Mindre böcker om korståg



Kanske har varje påhitt en konsekvens.

Vi står i landet. Plockar ljumskar, axelleder, hornhinnor. Det finns hinkar och smörgås. Korstågskonserver och fett.

Barn är strömförande och ljuger. 

Om det är tungt så ta i med knäna.
Vik ihop barnet och låt barnet bli historia.

Vi står i staden och kallar den Landet. Du härmar mitt ansikte, jag har mina vanliga kläder.

Lampor måste släckas om det är kallt.
Detta är limmet.
Det finns smör och gurka.

Det hållbara som gör det romantiskt: metoden, den långsamma värvningen av flertal. Jag har min vanliga kropp.

Vi stryker med rädslan över skallen. Det är viktigt men vi har glömt varför. Försöker vi lägga till eller skämta bort. Försöker vi vara som människor är.

Kapitel av andra kärlekar.
Mindre böcker om återvinning.
Viss jord som framstår som mer eller mindre lämplig än annan.

Barn har fågel i magen, fågel med ficklampa i bröstet,
ljuset som i efterhand kommer att uppfattas som längtan.

Andra misstag: besticken i buketter, det överflödiga arbetet med elektricitet.

Mindre böcker om andning och funktion, tydliga och viktiga.
Sorgen som nästan alltid sitter i munnen.
Och kartan stämmer: det som flagar på pappret flagar också i verkligheten.

Många sjukdomar bär namn efter män, olyckshändelser.
Säg någonting med kroppen som inte är en nyhet.

Vi är lediga, lägger till och drar ifrån.
               
Huvudmaterial är material som inte tar ställning, slår upp i skarven mellan hals och bröstkorg. Ett arbete där barnet är material och inte redskap.
Ett slags arbete som utförs i omgångar.

Utdöda djur är hjärtlösa, de kan tänka sig in i det.

Fåglar som proteser i munnen.
Tänder som proteser i fågeln.
Djur berikar kulturen.
Och härmar sjukdom.
Vi vill ha sorg. Det är så vackert.

Vilka är värdena. Vad är hemlängtan.
Vad går att förstå.
Vi arbetar på en metod för att utvinna mening. Jag känner igen den här rädslan.
Och om det är kallt.

Många behov är konstgjorda. Det är mänskligt och därför

Det är redan vackert varför dölja det med krig.
Barnen leker korståg.
Önskar du var här hos mig.

Gängliga som inför en måltid ritar etthundratusen flickor upp ett skämt.
Det finns ost och skinka. Barn har frisyrer och tålamod. 
Skjuta korståget vidare från mun till mun.

Tand för tand. Jag är ledsen.

Mindre böcker om luft: luften är sjuk och vi kommer bli sjuka. Ett barn kommer att skickas fram och tillbaka som en omtanke.

Det går att limma ihop. Tänder och matjord och industri. Om vi inte har en plats ska vi kalla hemmet för hem.

Ensam är kroppen bara ett djur.
Simmar genom urberget.

Två barn tuggar i sig smörgåsar och ljumskar.
När vi går genom tiden i våra vanliga kläder.

Tills jag är en pojke: bröstkorgen som en protes i käken.

Linn Hansén