En pojke som grydde i sömnen, det var det jag såg, ett klot. Det finns ord och människor man

glömmer, flikar ur den helt vanliga rymden kring arbetet. Som något man ätit, som passerat

genom systemet det man kallar system, som bevisligen tillhör en och utgör. Allt det förklaras

på kursen att gå vidare. De här skrikorna som hörs, och tipskupongen som löser upp sig i

asfalten. Det är väl hans, den här stadsdelen den är väl hans, det här hålet i parkleksplanket är

väl in i helvete hans? Kommunala bordsplaceringar och barmhärtighet.

*

Det finns dom som aldrig ställer frågan vill du ligga med mig nu. Det finns dom som gör narr

av alltsammans. Dikter som växer ur och fortsätter. Lönnfett kring. Det gör inget, hur ska jag

tala om för dig att det gör inget. I den här svedmyran, i den här baggarmosen och den här

frusängen. Som hängivelsen slår ut. Ser du?  

*

Armarna. Israels arm och Hizbollahs arm. Ettåringens arm och armen mellan oss. Så långt det

går, en enda eviga

En utsträckning, ett intervall utan oss där vi sitter. Spritångor och luftskikt som sölar, tjockar.

Det är en dom över. Det är ingenting att ta sig ur. Det här märket i pannan, emblemet i bränd

hud fake tattoo

*

Skriva på bara, orken under armarna. Vin och snus, en hejdlös tystnad utanför fönstret, ett

följe. Skalla dig fram genom orden och bryt. Ta det veka, lugna dig. Det talar till sig själv och

inget annat, vätskorna. Flykta. För en gångs skull, honey. Min ljusa strupe, jag vänder den

ju åt dig.

*

Sucka spjälken och veckla. Daggdroppen ur dagen. Det oerhörda ansiktet.

Hur många motstånd är vi tillsammans? Bli filtrerad, ljusna också. Kliv.

Jo med mig. Nu. Vi kan susa.