Kroppens utsträckning är så liten i det stora hela. Och ändå där som allt blir verkligt. Att rasa omkring i hela världen blir för mycket. Ja, det är för mycket. Hjälp. Ja, det är det enda möjliga. Vart tar möjligheterna vägen? Var tar de vid? Dikterna är ett övertryck, de är små små rörelser som ändock. För att förorten där jag bor, för att staden, för att jorden. Det är de värda. Jag vill.

Det sorgsna i skrivandet är inte det ensamma, det är härifrån till dig. Men också det som kan bli något. Jag vet inte vad jag tror om skrivandet, men att det ska häkta i kroppen i alla fall. Ibland när människor talar med så förståndiga röster om krig och anorexia blir jag desperat. Lika desperat som många andra, skulle jag tro. Och jag skriver för att svara på det. Kanske.

Jag känner många som gör också. Som inte gör alltsammans. Men ändock. Som inte dömer ut sina ärr som falska hela tiden. Som tar den ork de har. En möjlighet att släppa sig själv så pass att hängivelsen slår ut.

När man skriver kan du betyda en själv. Som ett prat med sig själv och med det som invaderar. Varsågod.

Jag tror verkligen att vi kan susa, jag tror på de små rörelserna i den enda eviga. Men jag kan inte skriva om vad som får mig att tro, den här gången. Det är inget mysko i alla fall. Eller så är det det.