En
bild träffar mig som en kanonkula, ett omslag av norska
litteraturtidskriften
Vagant pryds av rader av soldater, unga amerikanska pojkmän i
pressveckade
uniformer, inga öknar har skrynklat dessa läppar som mimar
likt linjaler över
stroferna, inga rikoschetter har
splittrat dessa läsglasögon
som koncentrerar
blicken ner i böckerna, raka led av samma bok, en upplaga ur The
Pocket Poets
Series. En diktsamling att bära i bröstfickan under
våldsamma eldstrider, en
tunn bunt dikter att stoppa en kula mot hjärtat som en
sheriffstjärna i vilda
västerns revolverdueller. Verket dom alla sitter och läser
är den amerikanske
poeten Allen Ginsbergs beathörnsten Howl, om drömmar, droger,
och ändlösa
ballar. Någon hand gnider pannan över i maskinklippta
håret, stryker försiktigt
som över en glödlampa, en självlysande tanke: I saw the
best minds of my
generation destroyed by madness.
Den underfundiga bildtexten till Vagantomslaget lyder; Kanonpoesi! och tanken är intressant innan den slocknar: Vad skulle hända om man satte alla soldater att läsa Howl, att läsa: I'm with you in Rockland where you scream in a straightjacket that you're losing the game of the actual pingpong of the abyss I'm with you in Rockland where you bang on the catatonic piano the soul is innocent and immortal it should never die ungodly in an armed madhouse Troligen skulle det också sluta med galenskap. Folkpartiets förslag om en svensk litteraturkanon har med rätta sablats ner på trånga kultursidor - (kalkonen är att man ändå inte kunnat hålla sig från att kontra med en massa egna kanonförslag) - men att föreslå en litteraturkanon bekräftar något inte så ofta utropat inom politiken - styrker någon än så länge otyglad gläfsande makt - att litteraturen har kraften att forma samhället. Även om Folkpartiets händer är onda när dom rycker i strypkopplet för att lära litteraturen och läsarna det gamla tricket om likriktning och språkkonservering, så har en debatt blommat upp som tror på en androgyn He-man som lyfter pennan mäktigare än sitt svärd, åkallar gråskullblixtarna och vrålar: Jag har kraften! Förlåt för Han-mannen även om könet var retuscherat, men liknelsen var en så inbjudande åttiotalistreferens, och Ett lysande namn stoltserar gärna med att vara en unge, ett nytt rådjurskid i kvarteret som både äter rosorna som rosor som rosor som rosor men också som stoppljus, punkter på stadskartan, du är här, hjärtknyten. Ett lysande namn bekänner lätt ålder, men färg är svårare, kanske någon slags strålande ultraviolett fjäderdräkt som bara kan ses av fågelögon eller i discobelysning. Man vill inte måla in sig i ett hörn med partipolitiken och man vill inte blanda alla färger och måla sig ett grått paraply som täcker allt och därför betyder ingenting. Så Ett lysande namn tillkännager tillslut sin politiska färg för regnbågens, där dom gröna, röda, lila och svarta stråken lyser starkare. Här kommer ges megafoner åt missanpassade mutanter, kakofoniska papegojor, bokkastande amazoner och genier med heliga hallucinationer. Poesin är ett språk utan centralstyre, en decentraliserad metod att utrycka idéer, visioner omöjliga att härleda till vedertagna grubblargubbar gravar, poeten kan kalla det nysyner innan det kastar av sig sitt strikta alfabet för att nästla sig in i stagnerade system och tankebanor. När politiken blir platt kan poesin vika en hjord origamidjur av röstsedlarna och avhandlingarna, vi lovar att boksidorna inte kommer fjälla av samma torrhet, fantasilöshet. Om man utropar all makt åt dikten, vad betyder det egentligen i ett politiskt eller samhälleligt perspektiv? Ann Hallström | Poet och redaktör för Lyrikvännen I
bästa fall anarki, i sämsta
fall inskränkt dikt.
Men jag tror rädslan för elfenbenstornet är överdriven. Ibland tror jag att dikten skulle behöva ett nytt socialt kontrakt, att den fortfarande lider av att betraktas som "fin eller svår", att fler kunde gilla den om den slapp den stämpeln. Samtidigt som jag tror att dikten måste få behålla sin rätt att vara "lyxig." Andreas Björsten | Poet och redaktör för Den Blinde Argus Andlighet,
kärlek och dikt är
för mig besläktade uttryck
för människans innersta väsen, samma krafter som tar sig
uttryck i olika
schatteringar i en väsendets diamantbrytning. Om dikten kommer
till makten
betyder det också att människan kommer till makten, redo att
ge och ta utifrån
en helhetsupplevelse av tillvaron, fullständigt närvarande
med alla kropps- och
sinnesförmögenheter.
Anna Hallberg | Poet och kritiker Kanske har
jag förstått
frågan fel,
men jag tycker att ”All makt åt dikten” låter ganska
hemskt. Både ur politiskt
och estetiskt perspektiv. Jag tror inte att poesin är en instans
som är
särskilt bra på (eller lämpad för) att hantera
”all makt”. Och ”makten” – hur
man nu väljer att definiera denna – har inte heller visat sig
så framgångsrik
när det gäller att hantera poesin. Däremot tror jag att
makten och dikten
behöver varandra som ett gammalt grälsjukt kärlekspar.
