Viktor Johansson och Clara Dackenberg snackar Hevonen Häst
© Matilda Ekman



VIKTOR TALAR:

 
I Hevonen Häst på Umebiblan sitter två postitlappar över sidan tjugo kanske, där står: - Har aldrig stött på något flummigare, detta övergår mitt huvud. - Jag håller med...
          Jag ville verkligen klistra över lapparna med att det går att förstå, och det måste det väl, men jag orkade inte mycket längre än dom, det var för tjockt i halsen, stark saft, inget att andas i, samtidigt som jag verkligen beundrar att skriva så, vill Springaren mer åt det hållet. Om tre år gör jag ett nytt försök det lovar jag.

 
CLARA TALAR:
 
Det här skrivs först och främst ur.... vreden,
ja, drivs på vreden, och den framför hopplösheten/ledsamheten/den
stora tröttheten/… det skänkte att besöka biblioteket och få den
där post-it-
enfaldigheten bekräftad!
 
I Hevonen Häst alltså.
Hur mycket kan inte en sån sak förta och förstöra vår fortsatta
läsning? Ett (och nu var de ju till och med två) skrikande
dumhetsbevis, gult och grönt, fyrkantigt
"nej detta var det flummigaste..." - - - och redan på sidan
20-någonting!
Jag säger: okej en tunn marginalanteckning. Visst en negativt
utvärderande slutkommentar... Men detta är inte formen – såhär,
överlappande sin kritik, klagande: "skitbok, får mig att känna mig
dum"... Ah!
 
Jag blir sorgsen (och arg som sagt, ja) på denna kollektiva jätterädsla
för att (om än bara för en kort stund och alldeles tillfälligt) råka
frångå den egna förnuftighetens präktiga asfaltssträcka!
Det är väl ändå ingenting att rädas!
För enkelheten: flytta det till ett fysiskt metaforplan att symbolisera intellektets
krumsprång:
- - - Svindeln i detta att ta ett steg ut –
för att landa i någonting okänt. Att tillfälligt placera sig på ett
obekant, och kanske, för en, obegripligt etage; men ändå njuta av det
man faktiskt kan tillgodogöra sig av utsikt, utan att låta sig hindras
av den där nödigheten som heter logik eller kontroll över situationen.
 
Jag vill inte låta förlama min tanke. Jag vill inte sluta tro att man
kan tillgodogöra sig utan att förstå.
          Och jag skulle så innerligt gärna hälsa dessa Umeå stadsbiblioteks osynliga lappskrivare: försök med experimentet att för en gång –
          acceptera: det är hälsosamt med de korn som osmälta vill rinna genom
förnuftets spjälkningsapparat. Som inte f-ö-r-s-t-å-s av alla, men ändå (för många) kan fungera som solid poesi.
Samtidigt som det visst, för vissa, förblir ointressant. Jag vill inte säga att det är fel att ogilla den här boken, det förstår du väl, V. Men ändå- - -
          Det svåra med att prata om just den här romanen är väl att den har så
ont om systrar som bjuder till rättvis jämförelse...
 
- - -
 
ett stickspår:
          Anita, min gymnasielärare i svenska såg ut att plötsligt
ryckas ur något avlägset, mitt under någon form av
forcerad romanpresentation. En elev som läst Liza Marklund (eller
dylik) och monotont, med blicken fäst på bakidespärmens text, beskrev
storyn. Jag vill minnas det hela så dramatiskt. I centrum av sceneriet, hur som helst.
min lärares vithåriga spädhet, draperad i korallrött blustyg. Nästan som ett avbrytande av elevens ljudliga idisslande:
Anitas:
          "Har ni tänkt på det? Hur det maler och maler runt omkring oss, och i den här populära litteraturen: berättelser byggda på inte mycket annat än beskrivningar. Sakliga beskrivningar och uppräknade händelser Var är gestaltandet? "
          Jag kan inte placera något exakt citat i munnen på henne förstås, men
sådan minns jag andemeningen.
 
- - -
 
Det speciella med Hevonen Häst, och det som gör den svår att jämföra
med annat är väl (gestaltnings-) utrymmet som här faktiskt
ges åt språket.
 
Eila Palo som huvudkaraktär har verkligen ett språk. Och hon har inte tilldelats något gammalt och blankslitet tungomål. Hon är formad ur språk. Språklig friktion framför informerande fiktion.
Och det är det som gör henne så hisnande påtaglig och verklig!
 
Eila Palo är ingen lätt flicka. Hon låter sig inte passivt beskrivas. Hon gestaltar
sig själv ur det henne omgivande.
Eila är inte nio år, har brunt hår och gröna ögon.
Eila är så mycket mer levande än så många andra romanfigurer.
 
