Inledaren
© Eleanor Bowley

En bild träffar mig som en kanonkula, ett omslag av norska litteraturtidskriften Vagant pryds av rader av soldater, unga amerikanska pojkmän i pressveckade uniformer, inga öknar har skrynklat dessa läppar som mimar likt linjaler över stroferna, inga rikoschetter har splittrat dessa läsglasögon som koncentrerar blicken ner i böckerna, raka led av samma bok, en upplaga ur The Pocket Poets Series. En diktsamling att bära i bröstfickan under våldsamma eldstrider, en tunn bunt dikter att stoppa en kula mot hjärtat som en sheriffstjärna i vilda västerns revolverdueller. Verket dom alla sitter och läser är den amerikanske poeten Allen Ginsbergs beathörnsten Howl, om drömmar, droger, och ändlösa ballar. Någon hand gnider pannan över i maskinklippta håret, stryker försiktigt som över en glödlampa, en självlysande tanke: I saw the best minds of my generation destroyed by madness.
 
Den underfundiga bildtexten till Vagantomslaget lyder; Kanonpoesi! och tanken är intressant innan den slocknar: Vad skulle hända om man satte alla soldater att läsa Howl, att läsa:
I'm with you in Rockland
        where you scream in a straightjacket that you're
        losing the game of the actual pingpong of the
        abyss
I'm with you in Rockland
        where you bang on the catatonic piano the soul
        is innocent and immortal it should never die
        ungodly in an armed madhouse

Troligen skulle det också sluta med galenskap. Folkpartiets förslag om en svensk litteraturkanon har med rätta sablats ner på trånga kultursidor - (kalkonen är att man ändå inte kunnat hålla sig från att kontra med en massa egna kanonförslag) - men att föreslå en litteraturkanon bekräftar något inte så ofta utropat inom politiken - styrker någon än så länge otyglad gläfsande makt - att litteraturen har kraften att forma samhället. Även om Folkpartiets händer är onda när dom rycker i strypkopplet för att lära litteraturen och läsarna det gamla tricket om likriktning och språkkonservering, så har en debatt blommat upp som tror på en androgyn He-man som lyfter pennan mäktigare än sitt svärd, åkallar gråskullblixtarna och vrålar: Jag har kraften!
 
Förlåt för Han-mannen även om könet var retuscherat, men liknelsen var en så inbjudande åttiotalistreferens, och Ett lysande namn stoltserar gärna med att vara en unge, ett nytt rådjurskid i kvarteret som både äter rosorna som rosor som rosor som rosor men också som stoppljus, punkter på stadskartan, du är här, hjärtknyten.
         Ett lysande namn bekänner lätt ålder, men färg är svårare, kanske någon slags strålande ultraviolett fjäderdräkt som bara kan ses av fågelögon eller i discobelysning. Man vill inte måla in sig i ett hörn med partipolitiken och man vill inte blanda alla färger och måla sig ett grått paraply som täcker allt och därför betyder ingenting.
       Så Ett lysande namn tillkännager tillslut sin politiska färg för regnbågens, där dom gröna, röda, lila och svarta stråken lyser starkare. Här kommer ges megafoner åt missanpassade mutanter, kakofoniska papegojor, bokkastande amazoner och genier med heliga hallucinationer. Poesin är ett språk utan centralstyre, en decentraliserad metod att utrycka idéer, visioner omöjliga att härleda till vedertagna grubblargubbar gravar, poeten kan kalla det nysyner innan det kastar av sig sitt strikta alfabet för att nästla sig in i stagnerade system och tankebanor. När politiken blir platt kan poesin vika en hjord origamidjur av röstsedlarna och avhandlingarna, vi lovar att boksidorna inte kommer fjälla av samma torrhet, fantasilöshet. Om man utropar all makt åt dikten, vad betyder det egentligen i ett politiskt eller samhälleligt perspektiv?

Ann Hallström |
Poet och redaktör för Lyrikvännen

I bästa fall anarki, i sämsta fall inskränkt dikt.
Men jag tror rädslan för elfenbenstornet är överdriven.
Ibland tror jag att dikten skulle behöva ett nytt socialt kontrakt, att den fortfarande lider av att betraktas som "fin eller svår", att fler kunde gilla den om den slapp den stämpeln. Samtidigt som jag tror att dikten måste få behålla sin rätt att vara "lyxig."
 
Andreas Björsten | Poet och redaktör för Den Blinde Argus
Andlighet, kärlek och dikt är för mig besläktade uttryck för människans innersta väsen, samma krafter som tar sig uttryck i olika schatteringar i en väsendets diamantbrytning. Om dikten kommer till makten betyder det också att människan kommer till makten, redo att ge och ta utifrån en helhetsupplevelse av tillvaron, fullständigt närvarande med alla kropps- och sinnesförmögenheter.
 
Anna Hallberg | Poet och kritiker
Kanske har jag förstått frågan fel, men jag tycker att ”All makt åt dikten” låter ganska hemskt. Både ur politiskt och estetiskt perspektiv. Jag tror inte att poesin är en instans som är särskilt bra på (eller lämpad för) att hantera ”all makt”. Och ”makten” – hur man nu väljer att definiera denna – har inte heller visat sig så framgångsrik när det gäller att hantera poesin. Däremot tror jag att makten och dikten behöver varandra som ett gammalt grälsjukt kärlekspar. Makten ruttnar ihop om ingen ifrågasätter och utmanar den. Och poesin förlorar sin giltighet om den inte kan sätta sig upp mot makten. Men för att det ska vara möjligt, behövs självförtroende, utrymme, oberoende. I massor. Så långt som möjligt måste dikten få vara autonom, och inneha makten över sig själv. Det är gott nog.
 
