Dikten: en röst.

Och när en röst skrivs ner på papper och i det ögonblicket skiljs ut från personen som talar kan detta sägas ge ökat medvetande om döden: talet frikopplas från kroppen/personen för att etsas över pappret/skärmen: språket rycks loss från det fysiska rummet, från människan. Ett torp dåsar i vinden. Det dåsar och faller ner genom dikten, Rickard vill visa något och, ännu mer, få den läsande att visa sig.

Sträcka ut handen. Vända den. Vända igen: en blinkers hos en tom bil i natten, den lyser över din rygg om du vänder dig undan,. den strålar dig i ansiktet om du går den till mötes.  Med landet som kropp och mark till de frågor dikten vrider ur denna kropp och mark. Det är dikt som envetenhet- som metod mot tystnad, passivitet.

Så om kroppen ”Sverige” skrivs ner utgör texten ett försök att ta reda på saker om svenskhetens ovillighet till mutation/svenskhetens död? Ett citat som en gång kastades mot mig från skärmen och en amerikansk sit-com går så här: ”Pain is just fear leaving the body”. Dikten vill inte vara vacker, den vill vara kännbar. Och står utan titel, som för att säga: du har redan vad du behöver för att ta dig in här.

Jag tar mig in: en sorts begravning i tunga tunga tyger där landet bärs på axlarna. Det lär vi oss redan i femman att hantverket blöder i fingrarna. Dikten handlar om att vara duktig, tydlig, lydig genom att alltför villigt bebo en klassisk bild av det svenska, en bild till vilken nyckeln är ett rostigt och slentrianmässigt använt föremål. Desperation är ett låneord vulg. Och man får köra handen långt ner i halsen för att hosta upp för en tid av dekonstruktion. Det är svart avgrund av ovisshet en ofärdig produkt. För att osäkra det cementerade sambandet ”Kulturell identitet-Land” och dess konsekvenser. Dikten säger Spegelbilden är begriplighetens gräns och önskar oss något annat. Något som tar över etnocentrismen, fuckar upp logiken i det etnocentriska.

Dikten säger Dessa bilder av hjärtat. Och: Om jag äger mitt land, äger det då mina tankar?
          Eller det kunde ha stått- lånat från filmen med samma namn- Tala! Det är så mörkt.

Nu mynnar detta ut i en remix:: ”Om vi äger vårt tal och våra hjärtan, varför är det  så mörkt?”  Ilskan ligger under den knutna tungan/…/som en möjlighet till samtal mellan fler än denna ständiga samstämmighet denna rädsla för förändring för oförstånd.

Inventeringar i svenskhetens föråd. Eller kanske om att vara förråd av svenskhet, lurad. Hur det främmande fortsätter vara främmande genom att estetiseras istället för att handla om människor. Mångfald som en utsmyckning av normen, av det som inte vill förändras. Likt den matta gjord av sällsynta samiska skallfragment som stadsministern stiger ned på efter avslutat framförande i diktens början. Fortsätter han ändå tala om Sverige som att det är en realitet att landet ligger där innanför hans panna som ett verkligt begrepp.

Mellan R.s texter och alla texter jag läser under en vecka finner jag en annan sorts katalog, ett system över nationalitet: Maskerad 2007 ges ut av ett företag baserat i en mindre svensk ort. De säljer maskeraddräkter och festtillbehör till framförallt firmafester. Ett register över olika stereotyper att beställa per telefon. Under rubriken Sverige hittar jag förutom flaggor och vimplar en dräkt kallad ”svensk ölmadam”. Den är en tillsexad variant av den blågula folkdräkten: kort kjol, uppknäppt blus, knästrumpor. Blonda slingor fallande ner mot ölstopen som hon leende balanserar. I sällskap av mexikanska mustacher, afrikanska masker, en parad av etnomyter gestaltade i hår, ansikte, kroppspråk, den sortens bilder av ett land vilka kräver en stor dos bakåtsträvande och romantiserande för att vara användbara, håller jag på att skriva, men kanske stämmer det inte, att det strävas bakåt genom katalogen- det skulle vara att säga att dessa bilder bygger på en befintlig historisk urtyp- utan snarare inåt i det västerländska hjärtat, in i den koloniala illusionsillustrationen över ”vildar” och önskan om att den andre ska fortsätta vara en annan. En som alltid är värre än oss, oss andra.

