|
Kapitel fyra TJÄRAN rinner ur lungorna men tätar inga ekor, till och med kistorna läcker in och förliser. Bröts regnbågar upp i ögonen eller just innan? En lång tid kommer dröja innan man får se vad allt var gjort av. Vänder tillbaka som om man glömde något i barndomen, mjukare tänder av mjölk. JAG vill bara kunna sträcka mig, kunna springa av mig allting. Rymden tycks ligga där för att retas. Sträcker ut sig framför mig men jag kan inte ta ett språng, inte ett litet steg ut i rymden för en människa. Första andetaget är ett andetag baklänges som imploderar lungorna. Hjärtat beter sig som en döende stjärna, suger åt sig allt blod och musklerna till frystorkat kött, krymper samman till en koncentrerad kärna. Cassie har hört från den äldre besättningen att någon fått cellskräck här, av skeppet och av sin egen kropp och sprungit ut genom luftslussarna utan skyddsdräkt. Hon berättar om den imploderade hjärtkärnan och jag fantiserar om att plantera det fröet i en kruka, fantiserar om fingrar som gräver sig upp ur jorden. Vi uppfinner ett sätt att rastas, jag och Cassie. Det liknar att leka med dockor. Jag styr vad hon ska se, hon styr vad jag ska se. Våra ögon blir flickors igen. Blir nyfikna nog att nudda ut- siktsfönstret och andas moln över molnen. Vi står som galjons- figurer och dyker tillbaka till jorden i en omtagning, tillbaka till vårt dockhus. Skalar oss igenom alla skyddslager, mantlar spända över ömma jorden. En utomjordisk hand sträckte sig rakt igenom, vi dyker igenom där molnen skingrats till arm- band. Kanske var handen och manteln av samma himmelska material, samma kropp, på samma sida. – Titta inte bakåt, skriker Cassie, fortsätt bara springa. Och jag springer tills dagen slocknar och natten är röken som skym- mer solen. Springer och vädrar kläderna från stendamm, sky- skrapor, skövlade, ut på ett tätt gult fält. Solrosorna växer upp till ögonen, lyser i mörkret. VI svettas i våra nattlinnen. Jag måste huka mig, akta huvudet. Porslinsdocka. – Du är i tunnlarna, säger Cassie. Det är trångt. Vad hör du? – Jag ropar men ekot liknar inte min röst. Det är Mira som ligger gömd och härmas från en tunnelbanevagn. Systemen kommer tillbaka, jag har orienterat mig trygg i de här gångarna, de här bakfickorna. Vad skriker vi om? Hon håller skelettet av en vuxen underkäke och vrålar. Är det om döden eller är det leken? Trär den större käken över hennes egen och jagar mig. Jag gömmer mig i en trång vindtrumma. Är det tack vare storleken som vi inte ligger utspridda i benhögar över säten och perronger? Det verkar bara vara barn som klarat sig un- dan dödsblickarna. Varför stirrades inte vi till döds som myror under brännande förstoringsglas ? Kanske var vi för mikrosko- piska, osynliga i deras ögon. Får plats i vindtrummor. Mira hittar mig men äter mig inte. Sticker in huvudet. Om hon tar av sig käken så kysser jag henne. Det kittlar när vi går nere på spåret, kittlar fast det inte finns någon ström längre. Det är smycken, batterier, föda som vandrar från hand till hand. Vi glömmer snabbt sedlarna. Ser inget värde i vuxna ansikten, stränga pappersblickar. Några barn bildar gäng, egna samhällen med regler och något slags primitivt styre. Vi hör några som låter som apor. Andra som bara ligger helt stilla men andas. Vi håller oss undan, för oss själva. Jag samlar på glas som smält i explosionerna och stelnat till nya ädelstenar. Står länge under sprickor upp till marknivån. Dagsljuset sipprar in i lösa solstrålar att fånga i glassmycket för att tända upp gömda stjärnkonstellationer däri. En karta i glas, fönster mot en annan värld. CASSIE berättar. – Vi var några som gömde oss i skolmatsalen länge, åt kon- server. Gjorde en eld av skräp och stolsben i mitten av salen. Värmde en massa fryst kött över elden. Vi var mätta och sov mycket. Utanför var natt hela tiden, tjockt av rök och damm. Det enda vi vågade tänka var att någon skulle hitta oss snart. En fick panik och sa att alla var döda. Vi var tvungna att slå och klösa honom lugn, slå och klösa oss lugna. – Aj ! Gör inte på riktigt, varnar jag. – Förlåt. – Okej, fortsätt. Vi är lugna. Vi inser att våra föräldrar ald- rig kommer komma och hämta oss. – Nej, det gör vi inte. Vi hade klöst sönder dig alltså. Vi inser ingenting, vi tror att alla andra gått ner i skyddsrum eller grottor eller något. Vad som helst. Vi virar toapapper flera varv runt huvudet. Vi tänker att det ska filtrera röken. Jag ser att killens kinder blöder och det löser upp pappret. Han ser så rädd ut. Vi tar knivar och jag ger honom en. Röken är för- blindande eller så vågar jag inte blåsa bort toapappret när det faller ner för ögonen som en lugg. Håller hårt i tröjärmen fram- för mig. Tänker att lukten av grillat bara sitter kvar från eld- staden, att det bara var stekarna som satt kvar i kläderna och håret. – På solrosfältet hostade jag ett varmt grått damm, snöt ut mina föräldrars aska. Cassie håller mig i tröjärmen, krystar andetagen genom natt- linnet uppdraget över munnen. Jag ska vara tyst, hon är fin på ett sällsynt sätt och det är inte min tur att styra. Hon är fin på ett utdött sätt. Det är sant, det finns inga kvar som liknar henne. Inga kvar som andas som hon, låter sådär täppt i näsan fast hon säger att hon inte är det. Men jag svär jag är inte det, brukar hon säga, och snuva sig med näsan rynkad som ett djur. – Förlåt, ber jag. Sluta inte. Vi går över skolgården. Kravlar genom småbarnens klätterställningar. Svingar oss i gungorna. Gör allt för att inte nudda mark. – Det som är på marken faller sönder när vi trampar på det, huden är en svart skare. Vi hittar till gympasalen. Vi brukar samlas där om det hänt något. Alla färgade linjer har brutits upp nere på planen, tremeterslinjer och straffområden sträcker sig huller om buller. Det gnisslar om några gympadojor och de börjar skrika inifrån röken. Vi kutar därifrån. Vi har redan blivit ett gäng. Och allteftersom jag inser att min egen familj är borta, så blir det här min nya. Vi bytte bandage på killen vi klöste. Jag tänkte på honom som min lillebror. Vi gick alltid med huvudena invirade i saker som mumier. |