och språkfilosofiskt inriktad visar Viktor Johansson att det ena sannerligen inte behöver utesluta det andra.

I kvinnornas överlevnadskamp återspeglas de grundläggade livstemata som Viktor Johansson skildrade även i ”Kapslar”: kärlek, minne och sorg. Det kylslagna science fiction-pastischlandskapet smälter under alla de brännheta känslor som pulserar. I ett associativt flöde av bilder kontrasteras människa mot maskin, men även här sker en sammansmältning; en mening som ”motorerna kunde drivas på hemlängtan den sista biten” är ett typiskt exempel. Det handlar inte om någon Ballardsk dystopi. Inte om några robotifierade människovarelser. Bara människor som är vilsna, som inte vet om de är små eller stora, eller om de älskar eller inte. Människor som överlever allt, eviga eterneller men fortfarande med glödande färg. Och jag påminns om något som Viktor Johansson sagt i en tidig intervju, som svar på frågan vilken kroppsdel han skriver med; självklart med hjärtat. Få verkar mena det så mycket som han.

”Eterneller” läser man bäst mening för mening. Gärna med pauser. Då är den mognast, njutbarast. Här finns liksom i ”Kapslar” rader som är svindlande i sin skenbart självklara skönhet. Den auktoritet med vilken Viktor Johansson skriver imponerade på mig redan i debuten, och även här är han en poet som får en att känna sig nästan hundraprocentigt trygg – här kommer inga falskklingande fadäser att begås, även om partierna naturligtvis varierar i kvalitet och intensitet.

Men som prosaist har han ännu inte helt övertygat mig. Formatmässigt tycker jag att han har expanderat till bristningsgränsen redan i denna tunna diktroman. I Viktor Johanssons dikt finns så mycket att upptäcka, så mycket att landa och vila i, att han inte bör riskera att dribbla bort det i prosans delvis helt annorlunda landskap. I alla fall inte ännu.
Aftonbladet
Viktor Johanssons nya texter oscillerar mellan barndom och vuxenblivande, berättelse och dikt, evig obekant rymd och en samtid vi känner. Vibrerande av sorg över människolivets flyktighet oscillerar de också mellan tiden mätt i dagar, månader och år och en större geologisk tid som alltid vinner.

”Roman” kallas verket, något ska ju saker heta, och visst finns en glasklar narration som i Aniara och Star Trek. Jorden är förlorad och läsaren följer en handfull människor på drift genom den världsrymd som, i samtida sagor om att fara vilse, ofta ersätter oceanen.

Odysseus kom tillbaka hem. För de i rymden vilsna är jorden däremot ett Atlantis, inte ett Ithaka. Nå. Jag svävar tyngdlös hellre än att fixera mig vid storyns beröringspunkter med andra äldre. Det går att trycka på knappen ”gravity off” i den här textkapseln och läsaren får vara med och styra. Ur den aspekten är Viktor Johansson minst av allt romantiker.
I hans värld fogas halvt uppbrunna böcker ihop till nya nyckfulla system utan känd upphovsman. Barnet i boken säger, om tiden på jorden efter katastrofen:

”En dag fanns inga lärare, en dag var uppslagsverken i bitar och ingenting hängde ihop i långa kedjor. Inte naturen och inte historien. Vi har varit tvungna att fylla i luckorna med egna länkar.”

Tydligare kan det knappast formuleras. Ett barn i cybertiden, i en värld utan auktoriteter, måste sy sin egen sanning av olika fragment som svävar omkring. Resultatet blir ett liv som i ett dataspel. Finns vi överhuvudtaget på riktigt? Kanske inte, men våra känslor finns. Emotionellt är Viktor Johansson romantiker på ett vis som gör Eterneller till en åh så klassisk och smärtsamt vacker saga om ung förälskelse. Det är inte pojke-flicka som gäller här utan flicka-flicka. Men fortfarande kan man dö av kärlek och sorgen efter en död älskad förblir det mest rörande som finns att författa om.

Under läsningen tänker jag ibland med ett styng i hjärtat på poeten Michael Strunge som dog 1986. I hans dikter liksom i Eterneller tindrar ett kolasmakande neonmörker. Stadslandskap och världsrymd överlappar varandra och drömmande älskande människobarn beväpnar sig med vingar. Det är vackert och det gör ont.

Och varje dystopi kräver ett surrogat för Gud, en mima, en sammanhållande myt. ”Vi har stött på ett medvetande, i diamant.” Diamanten pekar mot en annan värld att leva i men hittar rymdbarnen dit? Pytt får du veta. Du måste nöja dig med att som en sond tumla genom Viktor Johanssons stjärntätt glittrande mångskiktade text full av sentenser, och färden kan bli livslång.


Expressen
Viktor Johansson prisbelönades förra året för lyrikdebuten Kapslar, och följer nu raskt upp med en roman. Roman? Romantisk, hallucinatorisk surrealismprosa är närmare sanningen.