Och att utifrån detta skriva om ett land/sitt land är ett försök att skriva fram något för att skriva ner det för att skriva bort vidare ur. Dikten är en välskött trädgårdslabyrint av dessa rörelser. Ibland lite för välskött ( Jag tycker om tydlighet när det krävs tydlighet. Men frågar mig själv och Rickard och andra som vill uttrycka: behöver dikten vara så mycket av en autentisk d i k t när ämnet uppenbarligen handlar om fascismen i autencitetssträvandet, i äkthetslängtan, i en-hets-ömmandet? Denna dikt kunde svika, svikta i sina sömmar liksom den sortens längtan den uppfodrar till- att det redan förändrade landet tas ur sin kuvös, lyfts mot taket, börjar tala, babbla, se sig om? Meaning: det ä r meckigt att skriva traditionellt om just traditioner. ) men kanske behöver den vara det för att läsaren ska gå in och på egen hand komma vilse i sina föreställningar och reaktioner mellan spalter av taggar och himmelssträckta törnen. In mellan buskarna för att sträcka handen och halsen genom undervegetationen, läsa med fingrarna rotande runt rötterna. Sedan vidare i smutsen, jorden för att fråga: vad som är frön, vad som är jord, vad som är obrukbara gamla redskap.

Okej, när jag går ner mellan dessa rötter jag bjuds på, mot detta land mot vilket dikten sätter sin uppfodrande lampa så tänker jag på Arja Saijonmaas sång ”Högt över havet” som vann Sverige vidare till Eurovisonsfestivalen något år under åttiotalet: Vem är du, vem är jag, levande charader, spelar alla roller så bra.  Den handlar om kärlek. Men kunde ju också handla om hur diverse stereotyper behöver varandra för att kunna existera. Bilder av vad som skrivits in i namnet Sverige och som används för att legitimera indelningar och avdelningar.

Att vara svensk är också att g ö r a svensk. Varje handling är en upprepning av, ett brott mot eller ett tyst väntande inuti denna historiska värme, det vi kallar sammanhang. Ett sammanhang, en världsordning, en nuvarande kontext ger mig mina medborgerliga rättigheter. Vissa av dem så djupt osynliga att jag uppfattar dem som en del av min kropp. Som min kropp.

En rakad man ristar kors i armarna. Nationalstatens önskade struptag mot huvud axlar knä och tå. Han vill ha sin sanning röd som en livmoder. En inslagen sanning, en stämpel in i märgen, varför är det åtråvärt?  Att vara så äkta att man går sönder, att göra sönder andra med sin söndrade äkthet.

Om det inte finns enhet redan inom landet, så får främlingar tjäna som de som enar genom att utgöra motbild. Det finns i sexualiteten i riten i fikapausen jag har inget emot dem men att de måste göra så mycket väsen av sig. Drömmen om 1 folk med 1 historia och 1 berättelse. Jag tänker att Rickard säger att det inte varit enkelt eller naturligt, någonsin, när han skriver: Istället dessa sjok av vandringar. Jag skulle gärna höra mer om vad han tror om detta med äkthet, autencitet, om andra vägar än att vara svensk- inte svensk.

Om man läser dikten kronologiskt – vilket aldrig bör vara ens enda läsning- börjar den med ett tittande och slutar med ett gäspande. Sverige: en fabrik. En effektivitet.  Där inget tycks utbytbart. Att titta på, avnjuta, vara tyst inför.

Dikten är inte tyst, inte eftertänksam. Utan snabb, uppgiven, arg,. Med hjärtslag bankande i radernas vindbitna fönster. Den pratar medan den letar: efter svensken i mig, i dig, i Rickard Karlberg, i läsaren, i landet, letar för att vägra nationaliteten vara så statisk som nationaliteten kan ge sken av att vara. Letar efter hur länge ett till synes färdigformulerat fäste i historia och språk kan hindra framtiden från att röra sig vidare mot något annat, något som redan är. Eller: ”Går det att leva i onaturligheter, onaturligheter som är allas istället för utpekade som att de ständigt vore någon annans?” Vill ”vi” det?

 

 

Sara Hallström | Jag bor i Sveriges andra stad. Skrivandet handlar nu om att röra tanken och kroppen framåt i en tid utanför tiden, ibland så fort eller slow motionartat att indelningarna i då/hemma/ jag/nu/främmande kan förändras eller förloras på vägen.