Dikten: en röst.
Och när en röst
skrivs ner på papper och i
det ögonblicket skiljs ut från
personen som talar kan detta sägas ge ökat medvetande om
döden: talet
frikopplas från kroppen/personen för att etsas över
pappret/skärmen: språket
rycks loss från det fysiska rummet, från människan.
Ett torp dåsar i vinden.
Det dåsar och faller ner genom dikten, Rickard vill visa
något och, ännu mer,
få den läsande att visa sig. Sträcka ut handen.
Vända den. Vända igen: en
blinkers hos en tom bil i
natten, den lyser över din rygg om du vänder dig undan,. den
strålar dig i
ansiktet om du går den till mötes. Med
landet som kropp och mark till de frågor dikten vrider ur denna
kropp och mark.
Det är dikt som envetenhet- som metod mot tystnad, passivitet. Så om kroppen ”Sverige” skrivs ner utgör texten ett försök att ta reda på saker om svenskhetens ovillighet till mutation/svenskhetens död? Ett citat som en gång kastades mot mig från skärmen och en amerikansk sit-com går så här: ”Pain is just fear leaving the body”. Dikten vill inte vara vacker, den vill vara kännbar. Och står utan titel, som för att säga: du har redan vad du behöver för att ta dig in här. Jag tar mig in: en
sorts begravning i tunga tunga tyger
där landet bärs på
axlarna. Det lär vi oss redan i femman att hantverket
blöder i fingrarna. Dikten
handlar om att vara duktig, tydlig, lydig genom att alltför
villigt bebo en
klassisk bild av det svenska, en bild till vilken nyckeln är ett
rostigt och
slentrianmässigt använt föremål. Desperation
är ett låneord vulg. Och
man får köra handen långt ner i halsen för att
hosta upp för en tid av
dekonstruktion. Det är svart avgrund av ovisshet en
ofärdig produkt. För
att osäkra det cementerade sambandet ”Kulturell identitet-Land”
och dess
konsekvenser. Dikten säger Spegelbilden är
begriplighetens gräns och
önskar oss något annat. Något som tar över
etnocentrismen, fuckar upp logiken i
det etnocentriska. Dikten säger Dessa
bilder av hjärtat. Och: Om jag äger mitt land,
äger det då mina tankar? Nu mynnar detta ut i en
remix:: ”Om vi äger vårt
tal och våra hjärtan,
varför är det så
mörkt?” Ilskan ligger under den
knutna
tungan/…/som en möjlighet till samtal mellan fler än denna
ständiga
samstämmighet denna rädsla för förändring
för oförstånd. Inventeringar i
svenskhetens föråd. Eller kanske
om att vara förråd
av svenskhet, lurad. Hur det främmande fortsätter vara
främmande genom att
estetiseras istället för att handla om människor.
Mångfald som en utsmyckning
av normen, av det som inte vill förändras. Likt den matta
gjord av sällsynta
samiska skallfragment som stadsministern stiger ned på efter
avslutat
framförande i diktens början. Fortsätter han
ändå tala om Sverige som att
det är en realitet att landet ligger där innanför hans
panna som ett verkligt
begrepp. Mellan R.s texter och alla
texter jag läser under en
vecka finner jag en
annan sorts katalog, ett system över nationalitet: Maskerad
2007 ges ut
av ett företag baserat i en mindre svensk ort. De säljer
maskeraddräkter och
festtillbehör till framförallt firmafester. Ett register
över olika stereotyper
att beställa per telefon. Under rubriken Sverige hittar
jag förutom
flaggor och vimplar en dräkt kallad ”svensk ölmadam”. Den
är en tillsexad
variant av den blågula folkdräkten: kort kjol,
uppknäppt blus, knästrumpor.
Blonda slingor fallande ner mot ölstopen som hon leende
balanserar. I sällskap
av mexikanska mustacher, afrikanska masker, en parad av etnomyter
gestaltade i
hår, ansikte, kroppspråk, den sortens bilder av ett land
vilka kräver en stor
dos bakåtsträvande och romantiserande för att vara
användbara, håller jag på
att skriva, men kanske stämmer det inte, att det strävas
bakåt genom katalogen-
det skulle vara att säga att dessa bilder bygger på en
befintlig historisk
urtyp- utan snarare inåt i det västerländska
hjärtat, in i den koloniala
illusionsillustrationen över ”vildar” och önskan om att den
andre ska fortsätta
vara en annan. En som alltid är värre än oss, oss andra.