Under de första sidorna fattar jag inte alls var vi är. I rymden, men också i pudersnön – ”Krypa upp ur snön i det här nattlinnet som dubblett”? Nyss hade de väl skyddsdräkter mot ”strålningen efter ett zappat folkhav” på sig? Någon är död. Någon heter Cassie, en annan Mira, jaså det är visst hon som är död, och då vill jaget, tydligen också en ung flicka, att Cassie ska leka att hon är Mira.

   Först efter några, alla på sitt sätt säregna, sidor börjar jag tänka på Solaris, The day after tomorrow, Aniara, Erik Lindegren och Barnen från Frostmofjället. Äventyr efter katastrofen. Just barnperspektivet – och barnlängtan, och föräldralängtan – hos de unga kvinnorna är rörande och absolut överraskande i ett sammanhang där språket hög- och överspänns i tokmetaforer (”metaforer”? ”språkmaterialism”?) typ ”…och tvingas se dina vädjande ögon stänkas i brödsmulor längs med glaciären.”

   Några vuxna, anonyma, har räddat tjejerna ombord på rymdskeppet som jagar efter nytt syre, nytt land. Jaget och Cassie utvecklar kärlek, lekfull och skör. De finner en kvinna som stelnat till diamant, försöker tolka henne med obegriplig apparatur. Uppfattar fragment av språk om fåglar, smaragder, rubiner, blåbär, stjärnor. Far vidare mot nya, okända stjärnbilder. Avslutar med att läsa Miras efterlämnade brev, riktigt normala små texter där hon minns den gamla normala världen och familjelivet.

Vet inte hur det går, förstår inte vad som hänt, begriper inte om det är bra. Men det är 90 sidors nervretande lyrik.


Svenska Dagbladet
Vad är en roman? Det är en fråga som oundvikligen infinner sig efter läsningen av Viktor Johanssons debut i genren med Eterneller. Författaren har redan en uppmärksammad och prisbelönad diktsamling av det mer experimentella slaget på meritlistan (”Kapslar”, 2007). Att växla över från poesi till prosa eller tvärtom har blivit en allt mindre dramatisk affär för yngre svenska författare. Överskridandet av genregränser och kulturella kretslopp har blivit legio. Eller snudd på norm. Så har vi blivit vana vid respektlösa mixningar av Homeros, MTV, sonetter, deckare och deklarationsblanketter.

Flera av dessa gränsöverträdelser har haft sin tydliga hemhörighet inom särskilt den språkmaterialistiska lyrikens domäner. Man kan stundom få ett intryck av en länge efterlängtad revansch på romanen, denna den mest öppna och kannibalistiska av genrer. Om romanen brukar man säga att det är den enda litterära genre som kan inkorporera alla andra, inte bara litterära genrer, utan texttyper över huvud taget. Alltså kan en roman inlemma dikter, filmmanus, skådespel, bruksanvisningar, lagtexter och recept. Det omvända förhållandet vore en otänkbarhet, av en massa väldigt olika skäl. Men nu har det alltså blivit lyrikens tur. Eller?

”Eterneller” är knappt hundra sidor lång och kan enligt de traditionella (hemska tanke!) kriterier som gäller för en roman – med en generös tolkning – klassificeras som en kortroman. Ett annat sådant ”dammigt” kriterium handlar om förekomsten av en berättelse, ett narrativ. En sådan finns förvisso i ”Eterneller”, om än minimalistisk och svårdechiffrerad.

Den handlar, om uttrycket tillåts, om livet efter jordens undergång, om hur människan i en nära (tror jag) framtid i princip utplånats. Ett fåtal ”individer” finns kvar och kring några av dessa kretsar ”romanen”.

Men i en värld av robotar och replikanter kan naturligtvis inte en så uråldrig idé som individen få fortleva. Gränserna mellan ”subjekten”, enligt baksidestexten fyra unga kvinnor, tycks flytande. En sägs mycket riktigt ”spela en roll för att lossa dödsgreppet”. En är besatt av styrketräning, en annan djupfryst i en glaciär. Allra märkligast är den av dem som förvandlats till ett rent minne och som fysiskt framträder som en diamant.

Texten, som jag föredrar att kalla den, har definitivt förtjänster. Den spelar till exempel på ett suggestivt sätt med genremönster från sf-berättelsen. Det samma har ju gjorts på framgångsrikt sätt av bland andra poeten Johannes Heldén. Men där mångtydigheterna hos den senare konsekvent berikar läsningen väcker de en hel del irritation när man försöker ta sig an ”Eterneller”.

Texten problematiserar tveklöst en rad gränser och distinktioner. Men är det per definition intressant? Mångtydigheterna känns ofta manierade och påklistrade, särskilt om man inbillar sig att det är en roman man läser. Den stockkonservativa slutsatsen blir att romanformen kan innehålla allt men allt kan inte vara en roman.