Eila Palo är språk.
Låt henne rinna som ett sjungande känn
läsandets rytm,
försök.
 
Stanna inte vid det invanda förståndets gula Post-it-galleri som varnande menar: detta är obegripligt, obekant så pass att ingen tolkning kan likna förståelse.
 
Vi har varit här förut. För hundra år sedan var fotografiet ett växande fenomen som i saklighet överträffade det mänskliga ögats sträcka till canvas och avbildande. För hundra år sedan målade vissa höstackar eller cabaretscener, ballerinor i tyllkjolar; och menade att det verkligen starkast förmedlande i en avbildning, är det som
bara låter sig anas, det som ger betraktaren en viss egen tolkningsrymd.
 
- - -  vidare –
 
Hur ofta besitter tanken logisk dramaturgi?
Inte särskilt ofta hos bokens huvudperson tycks det. Bråda Eila Palo har viljans snubblande strålkraft mer än andra. ADHD?
Allt!Genast!
Och just det blir så vackert, då hon är hållen i kjorteltömmarna tillbaka i lantlighetens långsamhet. Tillbaka i farmorns kökssoffa. Tillbaka, för att inte allt för hastigt rusa in i detta stora hon anar. Det stora/inre/hon är. Detta stora som ter sig så abstrakt och
just obegripligt för andra.
          Vad jag kan gilla mindre med Korpi: hur ibland övertydligt trotsigt hon stampar ut depoetiskarättigheterna…
Men samtidigt görs det ju med finess, och jag låter mig lätt övertygas om att det är Eilas P:s naiva stampande, och inte Annika K:s och Eila är jag förstås beredd att förlåta det mesta!

 
VIKTOR TALAR:
 
Du får mig att gå tre år för att läsa om, springa genom bokhandlarna och lämna brinnande fotspår i ljuddämpande mattorna, tillbaka till framtiden, ett räkneverk bläddrar nummerlappar och tider som kortspelet Stockholms gator. Nu vill jag läsa igen.
 
Jag frågar dig om inte Korpi har systrar i Malin Isakssons Tiden skulle komma att röra mig och Jag viskar Högklintero, Tova Gerges Kroppens saknades i veckor där barnens språk oavkortat och oreglerat speglar deras o o o oansade tankefrisyrer, språket växer fritt innan det beklipps, (saxar också örat, vad vi lystrar till, Hevonen Häst därför svår att höra) språkhåret som till slut tvingas till rätta (du måste kamma ner virvelvinden nu). Ungen Eila Palo är helt egen, självstyrande, måste tillochmed själv bestämma hur hon ska dö. Jag är precis på slutkapitlen och ska hon dränka sig, boken är ju spännande också, bladvändare, det får inte hållas under ytan, ska hon hitta Karolinas mördare, kommer hon drunkna?
 
Jo apropå bladvändare: Jag läser som du (guld)lockar mig, tvingar mig rinnande, simmar genom raderna och måste hålla huvudet ovan vattnet, det är frestande att dyka ner under och fastna i varenda jävla mening, men jag har drunknat där förut, jag bara fortsätter och tar åt mig, kunde nästan riva ur varje läst blad som min brukare brukar (tystnadspik). Men grejen är att jag misstänker att jag bara tar åt mig halva texten, men mer än det är overkill, den för starka saften. Och hälften som inte går in är väl inte bara skum, skumläsning, garnityr? Hur är det tänkt? Men jag tror dig Clara när du säger lita på Eila Palo, Annika Korpi, jag börjar gilla boken väldigt mycket, sväller i vattnet hon väljer att inte bottna i, sväljer det.
 
CLARA TALAR:
 
Ja, hur är det tänkt att läsa Hevonen Häst? Jag tror en frihet är tänkt. Förstås. Som i punktvisa dykningar, som hålla sig flytande på ytan eller tröga sig fram på det djupa. Eller hoppa mellan parallellplanen: yta/djup.
          Och tjattrar vi vidare om rubbade dramaturgier, i fallet huvudkaraktärens komplexitet, så kan vi verkligen tala just bråddjup och ytligheter, då Eila tycks existera i flera åldrar samtidigt, och inte bara de hon (fysiskt) genomlevat… En jag-vet-inte-vad-för-någons referensbibliotek i flickkläder.
 
Så till Korpis eventuella stilsystrar.
          Jag viskar: Högklintero avbildar barnsläktet som ufon. Något som förebådas redan i förspelet:
 
          ”I den mörka rymden kan barnen sväva lika saktmodigt som
           planeterna. Deras ögon är fästade i varandras eller så är blicken
           nedslagen. Ibland kan två barn, på sina banor, passera varandra
           mycket nära.”
 