 
I antologin Bakom TV’n förändrades ljuset gör Göran Greider ett ambitiöst och hedervärt försök att ringa in den politiska poesin, självskrivet är att urvalet ändå är personligt och på annat sätt kan det inte se ut, jag håller också med om att hävda att all dikt är subversiv inte tjänar någonting till i ett sånt sammanhang, (trots att det till synes var vad jag gjorde i programförklaringen ovan, jag pladdrade nog mer om poesins möjligheter, den feta chansen som sagt) men ett löst sammansatt gäng som saknas i min bok är några som Greider skriver såhär om:

…Naturligtvis gick det mode och med tiden trött rutin i denna politiska poesi, precis som blivit fallet med den så kallade språkmaterialistiska dikt som numera tillverkas på löpande band, under noggrant överinseende av kritikens inspektörer som ser till att produktionen inte störs av några sabotörer.
 
Man behöver inte läsa långt in mellan raderna för att få för sig att Greider inte diggar the artist formerly known as språkmaterialism, att Greider inte ser någon politisk kraft eller något samhällsengagemang hos denna oförklarliga blobb.
          Läser jag rätt då och i såfall skulle han kunna peka ut några i en konfrontation, vilka är språkmaterialismens usual suspects? bara så man kan vända skrivbordlampan i ansiktet och blända fram några ståndpunkter:

Greider svarar:

mycket kort kan jag väl säga att det är mest denna allomfattande teori - språkmaterialism - jag inte gillar, när den träs över allt och dessutom blir utgångspunkt för själva skrivandet. Då blir det verkligen programmatiskt skrivande av värsta sorten. men ta en poet som Raattamaa - han är någon sorts språkmaterialist. I teorin. I praktiken är han som vilken poet som helst - somligt är mycket bra, annat tråkigt. Felet med den så kallade språkmaterialismen är att den är rädd för att tänka i dikterna, att den är rädd är för varje form av tydligt budskap, att den är ganska elitistisk och inte bryr sig om ifall någon förstår texterna eller inte.

Jag frågar runt men ingen kommer ut ur garderoben, ingen hinner svara, inga tryck- pressar äter mina armar ifall dom inte matas med nya numret men det måste komma ut just nu ändå. Alliansen har vunnit valet och landet skiftar färg, en tjock dimma rullar in över kvarteret där jag bor, längorna läggs i dunkel. Om jag sitter här och skriver, är det ett motstånd?
        Ida Börjel svarar i 00TAL och Greiders hållning får mothugg via omvägar, genom tid och papper strävar en vilja fram. I inledningen frågar man sig: Går det att kombinera trendig språkmaterialism med politik…? Börjel berättar att hon med sin poesi bedriver en vild och brutal undersökande verksamhet, hon öppnar upp för den komplexitet som ofta rensas bort i offentliga texter. Jag intresserar mig för påståendet som uttryck. Det språkliga uttrycket, skildrar det en gemenskap eller en ensamhet?
    I Sond kartlägger hon, i en slags exotiserande resebroschyr, fördomarna kring EU-medlemsländernas nationalkaraktärer tills påståendena – det officiella språket till trots, eller som ett maktvapen vänt mot uttalaren - blir omöjliga och negationer av sig själva.
Precis som om jag säger att den språkmaterialistiska dikten är en politisk kraft att räkna med så förstör den meningen sig själv. Jag tror på den poesin som ett sätt att ta andra vägar in i systemet, att hacka sönder makten på nanonivå. Att om man kunde rösta på Osynliga partiet skulle allt vara förlorat.
          I nya Skåneradio samplar Börjel närradiosändningar där inringda rasistiska uttalanden mixade med dansbandslåtar ringar in svenskens utestängande traditionsbegär, vanan och ondskan som Rickard Karlberg kallar det i ingången till sin politiska diktning. Detta är inget politiskt temanummer. Ingen är fri förrän alla är fria. Inga politiska temanummer förrän alla är politiska temanummer.
 

Denna andra utgåva av Ett lysande namn kommer handla mer om bilder av soldater;
Matilda Roos skriver om hästflickor i krigarposer.
Viktor Johansson och Clara Dackenberg battlar som bokstavsbarn om Hevonen Häst.
Ida Linde fläker ut hemliga hemliga sidor ur Kärlek & Uppror.
Rickard Karlberg naglar stora flagor från vårt vitmålade samvete och avtäcker ondskans kopplingar till vårt behov av vanlighet & Sara Hallström demaskerar maskerader, levande charader och schlagern om 1 folk med 1 historia och 1 berättelse.
Martina Lowden guidar poesinewbies genom korallrev och karmosinröda rum från två sidor av Katarina Frostensons Korallen & från andra sidan snöar frosten ur Viktors teve.
Clara Diesen vidrör en sensationell saknad i tio beröringspunkter & Jessica Schiefauer balanserar skallgång genom vägskälen; poesin och prosan.
Elisabeth Hjorth filtrerar Israels arm och Hizbollahs arm & Jacob Orrje läser sig vilse men räcks en invärtes kompass av Gabriel Liljenström.
Matilda Ekman, Eleanor Bowley och Gill Weibull har klätt numret i dess briljanta tygkonstdräkt.

 
Till sist är det trist att valet är som fotbolls-VM, var fjärde år blir alla engagerade och hejar på ett av två lag tills matchen är avgjord och inget stör tablån. The revolution will not be televised, det går inte förändra samhället med fjärrkontroller eller mentometerknappar, vem har lurat alla barnen? Vi kan ju spela fotboll själva också. Kickoff.




Viktor Johansson |
Redaktör

Navigera