Och att
utifrån detta skriva om ett
land/sitt land är ett
försök att
skriva fram något för att skriva ner det
för att skriva bort
vidare ur. Dikten är en välskött
trädgårdslabyrint av dessa rörelser.
Ibland lite för välskött ( Jag tycker om tydlighet
när det krävs tydlighet. Men
frågar mig själv och Rickard och andra som vill uttrycka:
behöver dikten vara
så mycket av en autentisk d i k t när ämnet
uppenbarligen handlar om fascismen
i autencitetssträvandet, i äkthetslängtan, i
en-hets-ömmandet? Denna dikt kunde svika, svikta i sina
sömmar liksom den sortens
längtan den uppfodrar
till- att det redan förändrade landet tas ur sin kuvös,
lyfts mot taket, börjar
tala, babbla, se sig om? Meaning: det ä r meckigt att skriva
traditionellt om
just traditioner. ) men kanske behöver den vara det för att
läsaren ska gå in
och på egen hand komma vilse i sina föreställningar och
reaktioner mellan
spalter av taggar och himmelssträckta törnen. In mellan
buskarna för att
sträcka handen och halsen genom undervegetationen, läsa med
fingrarna rotande
runt rötterna. Sedan vidare i smutsen, jorden för att fråga: vad som
är frön, vad som är jord, vad som
är obrukbara gamla redskap. Okej, när jag
går ner mellan dessa rötter
jag bjuds på, mot detta land mot
vilket dikten sätter sin uppfodrande lampa så tänker
jag på Arja Saijonmaas
sång ”Högt över havet” som vann Sverige vidare till
Eurovisonsfestivalen något
år under åttiotalet: Vem är du, vem är jag,
levande charader, spelar alla
roller så bra. Den handlar om
kärlek. Men kunde ju också handla om hur diverse stereotyper
behöver varandra
för att kunna existera. Bilder av vad som skrivits in i namnet
Sverige och som
används för att legitimera indelningar och avdelningar. Att vara svensk är
också att g ö r a svensk.
Varje handling är en
upprepning av, ett brott mot eller ett tyst väntande inuti denna
historiska
värme, det vi kallar sammanhang. Ett sammanhang, en
världsordning, en
nuvarande kontext ger mig mina medborgerliga rättigheter. Vissa av
dem så djupt
osynliga att jag uppfattar dem som en del av min kropp. Som min kropp. En rakad man ristar kors i
armarna. Nationalstatens
önskade struptag mot
huvud axlar knä och tå. Han vill ha sin sanning röd
som en livmoder. En
inslagen sanning, en stämpel in i märgen, varför är
det åtråvärt? Att vara
så äkta att man går sönder, att
göra sönder andra med sin söndrade äkthet. Om det inte finns enhet
redan inom landet, så
får främlingar tjäna
som de som enar genom att utgöra motbild. Det finns i
sexualiteten i riten i
fikapausen jag har inget emot dem men att de måste göra
så mycket väsen av sig.
Drömmen om 1 folk med 1 historia och 1 berättelse. Jag
tänker att Rickard säger
att det inte varit enkelt eller naturligt, någonsin, när han
skriver: Istället
dessa sjok av vandringar. Jag skulle gärna höra mer om
vad han tror om
detta med äkthet, autencitet, om andra vägar än att vara
svensk- inte svensk. Om man läser dikten
kronologiskt – vilket aldrig
bör vara ens enda läsning-
börjar den med ett tittande och slutar med ett gäspande.
Sverige: en fabrik. En
effektivitet. Där inget tycks
utbytbart. Att titta på, avnjuta, vara tyst inför. Dikten är inte tyst,
inte eftertänksam. Utan
snabb, uppgiven, arg,. Med
hjärtslag bankande i radernas vindbitna fönster. Den pratar
medan den letar:
efter svensken i mig, i dig, i Rickard Karlberg, i läsaren, i
landet, letar för
att vägra nationaliteten vara så statisk som nationaliteten
kan ge sken av att
vara. Letar efter hur länge ett till synes färdigformulerat
fäste i historia
och språk kan hindra framtiden från att röra sig
vidare mot något annat, något
som redan är. Eller: ”Går det att leva i onaturligheter,
onaturligheter
som är allas istället för utpekade som att de
ständigt vore någon annans?” Vill
”vi” det? Sara Hallström
| Jag bor i Sveriges andra stad. Skrivandet
handlar nu om att röra
tanken och kroppen framåt i en tid utanför tiden, ibland
så fort eller slow
motionartat att indelningarna i då/hemma/ jag/nu/främmande
kan förändras eller
förloras på vägen.
|