Makten ruttnar ihop om
ingen ifrågasätter och utmanar den. Och poesin förlorar
sin giltighet om den
inte kan sätta sig upp mot makten. Men för att det ska vara
möjligt, behövs
självförtroende, utrymme, oberoende. I massor. Så
långt som möjligt måste
dikten få vara autonom, och inneha makten över sig
själv. Det är gott nog.
I antologin Bakom TV’n förändrades ljuset gör Göran Greider ett ambitiöst och hedervärt försök att ringa in den politiska poesin, självskrivet är att urvalet ändå är personligt och på annat sätt kan det inte se ut, jag håller också med om att hävda att all dikt är subversiv inte tjänar någonting till i ett sånt sammanhang, (trots att det till synes var vad jag gjorde i programförklaringen ovan, jag pladdrade nog mer om poesins möjligheter, den feta chansen som sagt) men ett löst sammansatt gäng som saknas i min bok är några som Greider skriver såhär om: …Naturligtvis gick det mode och med tiden
trött rutin i denna politiska
poesi, precis som blivit fallet med den så kallade
språkmaterialistiska dikt
som numera tillverkas på löpande band, under noggrant
överinseende av kritikens
inspektörer som ser till att produktionen inte störs av
några sabotörer.
Man behöver inte läsa långt in mellan raderna för att få för sig att Greider inte diggar the artist formerly known as språkmaterialism, att Greider inte ser någon politisk kraft eller något samhällsengagemang hos denna oförklarliga blobb. Läser jag rätt då och i såfall skulle han kunna peka ut några i en konfrontation, vilka är språkmaterialismens usual suspects? bara så man kan vända skrivbordlampan i ansiktet och blända fram några ståndpunkter: Greider svarar: mycket kort kan
jag
väl säga att det är mest denna allomfattande teori
- språkmaterialism -
jag inte gillar, när den träs över allt och
dessutom blir
utgångspunkt för själva skrivandet. Då blir
det verkligen programmatiskt
skrivande av värsta sorten. men ta en poet som Raattamaa -
han är någon
sorts språkmaterialist. I teorin. I praktiken är han
som vilken poet
som helst - somligt är mycket bra, annat tråkigt. Felet
med den så
kallade språkmaterialismen är att den är rädd
för att tänka i dikterna,
att den är rädd är för varje form av tydligt
budskap, att den är
ganska elitistisk och inte bryr sig om ifall någon
förstår texterna eller
inte.
Jag frågar runt men ingen kommer ut ur garderoben, ingen hinner svara, inga tryck- pressar äter mina armar ifall dom inte matas med nya numret men det måste komma ut just nu ändå. Alliansen har vunnit valet och landet skiftar färg, en tjock dimma rullar in över kvarteret där jag bor, längorna läggs i dunkel. Om jag sitter här och skriver, är det ett motstånd? Ida Börjel svarar i 00TAL och Greiders hållning får mothugg via omvägar, genom tid och papper strävar en vilja fram. I inledningen frågar man sig: Går det att kombinera trendig språkmaterialism med politik…? Börjel berättar att hon med sin poesi bedriver en vild och brutal undersökande verksamhet, hon öppnar upp för den komplexitet som ofta rensas bort i offentliga texter. Jag intresserar mig för påståendet som uttryck. Det språkliga uttrycket, skildrar det en gemenskap eller en ensamhet? I Sond kartlägger hon, i en slags exotiserande resebroschyr, fördomarna kring EU-medlemsländernas nationalkaraktärer tills påståendena – det officiella språket till trots, eller som ett maktvapen vänt mot uttalaren - blir omöjliga och negationer av sig själva. Precis som om jag säger att den språkmaterialistiska dikten är en politisk kraft att räkna med så förstör den meningen sig själv. Jag tror på den poesin som ett sätt att ta andra vägar in i systemet, att hacka sönder makten på nanonivå. Att om man kunde rösta på Osynliga partiet skulle allt vara förlorat. I nya Skåneradio samplar Börjel närradiosändningar där inringda rasistiska uttalanden mixade med dansbandslåtar ringar in svenskens utestängande traditionsbegär, vanan och ondskan som Rickard Karlberg kallar det i ingången till sin politiska diktning. Detta är inget politiskt temanummer. Ingen är fri förrän alla är fria. Inga politiska temanummer förrän alla är politiska temanummer. Denna
andra utgåva av Ett lysande namn kommer handla mer om
bilder av
soldater;
Till sist är det trist att valet är som fotbolls-VM, var fjärde år blir alla engagerade och hejar på ett av två lag tills matchen är avgjord och inget stör tablån. The revolution will not be televised, det går inte förändra samhället med fjärrkontroller eller mentometerknappar, vem har lurat alla barnen? Vi kan ju spela fotboll själva också. Kickoff. Viktor Johansson | Redaktör |