Jag ser ett TV-program, Orden med Anna-Charlotta. Anna-Charlotta läser en dikt för slampoeten Bob Hansson som är gäst, hennes röst blir teatralisk och breder ut sig genom studion som en mur, man ska förstå att det är svårt, man ska förstå att dikten hon läser är ett ointagligt fort. För sedan så ställer hon frågan till Bob och tittarna: Är det här poesi? Under frågan pyr: är poesi såhär svårt, ska poesi vara såhär svårt. Bob svarar att poesi inte är svårt, Bob svarar att poesi är lätt, att poesi är dansband och kärleksbrev.
      Bakom Anna-Charlottas röst ser jag ingen mur, dikten hon läser talar om något vitt, skärande ljust som renar boksidorna efter sig, lämnar inga spår över skaren. Det är så lätt och enkelt, fast på ett annat sätt. Dikten är Katarina Frostensons, det underexponerade fotografiet ekar fortfarande mellan mina öron, studsar fram och tillbaka med hjärnan som ett filter.
 
Jag läser och funderar över Frostensons bok Korallen, hur jag ska formulera mig kring den, jag slås av en sångtext av Smashing Pumpkins:
         Last night I turned around and thought I saw myself turning.
Textraden verkar försöka säga det jag försöker säga, också formulerat av Frostenson själv i munnen samlar sig kring ämnet som försvinner. Att poesi i allmänhet och Frostenson i synnerhet ger mig en glimt av något oförståeligt, något osynligt hemligt bakom inrotade ridåer. Något så flyktigt att bara en dikt kan fånga det, något så flyktigt som:
 
                                Tröskel, munnen vätskar sig vid ordet,
                                spott och skum där. Ett vatten fruset
                                över träets höjd. Ett märke – tårsträng, kyssmärke
                                ett bett av munnens frusna rand
                                låt vatten komma
 
För mig handlar dikten om att inte kunna formulera sig, en frustration över det. En frustration när orden utomjordiskt lysande i kroppen ska översättas till konkreta byggen av mening och innebörd, när munnen blir en tröskel för orden att kämpa sig över, att inte slockna. Munnen frustar och fradgar för att försöka tala, spott och skum där. Saliven är också ett tecken på hunger, det vattnas också i munnen inför uppgiften. Sen ligger ett fruset förhårdnat vatten som ett tak över träet, ett tungt tak över bygget som är språket, ett tätt lock över det som vill fritt i språket. Men en kyss, en tår kan smälta islocket och vattnet kan flöda. Man kan tala flytande poesi. 
 
En recensent hävdar att om byggjobbare skulle syssla med motsvarigheten till vad Frostenson gör inom sitt yrke så skulle det inte byggas några hus. Jag tror isåfall husen skulle vara gjorda av människornas innanmäten, hjärtväggar spända till varma rum runt oss själva, ett öga lyser som en lampa. Ett hus som utgår ifrån våra kroppars ritningar.
 
Jag skrev i första stycket: Det är så lätt och enkelt, fast på ett annat sätt. Vad jag menade var att det är svårt höra fel med öronen inuti munnen. Jag menar att det är svårt att tolka fel när gåtan kommer inifrån ens eget huvud.
      Vårt vardagsspråk bygger på en överenskommelse, ett handslag om att språket ska förstås likadant och på samma sätt hos alla som talar det. Vi vill kunna bli förstådda. Visst vill också Katarina Frostenson bli förstådd, men jag tänker att hon inte vill att saker ska vara förstådda i förväg. Jag tänker att hon vill ha ett samspel mellan läsaren, som skapar ett speciellt språk som bara kan flyta mellan två munnar, ett språk som skulle låta annorlunda mellan andra munnar. Jag tänker att hon med sina dikter räcker ut sin egen hand, dikterna betyder ingenting eller väldigt lite om man själv inte sträcker ut andra handen. Jag tänker att hon vill ha ett möte mellan avsändare och mottagare, att dikterna är en morsekod som vill dechiffreras. Det är ett värde i sig.
      En morsekod är också en vacker melodi. Det är också ett värde i sig. Lyssna bara på:
 
                                Denna vida vak heter november. Grå, med
                                vita punkter i sig. Och den röda kolven.
                                Det finns en röst därute som är starkare. Hand,
                                tala till mig. Den enda bönen heter, var i något.
 
Här går inte orden oskadda genom kroppens språkfilter, jag läser fel, jag läser: Denna vida hand heter november, och eftersom jag svurit på Harmony Korines budord att hänge mig åt mistakism, så låter jag det stå hand i skallen. En tyst kropps döpt efter månaden, en vädjan till densamma. Vad det betyder står mellan dig och orden, står skrivet i en hand tryckt i en annan, står tryckt under ögonlocken när du blundar efter den enda bönen, var i något.




Viktor Johansson | Precis börjat på Textfabriken och mitt rymdepos. Flyttat till en större stad utan ström, Örebro. Är överlycklig över roskritiken som överröst denna tidskrift.