Dessa barn rör sig senare mot olika mål på lagom avstånd hemifrån via träd och staketglipor, med vackra, vilda djur i hälarna. Som små naturväsen springer de över bokens ängar. Det tuggas på harsyreblad och viskas om havsbottnar. Och runt barnen finns rävar, grävlingar, glänsande insekter, utplacerade som övervakare och beskyddare.
          De är inte riktigt människor, barnen (vackra vilda djur – ja, snarare det!). Barn är här en artbestämning, precis som Harsyra, Räv.
          Språket hos Kata, Irina, Natan och de andra Högklinterobarnen är tyngt av vishet och allvar. De upplyser ständigt varandra om vidunderligheten hos solsystem och världshav. Är inte detta genomromantiskt på ett sätt man i Hevonen Häst räds, eller bespottar, eller hur som helst inte har lust att äga litterärt släktskap med?
          Här talar man om att lägga sin ljusa panna mot de doftande kreaturens kroppar i kohagen och visa djuren sina handflator, ”blekvita som sommarstjärnor”. Eila Palo i Hevonen häst bär rävboan över axlarna. Hon förundras inte över handflatornas vithet. Hon är
 
          ”bara skorv och det har jag accepterat. Jag har mjuka byxor så att det inte ska
           förvärras, och jag ler.”
 
I relief mot Kata och hennes vänner, som alla är så naturligt oförstörda, verkar Eila Palo fullständigt fördärvad. Här har den skräpiga kulturen varit och skitat ner. (och det med fuktgivande lotion och hawaiismak, snarare än ångande komockor och sval svart jord)
 
Gemensamt hos de båda böckerna, dock: temat av främlingskap. Även om det i Malin Isakssons fall rör barnen som kollektiv och i Annika Korpis: Eila Palo som säregen solitär. Många fler beröringspunkter än så hittar jag inte. Kanske temat "brådmogna barn" och ”de stora frågorna”… Men, medan Isakssons unga karaktärer talar om the Big Bang och Gibraltar, med tindrande förundran; nämner Korpis Eila motsvarande fakta mer i förbigående, som för att visa på sin egen bildning och mognad.
 
Att du hänvisar till Isakssons tidigare bok: Tiden skulle komma att röra vid mig förstår jag bättre. Där har vi, på samma sätt som i Hevonen Häst, i alla fall ett tydligt subjekts tilltal. Dessutom de viktiga mamma- och pappa- karaktärerna som man visserligen aldrig (här heller) presenteras närmare inför.
          Men att ”barnens språk oavkortat och oreglerat” skulle synliggöras och ges spelrum i någon av Malin Isakssons böcker vill jag inte påstå. I Tiden skulle komma att röra vid mig, är det en vuxens röst jag hör. Mer eller mindre sentimentalt återberättade snävt beskurna scener ur den avlägsna barndomen. En vuxen som i efterhand konstruerar bilden av sig själv i badkaret. ”Spåren över min okyssta kropp”. Ett tillbakablickande. ”Jag är inte gammal ännu”.
 
Tova Gerges, till slut. Här ryms samma huvudteman som i Hevonen Häst och bitvis i Tiden skulle komma att röra vid mig, av isolering och förhållande till den egna (flick-) kroppen. En tystnad utåt och en inre snårig och  svårberäknelig dialog.
Gerges text tar plats ungefär mitt emellan Jag viskar: Högklintero och proggromantiken där; och Hevonen Häst där dragkampen mellan natur och kultur har sitt hjärta i en ”problematisk” flicka.
 
          ”Busken var slånbär, den hakade i hennes kläder och skinn. Men hon tog papperet
           och undrade varför. Det lade sig kvävande mot handen. Det var fult. Det hade
           fläckar av växtlighet.”
VIKTOR TALAR:
 

Du säger ADHD, Eila som ett bokstavsbarn, jag spinner vidare om ett ordbarn, en störning av språk. Jag och Terese pratar om boken över köksbordet, smulor faller i boken och fastnar där som meddelanden. Om den gesten var språk skulle där stå på postitlappen: Matigare bok får man leta efter, glöm inte att prata med mat i mun.


 
 
 
Viktor Johansson & Clara Dackenberg | Har träffats ena handens fingrar gånger i verkligheten i Umeå. I Umeå finns ett galleri som heter Verkligheten. Viktor ångrar att han aldrig gick dit, kanske fanns där en gigantisk trähand med hundra fingrar. Viktor tänker nog på en gren. Han ångrar att han inte träffade Clara fler gånger, räknade andra handen och tårna. Vissa gånger är verkligheten en förlamning som gör hjärnan till ett fågelbo av kvistar.